tisdag 23 april 2019

Recension: Lonely Robots "Under stars" (Inside Out)


Och så är det dags att ta farväl av astronauten i John Mitchell’s (It Bites, Arena, Frost*) egna projekt med namnet LONELY ROBOT. Första plattan i trilogin, ”Please come home”, släpptes för fyra år sedan och 2017 kom del två, albumet ”The big dream”. Nu avslutas LONELY ROBOT’s äventyr med nya albumet ”Under stars”. Och för Er som är familjära med John Mitchell och hans något släpiga sångröst, vet vad Ni har att vänta Er. Och har Ni redan bekantat Er med LONELY ROBOT’s två tidigare album så är det här en mycket välkommen avslutning. Men John stänger inte helt dörren om sin astronaut…

John Mitchell är en hårt arbetande musiker som varit med och format och påverkat dagens engelska progressiva rock, kryddat med influenser från 80-talets engelska synthvåg. Första gången vi hörde talas om John var med det numera klassiska brittiska progbandet Arena, som John anslöt 1997, men det var först 2005 som hans namn blev mer omtalat i och med bandet Kino’s album ”Picture” kom ut. Det var här som John fick agera frontfigur i stor skala och alla skrev om plattan på ett mycket positivt sätt. Detta resulterade i samarbete med Jem Godfrey och bandet Frost* året efter, även han en gammal anhängare av brittisk synthpop och disco, vilket sedan har fortsatt på ytterligare tre studioplattor.

När It Bites återförenades 2003 så fungerade samarbetet med originalsångaren Francis Dunnery inte speciellt bra, så frågan kom tre år senare till John om att ersätta Francis. Eftersom It Bites var ett av Johns egna favoritband så accepterade han genast erbjudandet och det blev två studioplattor med det bandet, som numera är helt avsomnat. John’s signum fanns med på båda dessa plattor och rösten är en av dessa starka attribut som gör att man genast känner igen när Mitchell är inblandad.

Men han skriver också egen musik som har en klar ”John Mitchell-stämpel”. Det är till viss del progressiv rock men samtidigt väldigt mycket melodiös synthpop och kombinationen blir unik. Plattorna med LONELY ROBOT är lysande exempel på detta. Nya plattan, ”Under stars”, fortsätter på samma väg som de två tidigare albumen och det är bara att bocka och buga inför det som strömmar genom högtalarna, en fantastisk mix av Kino, It Bites, lite Porcupine Tree och några droppar Thomas Dolby och Nik Kershaw.

”Under stars” har naturligtvis ett tema och den här gången belyser vår astronaut den unga generationen som vuxit upp med datorer och telefoner som de inte kan slita sig från och baksidan av vårt beroende av teknologiska prylar. Musiken är ofta lågmäld och vacker och lyssna gärna lite extra på ”Authorship of our lives”, ”Under stars”, "How bright is the sun?" eller ”Icarus”, som är några lysande exempel på Mitchell’s popigare sida. När det kommer till de mer progressiva inslagen så rekommenderar jag ”Ancient ascendant” eller ”When gravity fails”. Men bäst är ”The only time I don’t belong is now” som faktiskt låter lite AOR.

Som tidigare så spelar John alla instrument själv, förutom trummor där Craig Blundell fått hoppa in. En grymt stark platta som avslutar trilogin om LONELY ROBOT!

Betyg: 8/10

It Bites ”—”
Thomas Dolby ”—”

1.       Terminal earth
2.       Ancient ascendant
3.       Icarus
4.       Under stars
5.       Authorship of our lives
6.       The signal
7.       The only time I don’t belong is now
8.       When gravity fails
9.       How bright is the sun?
10.   Inside this machine

11.   An ending

Här kan Du höra den vackra "How bright is the sun?"

Nästa smakprov är mer progressivt i form av låten "Ancient ascendant".