Recension: Soleil Moon "Warrior" (Frontiers)

2012 släppte amerikanska SOLEIL MOON sitt andra album på Frontiers Records, en platta som gärna hoppar fram ur skivsamlingen av sig själv lite då och då för att avlyssnas, då det handlar om kvalitativ, tidslös poprock i stil med Richard Marx, Ambrosia eller Michael Thompson. Bakom bandnamnet döljer sig två mycket rutinerade, men kanske inte så kända namn inom amerikansk musikliv. Sångaren Larry King har kanske några av Er läsare hört tidigare på Michael Thompson Bands plattor och John Blasucci är keyboardist som bland annat lirar med Dennis DeYoung. På det här albumet finns också Michael Thompson med och gästar på gitarr, men han ingår inte i bandet när de ger sig ut och spelar live.

”Warrior” är bandets tredje album och det är långt mellan skivsläppen. Debuten ”Worlds apart” släpptes 1999, och uppföljaren kom inte innan 2011 i USA, och 2012 när Frontiers licensierade plattan och släppte den på sitt bolag för övriga världen. I och med världsreleasen så fick också en betydligt större publik upp ögonen och öronen för detta bands snyggt producerade och tidlösa musik. Väntan har varit lång på uppföljaren men nu är den äntligen här och den lär inte göra någon av de tidigare fansen besviken.

”Warrior” låter mycket ”amerikansk”, svulstigt och textmässigt så dyker det upp en hel del nostalgi, redan i inledande spåret ”’72 Camaro”, en tillbakablick till en tid när bilens storlek och längd var betydelsefull. Camaron var i och för sig ingen stor bil, men är idag en klassiker för alla bilälskare. En snygg inledning och hela albumet har en värme i produktionen som man ofta saknar idag och troligen så är plattan inspelad ”the old-fashioned way”.

”Here for you” är nästa spår, en vacker halvtempoballad med en stark refräng som snabbt blir en favorit på plattan. King har en kraftfull pipa och av någon outgrundlig anledning så kommer jag att tänka på John Denver, en av USA’s största artister genom tiderna inom countrymusiken. Inte min bag, men han hade en ruskigt bra röst.

”You and I” har ett arrangemang som får mig att tänka på popig AOR från 1980, men det låter ändå hur fräscht som helst. En härligt nostalgisk låt och en av många spår på albumet med en klockren refräng.

”Just so you know” är en låt som John Farnham troligen hade önskat att han skrivit, eller kanske också ”Can’t go on”. Båda med snygga refränger och en tidlös touch.

Första riktiga balladen heter ”Halfway to nowhere” och även denna låt är knivskarp i sina harmonier, arrangemang och refräng.

”When I’m with you” är nästa spår som jag fastnar för, en låt som inte riktigt kan bestämma sig för om det skall vara en ballad eller dansvänlig. Refrängen är stark och arrangemanget är himmelskt (om ni förstår kopplingen) såsom Michael W. Smith skulle kunna rattat in.

Tempot blir lite långsammare mot slutet och det finns några spår som inte håller klass, men i stort är det här ännu ett album som kommer att få alla AOR freaks att vakna upp. Titelspåret är dessutom nästan översvulstigt, med ett längre symfoniskt parti, som kunde varit signerat David Foster.

Det finns dock två ”fel” med ”Warrior”, avslutande ”420”, ett spår som inte står med i låtlistan – ett så kallat ”Hidden Track”, som inte alls platsar in. Dessutom så undrar jag hur de tänkte när de valde ut omslaget, som ger intrycket av att det här är en band som lirar betydligt tyngre musik, vilket mycket väl kan skrämma bort potentiella köpare. Hoppas detta inte blir fallet, för ”Warrior” är verkligen väl värd att lyssna in sig på!

Betyg: 8/10

Survivor ”—”

John Farnham ”—”

1.       ’72 Camaro

2.       Here for you

3.       You and I

4.       Just so you know

5.       Can’t go on

6.       Halfway to nowhere

7.       How long

8.       Nothing matters

9.       When I’m with you

10.   Before the rainbow

11.   Warrior

12.   420 (Hidden track)

Här kan Du lyssna till den vackra "Here for you"!

Recension: Unruly Child "Big blue world" (Frontiers)

En av rockens mest underskattade debutalbum kom 1992 och bandet var UNRULY CHILD. Mitt i värsta grungevågen så drunknade detta mästerverk i den nya, ångestfyllda, rocken, som spred sig som en kräftsvulst över världen. En efterföljare spelades in, men släpptes aldrig och UNRULY CHILD lades på is några år, innan de dök upp i en annan konstellation 1998, långt ifrån den kvaliteten som debuten hade. 2010 släpptes så den ”riktiga” uppföljaren till debutalbumet, där sångaren Mark Free (Signal, King Kobra) varit en viktig del, nu tillbaka i bandet som Marcie Michelle Free, efter att genomgått en könskorrigering i mitten av 1990-talet. Tiden var mogen för Marcie att återgå till musikbranschen, efter många års frånvaro, och albumet ”Worlds collide” visade att Mark/Marcie fortfarande besatt en enastående röst, som många saknat.

2014 släpptes första delen av ”Down the rabbit hole”, ett självfinansierat projekt, som vi ännu ej fått del två av, och 2017 var bandet tillbaka med ett nytt, helt, album på Frontiers Records, ”Can’t go home”. Då visade bandet upp en mognare sida, tempot var något lägre och låtarna mer åt melodiös rock än svulstig AOR, men det är faktiskt UNRULY CHILD’s starkaste platta sedan debuten, med en härlig samlig oerhört snygga låtar. Det har gått ytterligare två år och det är redan dags för uppföljaren till 2017 års mästerverk, ett album som fått titeln ”Big blue world”.

Nya albumet har en fortsatt stark profil när det gäller välskrivna låtar, men jag förstår mig inte riktigt på ljudbilden. Det finns ingen botten i produktionen och det låter ovanligt platt och komprimerat. De här rutinerade grabbarna har skrivi tio nya grymt starka låtar, men av någon anledning glömt att producera dessa med kärlek till sitt ursprung. Jag har inget emot att bandet, redan på förra albumet, ”vuxit upp”, men oj vad jag saknar ett svulstigt AOR sound som förgyller Marcies fantastiska stämma, Bruce Gowdy’s läckra och smakfulla gitarr riff samt Guy Allisons sinne för keyboard harmonier.

”Living in someone else’s dream” inleder plattan och det är en stark början, med en resa tillbaka till slutet av 80-talet, som är harmonierna gyllene tid, men det saknas tryck i Gowdy’s gitarr och allt är så fasligt lagom. Trummorna låter inte heller speciellt kul och Jay Schellen står inte ens listad att spela på plattan i den information som jag har, så kanske är det trummaskin (?) istället.

”All over the world” är också en stark låt med snygga melodier och harmonier och Marcie sjunger fantastiskt, men det hade behövts ett tyngre sound.

Därefter kommer ”Dirty little girl” som är en härlig melodiös rocklåt lite åt Toto-hållet, men med en touch av bandet Signal, Mark Free’s första band. Snygg låt med härliga harmonier och melodier.

En av plattans bättre spår är den lugnare ”Breaking the chains”, med en akustisk gitarr i kompet på verserna. Smakfullt och vackert med en refräng som fastar.

Även ”Are these words enough” är en lugnare låt som också är smakfullt melodiös, men som kanske saknar en refräng som fastnar på samma sätt som förgående spår.

”Will we give up today” går också i halvtempo till att börja med men ökar mot refrängen, som är riktigt bra och har ett aktuellt tema i miljöns tecken.

Tempot tas ner ytterligare ett snäpp när balladen ”Beneath the steady rain” startar, och det är inte riktigt vad man behöver efter flertalet lugnare spår. Dessutom så är det här inte någon speciellt bra låt och känns onödig och jag brukar hoppa över den när jag lyssnar på albumet rakt igenom.

När man ökar tempot på plattans tre sista spår så tappar plattan ändå lite fart eftersom dessa spår känns lite mer som utfyllnad och inte håller samma klass som första delen av albumet. Bästa av de tre är den lite bluesiga ”Down and dirty” son får beskrivas som plattans ”tyngsta” spår.

Jag hade inte förväntat mig att UNRULY CHILD skulle kunna toppa förra albumet och det gör de heller inte. ”Big blue world” är helt okej låtmässigt, trots att det svajar mot slutet, men största problemet är produktionen som jag inte kan godkänna, med tanke på de tidigare presenterat plattor som låter mycket bättre än så här…

Betyg: 7/10

Signal ”—”

Mr. Mister ”—”

1.       Living in someone else’s dream

2.       All over the world

3.       Dirty little girl

4.       Breaking the chains

5.       Are these words enough

6.       Will we give up today

7.       Beneath a steady rain

8.       The harder they will fall

9.       Down and dirty

10.   The hard way

Här kan Du se videon till låten "Will we give up today"!

Recension: Pattern-Seeking Animals "Pattern-Seeking Animals" (Inside Out)

Sedan Neal Morse försvann från Spock’s Beard så har man ofta tagit hjälp av en ”osynlig” medlem i bandet när det gäller låtskapande. Han heter John Boegehold och han är även keyboardist som också spelat på några av Spock’s plattor. Det är nu dags för honom att släppa platta med det egna bandet PATTERN-SEEKING ANNIMALS och det är inte helt fel gissat om Ni tror att vi skall hitta musiker från Spock’s Beard i bandet. För så är det; bassisten Dave Meros finns här och likaså förre Spock’s-trummisen Jimmy Keegan. Dessutom så har John valt att förlita sig till nuvarande Spock’s-sångaren Ted Leonard att både spela gitarr och sjunga.

Ni som följt Spock’s karriär sedan Neal Morse bestämde sig att hoppa av, vet att de har lyckats att fortsätta bandet på en hög nivå och de plattor som släppts har, men några få undantag, varit riktigt bra. Detta beror troligen mycket på att man har haft John Boegehold med sig i kulisserna, för han visar på den här plattan att han är en alldeles lysande låtskrivare, som har gåvan att kunna skriva intrikata, progressiva stycken – både långa och korta – och samtidigt vara oerhört melodiös. Både Dave Meros och Ted Leonard listas som låtskrivare, men jag är väldigt säker på att det är Johns grundidéer som de fått putsa lite på, och inte tvärtom.

Vid en första lyssning så låter det här som ytterligare en ”Spock’s Beard”-platta, men låtmaterialet är mer varierat och faktum är att jag har lyssnat på PATTERN-SEEKING ANIMALS’ debutplatta under mer än en månad nu, och jag tröttnat inte, så som jag faktiskt kan erkänna att jag ofta gör när det gäller Spock’s Beards plattor de senaste åren. Inledande, 10 minuter långa ”No burden left to carry” är lysande i alla dess teman och lite senare så kommer en kontrast i den poprockiga, 4 minuter korta, där man inte hittar några ”progressiva” inslag alls. ”Fall away” är också en mer ”vanlig” låt, en oerhört vacker ballad, där Ted Leonard sjunger grymt starkt.

Bästa spåret på plattan är ”No man’s land”, en låt med flera hooks, från det enkla visseltemat i inledningen till en grymt efterhängsen refräng. En låt som inte faller precis under progressiv rock, men som smälter in perfekt i variationen på det här albumet. Avslutande ”Stars along the way” är en av plattans längre spår och en vacker, värdig slutlåt på ett alldeles fantastiskt album.  Här blandas influenser från Genesis, Kansas och naturligtvis Spock’s Beard, på ett intelligent sätt!

Tanken med PATTERN-SEEKING ANIMALS var att det bara skulle vara ett skivprojekt, men nu är alla inblandade sugna att ta sin musik ut på turné. Och dessutom så lär det bli mer musik från gruppen, då John redan börjat skriva musik till en uppföljare. Den ser jag verkligen fram emot! Under tiden så tänker jag låta debutplattan cirkulera i spelaren ett tag till, och verkligen njuta!

Betyg: 9/10

Spock’s Beard ”—”

Kansas ”—”

1.       No burden left to carry

2.       The same mistakes again

3.       Orphans of the universe

4.       No one ever died and made me king

5.       Fall away

6.       These are my things

7.       We write the ghost stories

8.       No man’s land

9.       Stars along the way

Här kan Du njuta till plattans inledningsspår, "No burden left to carry"!