PRAYING MANTIS startade redan 1973 och firar alltså 45 år i
år, och det gör de med nya albumet ”Gravity”, som släpps på Frontiers Records.
Bandet bildades av bröderna Tino och Chris Troy, som spelar gitarr respektive
bas, och som fortfarande driver bandet framåt i karriären. Sedan albumet
”Nowhere to hide”, som släpptes för exakt 18 år sedan så har bandet släppt
ytterligare fyra album, alla på Frontiers, och man har byggt upp ett nytt rykte
om att vara en av Englands mest stabila melodiösa hårdrocksband!
Men från början så slog man sig fram med band som Iron
Maiden, Judas Priest, Saxon och Def Leppard i det som vi numera kallar NWOBHM,
New Wave Of British Heavy Metal, där idag vi hittar några av de mest
framgångsrika metalbanden genom tiderna. Dock inte PRAYING MANTIS, som det
aldrig riktigt slagit lika stort för. Och det kanske inte är så konstigt, då
gruppens första album inte innehåll några ”hits” som de andra banden kunde
skriva ihop. Men bandet har ändå en trogen skara fans som följt dem genom alla
år och fansen blev extra glad när förra albumet ”Legacy” pryddes av bandets
signum, bönsyrsan, på omslaget. Detta signum hade varit borta sedan
debutplattan, av någon anledning, men en mycket efterfrågad ”maskot”, som nu
alltså är tillbaka på bandens omslag.
Förra plattan var också lite av en andra chans för PRAYING
MANTIS, med enbart positiva recensioner och massor av entusiastiska fans.
Kanske berodde det på att man fått in nytt blod i familjen, två holländare,
sångaren John Cuipers och trummisen Hans in’t Zandt. John har Ni kanske hört i
Ayreon och Hans ibland annat i Vengeance och Bangalore Choir. Från att varit
metalen trogen under många år så har PRAYING MANTIS ändrat riktning något mot
en betydligt mer melodiös rock och i och med framgångarna med förra albumet så
följer nya plattan i samma spår.
Inledande ”Keep it alive” är en stadig rocklåt med stark
refräng, men det är i de två följande spåren som jag riktigt går igång. ”Mantis
anthem” är en härlig hymnliknande kraftfull melodiös låt som jag är helt säker
kommer att bli en ny livefavorit på kommande turnéer. Och ”Time can heal” är
inte långt efter, en låt som lutar starkt åt AOR och som har en superb refräng
med harmonier som är smittsamma.
En annan av plattans höjdpunkter är titelspåret, ”Gravity”,
som inleder med ett gitarrtema som får mig att tänka på Thin Lizzy och
efterföljande ”Ghosts in the past” är lysande dramatiskt inramad
70-talsrockinspirerad pärla med starka melodier.
Mot slutet blir plattan lite segare och det beror inte bara
på tempot, men ”Foreign affair” är ganska fin och har en snygg refräng, men
känns nästan lite för snäll för att komma från det här bandet. En vuxen form av
poprock är vad som presenteras nämligen och jag kan tänka mig att många gamla
fans höjer lite på ögat inför den här låten. Som sagt, bra refräng.
Som tur är ökar tempot igen i ”Shadow of love”, men låten är
ganska medioker och saknar en bra refräng, men John sjunger med full inlevelse
och han har en riktigt bra röst.
Avslutande ”Final destination” är lite udda med en struttig
form av arrangemang, som faktiskt fungerar. En värdig avslutning på ännu ett
bra album från en av rockvärldens slitstarkaste rävar, som tyvärr aldrig fått
ett riktigt genombrott. Kanske äntligen dags nu, eller?
Betyg: 8/10
Uriah Heep ”—”
UFO ”—”
1.
Keep it alive
2.
Mantis anthem
3.
Time can heal
4.
39 years
5.
Gravity
6.
Ghosts ofthe past
7.
Destiny in motion
8.
The last summer
9.
Foreign affair
10.
Shadow of love
11.
Final destination
Här kan Du se videon till låten "Keep it alive"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar