Recension: Whitesnake "Flesh & blood" (Frontiers)

Vad har musiker som Cozy Powell, Neil Murray, Jon Lord, Ian Paice, Marco Mendoza, John Sykes, Bernie Marsden, Steve Vai, Vivian Campell, Brian Tichy och Adrian Vandenberg gemensamt? Jovisst har de alla varit medlemmar av gruppen WHITESNAKE någon gång under de 40+ år som bandet existerat. Det var strax efter det att sångaren David Coverdale stod helt allena, efter Deep Purple valde att avsluta 1976, och han släppt sina två första soloplattor som bandet WHITESNAKE blev etablerat, då de första soloturnéerna kompades av bandet The White Snake Band. Då bestod bandet av Bernie Marsden och Micky Moody på gitarrer, Neil Murray på bas och David Dowle på trummor, samt keyboardisten Brian Johnston, men sedan denna tid så har massor av duktiga musiker setts passera förbi, medan huvudmannen, David Coverdale, är den enda som bestått.

Numera består WHITESNAKE av gitarristerna Reb Beach och Joel Hoekstra, bassisten Michael Devin, keyboardisten Michele Luppi och trummisen Tommy Aldridge. Reb är numera bandets ledare, sedan Doug Aldrich valde att hoppa av 2015 och satsa på sitt eget band, Burning Rain, samt Dead Daisies, och Reb har varit med i bandet sedan 2002. Han har varit med på bandets tre senaste studioplattor och sedan 2011 års ”Forevermore” så har plattorna släppts på italienska bolaget Frontiers Records.  Sedan dess har också ”The Purple album” släppts, en platta med endast Deep Purple låtar, iklädda en något modernare skrud, en platta som på förhand kändes oerhört onödig, men som faktiskt låter förvånansvärt bra.

Nu har nya albumet ”Flesh & blood” precis släppts och det är Coverdale och WHITESNAKEs trettonde studioalbum (lite beroende på hur man räknar), med tretton nya alster (femton på deluxeutgåvan). Och om någon trodde att det här bandet hade ändrat stil på något sätt, eller försökt sig på någon ny genre så tror ni fel, det låter som man förväntar sig. Och det låter fantastiskt! Joel Hoekstra har varit med och skrivit sex av plattans spår och Reb Beach står för musiken på fem av dem. Säkert har de flesta av Er redan hört singeln ”Shut up & kiss me”, en blueshårdrockdänga av klassiskt WHITESNAKE snitt, med en refräng som fastnar utan kontroll. Texten är underordnad då riffen och den träffsäkra melodien står i fokus, för Coverdale har väl aldrig varit någon större textförfattare.

Jag har lyssnat nästan hela helgen på ”Flesh & blood” och har faktiskt lite svårt att byta ut den i spelaren. Hantverket är av yppersta kvalitet och ljudet är grymt. Coverdale har alltid valt de bästa musikerna för tillfället och på ”Flesh & blood” är det verkligen påtagligt. Det svänger grymt och Coverdale sjunger fortfarande otroligt bra, åtminstone på skiva.

Det finns inte ett enda dåligt spår på den här plattan och jag har flera favoriter, förutom ”Shut up & kiss me”. ”Always & forever” låter lite Thin Lizzy och har en refräng som jag har nynnat på under flera dagar, ”Hey you (You make me rock)” är tung och har ett fett gitarr riff och en skarp refräng, den vackra powerballaden ”When I think of you” med Coverdales karaktäristiskt, kraftiga inandningar, och den tokhärliga och bluesiga ”Trouble is your middle name” som också snabbt blir en låt som man går omkring och skriksjunger refrängen på.

Ytterligare några favoriter är ”Well I never” där refrängen också är av den digniteten att den har en benägenhet att inte släppa taget. Avslutande ”Sands of time” håller jag också som en av mina favoriter, där refrängen också är grymt stark.

På deluxe-utgåvan får man ytterligare två nya spår, den lugna bluesiga ”Can’t do right for doing wrong” och en struttig sak som heter ”If I can’t have you” och båda håller hög klass, men det finns en anledning till att de är bonusspår.

”Flesh & blood” visar att det fortfarande går att göra bra musik vid sextiosju års ålder. Han har ju i och för sig bra hjälp från sina yngre kollegor, men Coverdale is still going strong. Mighty strong!

Betyg: 9/10

1. Good to see you again
2. Gonna be alright
3. Shut up & kiss me
4. Hey you (You make me rock)
5. Always & forever
6. When I think of you (Colour me blue)
7. Trouble is your middle name
8. Flesh & blood
9. Well I never
10. Heart of stone
11. Get up
12. After all
13. Sands of time

14. Can't do right for doing wrong (Bonus track deluxe edition)
15. If I can't have you (Bonus track deluxe edition)

DVD Deluxe edition:
1. Shut up & kiss me (Classic jag version)
2. Shut up & kiss me (Club mix)
3. Behind the scenes of flesh & blood
4. Shut up & kiss me (Video mix)
5. Gonna be alright (Extended mix)
6. Sands of time (Radio mix)

Här hittar du videon till låten "Shut up & kiss me"!

Recension: Alan Parsons "The secret" (Frontiers)

ALAN PARSONS är en levande legend och legenden berättar att han hade förmånen att börja sin karriär med att jobba som assisterande tekniker på Beatles två sista plattor och bättre start än så är svårt att hitta. Från Beatles fick han större och större ansvar i studion med bland andra Paul McCartney och The Hollies, innan hans stora genombrott kom med producentrollen på Pink Floyd’s klassiska platta ”Dark side of the moon”, ett album som revolutionerande hela studiobranschen därefter. Han är också mannen som rattade ljudet på hits som John Miles ”Music” och ”Highfly”, Pilots ”Magic” och Ambrosias album ”Somewhere I’ve never travelled” och mycket stor del i denna musik beror på ALAN PARSONS speciella ljudbild, stors och svulstigt.

1975 mötte ALAN Eric Woolfson och ALAN PARSONS Project föddes, ett projekt där ALAN i första hand hade rollen som arrangör och producent och Eric skrev större delen av musiken. Musikerna, speciellt sångare, varierade, men med tiden så bestod bandet av en inre kärna av musiker, såsom gitarristen Ian Bairnson, trummisen Stuart Elliott och arrangören Andrew Powell. Debutalbumet hette ”Tales of mystery and imagination” och temamässigt byggdes albumet upp utifrån verk skrivna av Edgar Allan Poe. Därefter följde ett pärlband av numera klassiska plattor, såsom ”I robot”, ”Pyramid”, ”The turn of a friendly card” och Eye in the sky”.

Konceptet bestod i att bland klassiskt orkestral musik med melodiös pop och konceptet var mycket lyckat, åtminstone fram till och med albumet ”Eye in the sky”, som är ALAN PARSONS Projects mest sålda album. Ytterligare fyra album släpptes med APP, innan ALAN tog bort ”Project” och fortsatte i eget namn på skiva och som ALAN PARSONS Live Project på scen. Framgångarna med dessa album uteblev mer eller mindre, och senast vi hörde nytt material med ALAN PARSONS var på albumet ”A valid path”, 2004, som med sin moderna framtoning blev en stor flopp bland ALAN PARSONS gamla fans.

Men ALAN PARSONS har inte legat på latsidan, utan satsat sin tid på att turnera mer med sin låtskatt och publiken har fått vad den vill ha. Ett livealbum, ”Eye 2 eye” släpptes 2010 via Frontiers Records och tydligen har man hållit kontakten för nya plattan ”The secret” släpps på just detta bolag. Detta är alltså första studioalbumet med ALAN PARSONS på 15 år och förhandsintresset har naturligtvis varit massivt. Låten ”Miracle”, där Jason Mraz sjunger, har redan presenterats och alldeles nyligen kommer singelsläpp nummer två, ”As lights fall” där ALAN PARSONS själv sjunger. Båda dessa spår är snygga och starka poplåtar med PARSONS typiska stil och skulle mycket väl kunnat passa in på, till exempel, ”Eye in the sky”-plattan.

Men inledningen är vågad, ett orkestralt stycke, ”The sorcerer’s apprentice”, som är skrivet av Paul Dukas och som fanns med i Disney’s film, ”Fantasia” från 1940. Tanken är säkert att gamla fans skall få en känsla av att nu börjar ALAN PARSONS om från början, då debutplattan var full av orkestrala inslag. Numret är inspelat live i studio och, förutom en stor orkester så finns även Nathan East med på bas, Vinnie Colaiuta på trummor och Steve Hackett på gitarr.

Övriga spår på albumet är typiska PARSONS poplåtar, med symfoniska inslag och de orkestrala arrangemangen är fantastiska, dock är det bara första spåret som har en ”riktig” orkester. Förutom ”Miracle” och ”As lights fall”, så rekommenderar jag också ”One note symphony”, en udda sång från Todd Cooper som sjunger texten på samma not genom hela låten, den vackra ”Sometimes” där Lou Gramm gästar som sångare och likaledes lugna ”Fly to me”. Men kanske att det blir lite väl avslappnat på vissa spår mot slutet. Trots det så är ”The secret” det bästa som ALAN PARSONS släppt på länge, kanske så långt tillbaka som ”Eye in the sky”. Jag gillade i och för sig den mer progressiva plattan ”Gaudi”, som kom några år senare, men poplåtarna är riktigt snygga och stilmässigt så ligger nya albumet bra nästa tiden runt ”Eye in the sky”. En härlig återkomst från en levande legend!

Betyg: 7/10

Alan Parsons Project ”Eye in the sky”

Alan Parsons Project ”Turn of a friendly card”

1.       The sorcerer’s apprentice

2.       Miracle

3.       As lights fall

4.       One note symphony

5.       Sometimes

6.       Soirée fantastique

7.       Fly tom me

8.       Requiem

9.       Beyond the years of glory

10.   The limelight fades away

11.   I can’t get there from here

Här kan Du njuta av låten "As light fall"!

Recension: Jordan Rudess "Wired for madness" (Mascot)

JORDAN RUDESS är keyboardfantom i en av världens största rockgrupper, nämligen Dream Theater, för Er som inte vet. Han är också profilen som har givit getbocksskägget ett ansikte, men detta vita, välansade skägg påverkat troligen inte JORDAN’s fantastiska förmåga att hantera vita och svarta tangenter. Han har släppt plattor i eget namn förr, och det är vid dessa tillfällen som JORDAN tar ut svängarna rejält, då han bjudit på rena pianosoloalbum, moderna symfonier eller jazzfusion med varierad framgång.

Det är fyra år sedan som han senast släppte eget album, men nu är det alltså dags för nya plattan ”Wired for madness” att hitta vägen ut till potentiella köpare. Albumet består av åtta spår, och merparten av speltiden ägnas åt sviten ”Wired for madness”, ett verk som är uppdelat i två delar och som tillsammans är runt 35 minuter långt. Under dessa 35 minuter så träffar vi inte på ett enda musikaliskt tema mer än en gång och det här är inte ett lättlyssnat stycke musik, men väl så imponerande. Naturligtvis så är det diverse keyboards som har den mest framträdande rollen som instrument, men det finns också lite sång här och där, där också JORDAN själv bidrar. I del två hör vi också Marjana Semkinas vackra stämma från ryska duon iamthemorning och i slutet av hela sviten dyker bandkamraten från Dream Theater upp, James LaBrie, med sin mycket karaktäristiska stämma.

Som sagt, det här är inget lättlyssnat stycke men offra gärna 35 minuter då titelspåret är fyllt av dramatik och svindlande partier av mer eller mindre melodiös symfonisk rock. Och JORDANs vana trogen byter han ofta stil och ljudbild och visar upp en teknisk briljans med sina instrument som få kan mäta sig med.

JORDANs sångröst är inte mycket att orda om, då den är både begränsad och en aning uttryckslös, men likväl så är ”Off the ground” en låt som är mer sångbaserad och låten i sig är inte dålig, lite åt engelsk progressiv rock och vi hör Guthrie Govan (Aristocrats, Asia) gästa med ett kortare solo.

”Drop twist” är ytterligare en låt med spännande vändningar och påhitt och vi hör, lite oväntat, en ung up-and-coming trummis vid namn Elijah Wood (inte att förväxla med skådespelaren från Sagan Om Ringen), som är mest känd för att spela med Shania Twain och han visar även kunna spela den här typen av komplexa rytmer, både i låten ”Drop twist” och efterföljande ”Perpetual shine”. Den senare med ett klart fusioninspirerat sound.

I ”Just can’t win” så byter JORDAN stil igen och vi hör även Joe Bonamassa gästa med sin gitarr i detta bluesiga nummer. JORDAN sjunger själv och någon bluesröst har han absolut inte, vilket gör att den här låten inte tilltalar mig speciellt.

”Just for today” är en lugn och vacker låt där JORDAN sjunger än en gång, och det är också denna låts svaghet, men på avslutande ”Why I dream” så fungerar faktiskt JORDANS sång i denna jazziga, vackra och spännande skapelse.

Övriga gäster på albumet är trummisarna Marco Minnemann och Rod Morgenstein och gitarristerna Vinnie Moore och Joh Petrucci. En spännande, men inte helt genomstark platta, där de inledande 35 minuterna är höjdpunkten på albumet och visst blir man imponerad av RUDESS kvicka fingrar och varierande ljudbild bland sina många keyboards.

Betyg: 7/10

Allan Holdsworth ”—”

Emerson. Lake & Palmer ””-”

1.       Wired for madness Part 1

2.       Wired for madness Part 2

3.       Off the ground

4.       Drop twist

5.       Perpetual shine

6.       Just can’t win

7.       Just for today

8.       Why I dream

Här kan du videon till första delen av sviten "Wired for madness"!