Recension: Elephant Plaza "Momentum" (Progress Records)

Någon mer än jag som var besviken på Magie Pies senaste release, ”King for a day”? Då kan du istället läsa vidare för ELEPHANT PLAZA är en avstickare från det bandet, då vi hittar sångaren och keyboardisten Gilbert Marshall som hjärnan bakom det här bandet. Dessutom så hör vi också Eirikur Hauksson sjunga på några av plattans spår och han är också sångare i Magic Pie. För att än mer koppla ELEPHANT PLAZA till Magic Pie så finns också trummisen Olav Rygg med i uppsättningen, som tidigare var anlitad som ljudtekniker hos MP och det bandets originalbassist, John Kamphaug, finns också här.

Gilbert slutade i Magic Pie 2012, för att satsa mer på sitt eget projekt, som har rötter så långt tillbaka som till 2006, då han och kompisen Espen Mikarlsen började göra musik ihop. Men det gick trögt för ELEPHANT PLAZA i början, då Gilberts fokus fanns hos Magic Pie, men man började åtminstone forma den musik som vi nu kan njuta av på albumet ”Momentum”, som nyligen släpptes på lilla svenska bolaget Progress Records. Espen kunde tyvärr inte lägga den tid som behövdes på bandet och han försvann därför 2013. Numera består bandet av sex musiker och alla i bandet verkar kunna sjunga, men man har också en del gästsångare i form av Anett Lunde, Maria Bentzen och tidigare nämnda Eirikur Hauksson.

Efter att ha lyssnat på den här plattan i bilen ett tag så är jag mer eller mindre såld. Det känns som ett litet äventyr varje gång plattan går i mål och som lyssnare så får man besöka olika tidsperioder inom progressiv musik. Först och främst så hörs det ganska tydligt att man har en viss kärlek till Pink Floyd; främst plattans fyra första spår, där den mycket positiva och vackra ”All the way” toppar, en låt som korsar Pink Floyd’s stora låtar ”Us and them” och ” Alan's Psychedelic Breakfast”. Dessutom är det lite kul med den korta, men tydliga, ”hyllningen” till Jeff Wayne’s stora 70-talsepos ”War of the worlds” i slutet på ”Paralyzed”.

”The quested” är uppdelad i två delar och här låter ELEPHANT PLAZA lite mer moderna och det är lätt att ta till Porcupine Tree som referens här. Del två sjungs av Anett Linde med en tyngd och intensitet som hedrar henne, då hon tar sin rock’n’roll fantasi ända upp på scenen.

”Wishful thinking” är en mycket vacker lugn låt som påminner lite grand om Camel, runt ”Breathless”-plattan.

Avslutar plattan gör titelspåret ”Momentum”, som delats upp i fem delar, och som sträcker sig nära tjugo minuter i speltid. Det är just här som man kan skilja agnarna mot vetet, då det inte är alltför lätt att fylla den tiden så att lyssnaren håller sig intresserad hela tiden. Men här är det inga som helst problem.

Hela albumet är grymt bra och det måste kännas underbart att efter tio år i födelse, äntligen få komma ut till alla fans av progressiv rock. Nu gäller det bara att ladda om och bevisa att det finns mer att ge för jag kommer att ha höga förväntningar nästa gång!

Betyg: 9/10

Magic Pie ”—”

Pink Floyd ”—”

1.       Naked

2.       Southwest

3.       Paralyzed

4.       All the way

5.       The quested – page 1 – Start it all again

6.       The quested – page 2 – Rock’n’roll fantasy

7.       The human race – prologue

8.       The human race

9.       Wishful thinking

10.   Momentum

a)      Momentum

b)      Moments of emotions

c)       The dream

d)      Struggle within

e)      Redemption

Här kan du se och höra låten "Naked"! 

 

Recension: Crazy Lixx "Sound of the live minority" (Frontiers)

Under sjuttio- och åttiotalets glada dagar så var liveplattan något av en höjdpunkt på en artist eller bands karriär. Idag är det knappast så längre och därför så är det mer vanligt att den tidigare obligatoriska liveplattan har blivit en kombinerad DVD/Blu-Ray och CD produkt som fansen vill ha. Att se bandet live, dessutom i surroundljud, är oftast en klart bättre upplevelse, när i stort sett alla har den typen av ljudanläggning hemma. CD’n tar du med ut i bilen, eller rippar ner den till ett USB eller liknande för att även kunna köra musiken där.

Därför är det kanske en liten besvikelse att svenska CRAZY LIXX väljer att ”bara” släppa nya liveplattan, ”Sound of the live minority” på CD. Ett explosivt liveband som CRAZY LIXX borde passa perfekt i DVD formatet om man får grabbarna i högupplöst bild och ett bra tryck i ljudet. Varför man valt att bara släppa det här materialet i CD version kan det ju finnas olika anledningar till och dem tänker jag inte ens spekulera i här. För bandets sångare, Danny Rexon, säger att det skivsläppet är en milstolpe i CRAZY LIXX historia. Dels så är det ett perfekt sätt att summera ett årtionde i rockens tecken där bandet presenterar det bästa ur bandets repertoar från fyra album, men det kan också markera ett avslut på bandets mest framgångsrika line-up, då båda gitarristerna Andreas Z Eriksson och Edd Liam valt att hoppa av bandet.

Liveupptagningen är tagen från Bang Your Head festivalen i Balingen, Tyskland från förra året och det var Erikssons allra sista spelning med CRAZY LIXX. Numera återfinns Andreas i det nya utmärkta engelska bandet Inglorious och vid tiden för den här konserten så hade Edd redan slutat och ersatts av gitarristen Jens Lundgren.

Inspelningen som gjorts är troligtvis inte redigerad alltför mycket, vilket är positivt. Mycket mellansnack finns kvar och det gör att det verkligen låter live och trots att bandet är grymt tajt så finns det små missar här och där. Det gör att det blir mer liv i musiken och det är alltid positivt när en liveplatta verkligen låter live. För mixandet står Chris Laney som tidigare mycket framgångsrikt mixat andra liveplattor, med bland andra Europe och Talisman.

Att CRAZY LIXX tillhör de allra bästa banden inom den så kallade svenska sleaze vågen, det står väldigt klart när man hör plattans 13 spår, plus intro. Det är rock’n’roll med klar nerv och starka melodiösa refränger. Bandet är tajt och Danny sjunger med en knivskarp och samtidigt lagom raspig stämma. Att höra ”hits” som ”Heroes are forever”, ”Girls of the 80’s”, ”Hell raising women” och ”21 til I die” live blir naturligtvis ruffigare och tuffare än hur det låter på studioplattorna, men det här är absolut rätt forum för det här bandets musik. Det här är riktigt bra, men jag hade blivit ännu mer nöjd om jag också hade kunnat se hela konserten på min nyinköpta Panasonic TV. Då hade upplevelsen varit total.

Betyg: 7/10

Poodles ”—”

Crashdiet ”—”

1. Intro
2. Rock and a Hard Place
3. Lock up your Daughter
4. Blame it on Love
5. Sound of the Loud Minority
6. Riot Avenue
7. Call to Action
8. Road to Babylon
9. My Medicine (R.O.C.K)
10. Hell Raising Women
11. Girls of the 80's (+ intro for Heroes are Forever)
12. Heroes are Forever
13. Whiskey Tango Foxtrot
14. 21' Til I Die

Här kan du höra spåret "Rock and a hard place"! 

Recension: Trick Or Treat "Rabbit's hill pt. 2" (Frontiers)

TRICK OR TREAT var från början ett Helloween tributeband, som, tack vare en extraordinär närvaro på scenen, gjorde succé runt om i sitt hemland Italien. Men grabbarna kände till slut att de ville pröva eget material och 2006 skrev man på för italienska bolaget Valery Records för en debutplatta, ”Evil needs candy too”. Det blev omedelbart en framgång och bandet gav sig ut att spela utanför Italiens gränser och gjorde över 100 spelningar under två år.

Tre år senare så släpper bandet sitt andra album och då har man lockat till sig självaste Michael Kiske (Helloween, Place Vendome) att sjunga på två av plattans spår. Även Michele Luppi (Whitesnake, Secret Sphere) fanns med och sjöng på ett av spåren. Turnén som följde visade sig bli ett steg upp i karriären för TRICK OR TREAT och även för bandets sångare, Alessandro Conti, som sedan fick äran att sjunga på Luca Turilli’s Rhapsody’s album ”Ascending to infinity”.

Samtidigt så jobbade grabbarna på sitt tredje album och den här gången hade man en konceptide´ i tankarna. Planen var att man skulle skriva musik med Richard Adams stora epos ”Den långa flykten” som tema. Första albumet av två blev klart 2012, ”Rabbit’s hill Pt. 1” och bandet hade nu status om sig att vara väl så bra, om inte bättre än, som sina gamla idoler Helloween.

Vi spolar fram till nutid och då är det dags för uppföljaren ”Rabbit’s hill Pt. 2”, som alltså tagit närmare fyra år att få ut på skivdiskarna. Men tack vare ett nytt kontrakt med Frontiers Records så är alltså bandets koncept fullbordat. Eftersom det här handlar om power metal i den lättare klassen så är den här signingen ett steg i en ny riktning som Frontiers verkar ha tagit i år. Flera av årets plattor har en tyngre prägel än vad vi annars vant oss vid att det här eminenta bolaget brukar släppa. Troligtvis så handlar det om en breddning av utbudet, men TRICK OR TREAT kommer inte vara det sista bandet som spelar metal som vi kommer se släppas från Frontiers i år.

Och mig veterligen så är det första gången som Frontiers släpper en platta med growling, då plattan inleds med sådan i låten ”Inle´ (The black rabbit of death). Det är fullt ös och ett tempo i 240 i inledningslåten och för Er som inte alls är intresserade av growl så kan jag lugna Er med att det är enda spåret på plattan som innehåller denna dumhet, och det är inte alls mycket. Sångare Alessandro Conti har en grymt skön och kraftfull röst som ligger ganska högt, men hans engelska uttal är lite irriterande. Detta är direkt påtagligt i de lugnare låtarna.

Refrängen i inledande ”Inle´” är grymt mäktig och oerhört snygg och när vi ändå är inne på snyggt så är påföljande spår, ”Together again”, också mycket snyggt, men som skiljer sig markant från inledningsspåret, med flera akustiska inslag och en närmast folkmusikaktig approach.

Låt nummer tre, ”Cloudrider”, är ännu ett spår som har en ny inriktning och den här gången låter det en hel del Helloween, fast med en super melodiös refräng som är av den karaktären att den har svårt att lämna skallen. Alessandro visar också här att han har en röst som på många sätt påminner om Michael Kiske.

Övriga spår som bör nämnas är den snygga balladen ”Never say goodbye” där Alessandro sjunger duet med Sara Squadrani (Ancient Bards, Ayreon), singelspåret ”The great escape”, där man gjort ett försök att göra en video med kanintema, vilket kanske inte är så lyckat och den mörka och snabba ”They must die” där vi hör Tim ”Ripper” Owen (Judas Priest, Yngwie Malmsteen) sjunga med en närmast desperat och smått galen stämma. Där skall han gestalta den onde generalen Woundwort och det gör han faktiskt med bravur.

TRICK OR TREAT är en liten överraskning, trots att den hör plattan knappast kan kallas en fullträff. Plattans tre första låtar sticker ut, mest för att de är så fundamentalt olika i struktur, att man per automatik vill höra mer av plattan. Efter ett tag så utkristalliseras ytterligare några spår som är riktigt bra och i det stora hel så är det här melodiös power metal som får klart godkänt!

Betyg: 7/10

Helloween ”—”

Sonata Arctica ”—”

1.       Inle´ (The black rabbit of death)

2.       Together again

3.       Cloudrider

4.       Efrafa

5.       Never say goodbye

6.       The great escape

7.       They must die

8.       Beware the train

9.       United

10.   The showdown

11.   Last breath

Här kan du se videon till låten "The great escape"

Recension: Circa: "Valley of the windmill" (Frontiers)

I samband med att Roine Stolt (Flower Kings) och gamle Yes-sångaren Jon Anderson släppte gemensamt album för ett tag sedan så påpekade jag att deras alldeles utmärkta album lät mer Yes än vad Yes själva gjort på bra länge. Deras platta är ett måste i skivsamlingen för varje sant progressivt rockfan ute i stugorna och kanske är dagens recension också något som kan vara av intresse. För den här gruppen har också en hel del referenser till gruppen Yes. Bandet CIRCA: bildades 2007 av en av Yes grundare, nämligen keyboardisten Tony Kaye och multiinstrumentalisten Billy Sherwood, som också varit medlem av Yes under åren 1997 till 1999. Billy är ju numera också tillbaka som bassist efter Chris Squires tragiska bortgång. På debutalbumet, ”Circa:”, fanns även en annan Yes medlem med i form av trummisen Alan White och på gitarr fanns Jimmy Haun, en gång i tiden även medlem i Sherwoods första band, Lodgic.

Numera består bandet av Sherwood, Kaye, Scott Connor på trummor och Ricky Tierney på bas och CIRCA: släpper nu sitt fjärde studioalbum på Frontiers Records, kallat ”Valley of the windmill”. Plattan består endast av fyra spår, men en speltid på 50 minuter, vilket säkert får det att vattnas i munnen på de mer puritana progrockälskarna, som gärna ser längden som måttstock över hur progressivt ett band verkligen är. Men till syvende och sist så är det ju naturligtvis innehållet i de långa låtarna som är viktigast!

För Er som tidigare hört bandet så känns soundet igen, Det handlar om en hel del Yes, fast i första hand 90-talsperioden, med album som ”Open your eyes” och ”The ladder” som referenser, konstigt nog (!) just de album där Sherwood medverkar, och mellanperioden från Genesis, lite Gentle Giant, Conspiracy (projekt med Sherwood Chris Squire) och IQ. Jag kan inte påstå att jag tycker att CIRCA: har påverkat mig speciellt mycket med sina tidigare album och jag hade inte så stora förväntningar på den här plattan, men jag måste säga att man höjt ribban ett par snäpp låtmässigt den här gången.

Inledande ”Silent resolve” är närmare 15 minuter lång och plattans mest melodiösa spår, med en hel del riktigt snygga teman och det här är ett spår som fungerar mycket bra, trots längden. Därefter så kommer låten ”Empire over”, som är något kortare, men där vi kan höra en hel del spännande teman och en snygg refräng. Som gitarrist har Billy en rätt så egen stil och ett eget sound på sitt instrument som gör att man lätt hör att det är Sherwood som spelar. Övriga musiker är naturligtvis också grymt duktiga och jag tycker att bassisten Rick Tierney (Alice Cooper) sticker ut som en udda och intressant bassist i sammanhanget.

Titelspåret är plattans kortaste med strax under åtta minuter, men har en riktigt härlig melodiös refräng och det låter en hel del Genesis/Marillion/IQ om det här spåret, det vill säga typiskt engelsk progressiv rock.

Plattan avslutas med albumets längsta spår, ”Our place under the sun” som sträcker ut sig i hela nitton minuter. Låten inleder mycket bra med snygga teman, men efter cirka sex minuter så drar man ner på tempot och det blir mer ostrukturerat och ointressant. Det inledande temat återkommer senare, men i det stora hela så håller det här spåret inte riktigt hela vägen.

”Valley of the windmill” är CIRCA:s fjärde album och det bästa som man släppt ifrån sig hittills. Billy Sherwood brukar stå för det mesta av komponerandet och han är som sådan väldigt ojämn. Tidigare i år släppte han sitt första soloalbum på Frontiers, ”Citizen”, som var riktigt ojämnt och senare i år, eller eventuellt nästa år, så släpps plattan med Sherwoods band World Trade. Om CIRCA:s platta är en föraning om hur den plattan kommer att låta så kommer den att bli ett mästerverk; bra, bättre, bäst. Vi får se om det blir så. CIRCA låter åtminstone bättre än vad Yes gjort de senaste åren, men det säger kanske inte så mycket…

Betyg: 7/10

Yes ”Open your eyes”

Conspiracy ”—”

1.       Silent resolve

2.       Empire over

3.       Valley of the windmill

4.       Our place under the sun