Recension: Gösta Berlings Saga "ET EX" (Inside Out)

Svenska bandet GÖSTA BERLINGS SAGA är ett helt instrumentalt band som har sitt säte i Vällingby, utanför Stockholm. Bandet startades år 2000 av två entusiastiska musiker, David Lundberg och Alexander Skepp, som lyssnat mycket på den svenska 60-talsduon Hansson & Karlsson, ett musikalsikt fenomen som bara bestod av en organist och en trummis som mer eller mindre improviserade fram sina låtar på scen och skiva. Bakom efternamnet Karlsson fanns den folkkäre skådespelaren Janne ”Loffe” Karlsson, som ju gick bort för en kort tid sedan.

David och Alexander driver fortfarande fram sin historia i GÖSTA BERLINGS SAGA och har kommit fram till album nummer fem, ”ET EX”, och efter att ha släppt sina tidigare plattor på mindre, ibland obskyra, skivbolag, så har man den här gången fått möjligheten att sprida sin musik via tyska storbolaget Inside Out. Och troligtvis så blir det betydligt fler som kommer att få chansen att bedövas och förtrollas av bandets visuella och filmiska musik. Jag hade själv inte hört något från det här bandet tidigare och det som slår mig mest är hur dessa killar, Alexander Skepp på trummor, David Lundberg på diverse keyboards, Gabriel Tapper på bas och Rasmus Booberg på gitarr, lyckas att fängsla mig som lyssnare med musik som stundtals är ganska enformig, men som innehåller så mycket känslor och empati.

Jag kommer direkt att tänka på italienska Goblin när jag lyssnar mig igenom ”ET EX” första gången och intrycket stannar kvar även vid nästa och nästa gång. Skivbolaget nämner också King Crimson som referens, men jag har aldrig hört det bandet göra ett så vackers stycke musik som ”Artefacts”, men kanske att man hade de råa och hårda ”The shortcomings of efficiency” i tanke när man gjorde den referensen, men den låten är ett undantag bland plattans åtta spår.

Det här är inte sensationellt, men intressant, och att lyssna på GÖSTA BERLINGS SAGA och albumet ”ET EX” är som att se en film utan bilder, och det fungerar riktigt bra, för det mesta. Soundet är förlagt till sent 60-tal, men produktionen är naturligtvis 2018, men det finns undantag. ”Square 5” låter mer som ett oanvänt filmtema från John Carpenter, där synthar har en viktig roll och där man också använder sig av trummaskin.

Gillar Du Goblin så är det här verkligen en platta för dig.

Betyg: 7

Goblin ”—”

John Carpenter ”—”

1.       Veras tema

2.       The shortcomings of efficiency

3.       Square 5

4.       Over and out

5.       Artefacts

6.       Capercaillie lammergeyer cassowary & repeat

7.       Brus från stan

8.       Fundament

 Du kan lyssna på låten "Capercaillie lammergeyer cassowary & repeat" här!

Recension: Riverside "Wasteland" (Inside Out)

”Wasteland” är polska progrockbandet RIVERSIDE’s åttonde studioalbum, och det första som en trio. 2016 avled bandets gitarrist Piotr Grudzinski hastigt och kvar stod de tre övriga medlemmarna med stor sorg i sina hjärtan, men med en beslutsamhet att fortsätta bandet till Piotrs ära. Senare samma år släpptes dubbelalbumet ”Eye of the soundscape”, ett album som skiljer sig betydligt från hur RIVERSIDE normalt låter. Det här albumet består av instrumentala, närmast ambienta spår som funnits med på bonusversionerna av bandets två tidigare album, ”Shrine of new generation slaves” och ”Love, fear and the time machine”. Det här var också ett slags avslut på bandet RIVERSIDE där Piotr ingick som en av grundarna och en tung låtskrivare.

Mest kända namnet från RIVERSIDE är annars sångaren och gitarristen Mariusz Duda, som också släpper musik under namnet Lunatic Soul, och de två senaste plattorna med det bandet, systeralbumen ”Fractured” och ”Under the fragmented sky” som släppets med ett halvårs mellanrum under 2017 och 2018, ses som de två första delarna i det sorgearbete som Mariusz genomgått sedan Piotr gick bort. Nya RIVERSIDE plattan ”Wasteland” är den tredje delen i trilogin, och musiken skiljer sig något mot hur vi är vana att höra RIVERSIDE, men visst finns det typiska polska vemodet med.

”Wasteland” består av nio spår som sträcker sig över ett brett progressivt område, där man både kan höra det tunga mörka RIVERSIDE och samtidigt höra influenser från Dudas eget Lunatic Soul. Plattan är mer emotionellt skör och vacker, och samtidigt tveklöst melankolisk. Ny albumet kan kanske ses som en ny start för bandet, ett nytt kapitel där bandet valt att fortsätt som trio med Mariusz Duda, Piotr Kozieradzki på trummor och Michal Lapaj på keyboards.

Musiken är något mer tillbakalutad och under de första gångerna som jag lyssnade mig igenom ”Wasteland” så kändes plattan lite tråkig, och det är ett relativt lugnt och ofta ambient ljudlandskap som bandet bjuder på. Det här är ingen platta som man sätter på för att höja feststämningen och har du en höstdepression så kanske det inte heller är bästa valet att slicka såren med. Men RIVERSIDE är alltid mångfacetterade och det växer efter ett tag fram flertalet favoriter från plattan. Jag gillar – naturligtvis – råheten i inledningen av ”Acid rain”, men låten ändrar karaktär och blir mer vackert svävande och man kan skönja vissa Pink Floyd influenser i det långa mittenpartiet som också är oerhört snygga.

En annan favorit är den halvt akustiska ”Guardian angel” som är svidande vacker och här hörs en hel del influenser från Steven Wilson. Vackert blir det också i den lugna ”Lament” vars refränger ändå är högljutt bombastiska och där låten kryddats med både lite irländska inslag och en sorgsen fiol i låtens mittenparti.

Nästan 10 minuter lång är ”The struggle for survival” och är instrumentalt, där bandet spänner från vackert, ambient och målande till ett James Bond-inspirerat tema. Ett ovanligt snyggt paketerat instrumentalt stycke, uppbyggt med flera olika spännande musikaliska teman.

Vackrast på plattan är ”River down below”, en lågmäld sak med inslag från både David Gilmour och Steven Wilson och en av de naknaste och ”enklaste” låtar som det här bandet hittills presenterat i sin karriär. Låten avslutas med ett mycket känslosamt gitarrsolo som skriker ut vemod och sorgsenhet.

På titelspåret, ”Wasteland”, leker bandet på ett kul sätt ihop influenser från filmmusikkompositören Sergio Leones westernklassiker och Jethro Tull, förpackat med mer modern progressiv rock som Porcupine Tree. En intressant låt som jag håller som en av plattans starkaste.

Avslutar gör man med en vacker pianoballad, ”The night before”, och jag vet inte varför jag kommer att tänka på Leonard Cohen när jag hör låten, men det gör jag i alla fall. Piano och Mariuszs röst är för övrigt det enda som man hör i den här oerhört vackra låt, bedövande och melankolisk.

”Wasteland” kan tyckas lite tråkig i början då tempot är lågt och det saknas helt och hållet den progressiva metal som bandet gjorde sig känd för, speciellt i inledningen av sin karriär. Men det växer fram en platta med mycket känslor och som också är mer varierad i stil än tidigare. RIVERSIDE är numera en trio som bygger vidare på sitt varumärke och gör det på ett alldeles utmärkt sätt.

Betyg: 8/10

Steven Wilson ”—”

Anathema ”—”

1.       The Day After

2.       Acid Rain

3.       Vale Of Tears

4.       Guardian Angel

5.       Lament

6.       The Struggle For Survival

7.       River Down Below

8.       Wasteland

9.       The Night Before

 Du kan se videon till låten "Lament" här!

Recension: Treat "Tunguska" (Frontiers)

”Coup the grace”, som släpptes 2010, och ”Ghost of Graceland” från 2016, är två av mina personliga favoritplattor från det här seklet. Båda är produkter från Sveriges, kanske, genom tiderna bästa melodiösa hårdrockband. Jag tänker på TREAT, som slog igenom strax efter att Europe äntrade scenen på svenska rockscenen. För egen del så har jag alltid haft TREAT som favoriter framför Europe, trots att jag inte alltid varit speciellt förtjust i Robban Ernlund som sångare. Faktum är att jag fortfarande håller albumet ”Treat”, där Mats Levén sjunger, som bandets absolut bästa platta.

Men sedan återföreningen 2006, så har Robban varit en stark och stor profil i bandet och deras två senaste plattor är bland det bästa som man kan hitta i modern tid när det kommer till melodiös hårdrock. Det tog sex år mellan dessa två album, men redan efter två år så är TREAT tillbaka med albumet ”Tunguska”, ett album var titel indikerar att det skall slå ner som en kraftig explosion i våra rockskallar. Hur det är med den saken lär Du snart få veta, om du läser vidare…

”Tunguska” var platsen där en enorm explosion ägde rum 1908, och platsen ligger avlägset i Sibirien, vilket gjorde att det, så vitt man vet, inte kom några människor till skada. Varför plattan fått det namnet framkommer inte när jag tar mig an att läsa igenom det medföljande releasebladet, för TREAT’s musik har aldrig varit speciellt våldsam eller spridit några budskap om förintelse. Tvärtom är TREAT oerhört melodiös och Anders Wikström, bandets gitarrist tillika bandets huvudlåtskrivare, har en fingertoppskänsla när det gäller melodier. Namnet ”Tunguska” återfinns också i inledande låten ”Progrenitors”, som betyder anfader eller föregångare, och handlar bland annat om smällen i Sibirien, som i vissa teorier berodde på aliens som krockade med jorden, men den troliga orsaken var istället att någon typ av himlakropp kolliderade mot vår planets yta. En härligt skönt melodiös inledning i bästa TREAT stil.

Det starkt melodiösa fortsätter sedan i låten ”Always have, always will” och ”Best of enemies” driver på med ännu mer melodiös hårdrock. ”Rose of Jericho” är en av plattas starkaste spår, med en löjligt snygg gitarrslinga och en überstark refräng, nästan i klass med ”Better the devil you know” eller ”Skies of Mongolia”, bästa spåren från TREAT’s två tidigare plattor.

Nya albumet är lika magnifikt perfekt skrivet, utan någon om helst utfyllnad och ett andra favoritspår på plattan är singelspåret ”Build the love”, som har en grymt snygg orgelfigur i versen och där refrängen är överjordiskt bra.

”Riptide” är ett annat spår som också sticker ut med en stark refräng och en memorabel melodi, snygga harmonier och naturligtvis en stark produktion, något som också genomsyrar hela plattan.

”Tomorrow never comes” är en lite lugnare låt, men minst lika melodiös som de övriga på albumet och efter den kommer två låtar till som båda är betydligt bättre än mycket annat som släpps.

TREAT har gjort det igen, men nya albumet är kanske inte riktigt lika vasst som de två föregångarna. Ändå är den här plattan utmanare till en av årets bästa rockplattor!

Betyg: 8/10

Treat ”Ghost of Graceland”

Europe ”Last look at Eden”

1.       Progrenitors

2.       Always have, always will

3.       Best of enemies

4.       Rose of Jericho

5.       Heartmath City

6.       Creeps

7.       Build the love

8.       Man overboard

9.       Riptide

10.   Tomorrow never comes

11.   All bets are off

12.   Undefeated

 Se videon till låten "Build the love" här!!

Recension: Dream Child "Until death dowe meet again" (Frontiers)

Ja, det dealas och utbytes en hel del musikaliska äventyr, under ledning av Serafino Perugino, på italienska bolaget Frontiers Records. Vi har fått höra mycket musik från flera olika konstellationer, som högst troligt aldrig blivit verklighet, om det inte vore för Frontiers Records. Detta på gott och ont. Bolaget spottar ut plattor och mycket är faktiskt oerhört bra, trots den höga utgivningstakten, och ibland så blixtrar det till rejält. Hyllningar till rockens ursprungliga profiler har vi sett och hört i mångfald och ofta blir det bara kopior av originalen.

DREAM CHILD är ytterligare en i serien av bandkonstellationer som kommer ur Peruginos aldrig stillasittande själ. Vid ett möte mellan Perugino och gitarristen Craig Goldy (Giuffria, Rough Cutt, Resurrection Kings, Dio) så diskuterades det att många rockfans inte anser att görs lika bra musik som på Rainbow, Dio och Deep Purples tid. Goldy tog detta som en utmaning och svarade att han minsann kunde bevisa att så inte var fallet, utan att det visst är möjligt. Craig, som skrivit musik och spelat med Dio, var med och skapade en av den moderna hårdrockens klassiker, nämligen plattan ”Dream evil”, och blev av Ronnie James Dio kallad ”The Dream Child”, därav namnet på detta nya band som Craig frontar som gitarrist och låtskrivare.

Han tog strax kontakt med bassisten Rudy Sarzo och trummisen Simon Wright, som båda tidigare också lirat med Dio, samt Wayne Findlay (ex-MSG) på keyboard och gitarr och ett nytt namn som jag tidigare inte träffat på, sångaren Diego Valdez, som är hemmahörande i bandet Helker och som ursprungligen kommer från Argentina! Vilken röst, vilket fynd!

DREAM CHILD är förvånansvärt bra, och det är Alessandro Del Vecchio, mest känd som keyboardist i Hardline men en av Frontiers ständige producenter och låtskrivare. Han har verkligen lyckats med debutalbumet ”Until death do we meet again” som är en platta som har nästa allt. Det låter väldigt mycket Rainbow ”Rising” och Diego Valdez gör allt han kan för att efterlikna Ronnie James Dio så mycket som möjligt. Som tur är så har han också ett eget uttryck, men har hämtat mycket av sin inspiration av just Dio i sin kraftfulla röst.

Plattan består av 12 spår och en speltid på hela 71 minuter, men det finns inte tillstymmelse till utfyllnad. Det här är en näst intill perfekt metalplatta, härligt melodiös med starka låtar som skulle göra Ronne James oerhört stolt. Och än en gång ett stort utropstecken till sångaren Diego Valdez som är ett riktigt fynd!

Om jag ska plocka fram några spår som sticker ut så är min absoluta favorit på plattan låten ””You can’t take me down”, som direkt får mig att minnas 1976 när Rainbow släppte den klassiska plattan ”Rising”.  Naturligtvis så är det inte riktigt samma rysningar som när jag första gången inandades atmosfären kring ”Tarot woman” och framför allt låten ”Stargazer”, men med dagens mått mätt så är det här väldigt bra.

Övriga spår som jag gärna lyssnar på repeat är ”Playing with fire”, där refrängen och gitarr riffet är grymt starka. Kul boogie-metal presenteras i ”Midnight song” med ett härligt gung, tyngd och snygga harmonier både i stick och refräng.

Det långa titelspåret är också riktigt snygg medan ”Washed upon the shore” är ganska märkligt spår, mer åt ett symfoniskt progressivt håll, fast utan en röd tråd. Bättre är däremot den raka och melodiösa ”In a world so cold” och den mörka ”Weird world” är lite lagom ”weird”.

Plattan avslutas med den långa ”One step beyond the grave”, som också är en grymt snygg och tung låt i typisk Dio anda.

Jag är mycket överraskad över det här albumet. Tolv starka låtar och en tung och modern produktion, med ett klassiskt metalsound är precis vad många vill höra, även jag. DREAM CHILD lyckas skapa klassisk musik med starka influenser som är tydliga och dessutom hymlar man inte med dem. De är för den delen inte någon ”copy cat”, utan det här är ett band som jag hoppas skall leva vidare på sitt eget namn och ge oss fler starka och klassiska plattor. Grymt stark platta!

Betyg: 8/10

Dio ”—”

Rainbow ”—”

1.       Under the wire

2.       You can’t take me down

3.       Games of shadows

4.       It is what it is

5.       Playin’ with fire

6.       Light of the dark

7.       Midnight song

8.       Until death do we meet again

9.       Washed upon the shore

10.   In a world so cold

11.   Weird world

12.   One step beyond the grave

 Här kan Du se videon till låten "Midninght song"!