Recension: Ayreon "The source" (Mascot Label Group)

Anthony Arjen Lucassen återvänder ännu en gång till sagan om AYREON när nya plattan ”The source” släpps i dagarna. Arjen anses av många vara den som återtog rockoperans status. De flesta avfärdade honom som smått galen när han mitt under grungens och den alternativa rockens storhetstid släppte albumet ”Ayreon: The final experiment”, en platta med ett science fiction tema som senare alltså har byggts på till en hel saga om Forever/Planet Y, mänsklighetens förfäder som brottas med liknande problem som vi på vår planet har i sikte att lösa inom kort. Det fanns ett klart avslut på storyn på albumet ”01011001” som släppte för tio år sedan, men det här kapitlet i serien har en handling som tidsmässigt ligger före det som tidigare hänt på AYREONs plattor, som en ”Rogue One” i Star Wars serien kanske?

Som vanligt så har Arjen massor av gästartister som tar roller i handlingen och redan i inledande spåret, ”The day that the world breaks down” får vi möta tretton av fjorton gästsångare som finns listade i rollistan, nämligen James LaBrie (Dream Theater), Tommy Rogers (Between The Buried And Me), Simone Simons (Epica), Mike Mills (Toehider), Floor Jansen (Nightwish), Hansi Kürsch (Blind Guardian), Michael Eriksen (Circus Maximus), Tobias Sammet (Edguy, Avantasia), Nils K. Rue (Pagan’s Mind), Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) och Russell Allen (Symphony X), Den fjortonde sångaren är Zaher Zogarty (Myrath) som dyker upp lite senare i storyn. Jag såg för många år sedan en dokumentär om Arjen Lucassen och hans AYREON projekt och då fick han jobba en hel del för att få de sångare som han ville till att ställa upp och sjunga, men numera så är Arjen så etablerad och erkänd att folk står i kö för att medverka!

I vanlig ordning så är det Arjen som står för de mesta av musikinsatserna och han har naturligtvis skrivit all musik (förutom ett kort parti i första låten där sångaren Mike Mills skrivit sin egen sångstämma utifrån en text bestående av binära tal som Arjen gav honom!). Men det finns även några gästande musiker på plattan, såsom Paul Gilbert (Mr Big), Guthrie Govan (Aristocats, Steven Wilson) och Mark Kelly (Marillion) för att nämna de mest kända.

Inte heller när det kommer till musiken så är det något som är annorlunda, kanske att Arjen använt sig av gitarr lite mer än han brukar göra, men annars så handlar det om episk, symfonisk progressiv rock och metal som går från tung dubbeltrampande metal till folkmusikbetonad akustiska inslag med vackra melodier och inslag. Arjen är en mästare på att få ihop olika teman och gör det på ett sätt som får det att låta enkelt och lättlyssnat, för det mesta. Arjen har också en egen stil och han har en förkärlek för analoga synthar och hammond vilket gör att AYREON har ett varmt sound, även i de tyngre partierna.

Inledande ”The day that the world breaks down” har många av er säkert redan hört och det här är en av de bättre spår som Arjen någonsin gjort, magiskt magnifikt, bombastiskt med olika teman och stilar som sammanflätas på ett intelligent sätt och man märker knappast att låten är nästa tretton minuter lång!

Ett annat spår som jag fastnat för är första spåret på CD2, ”Aquatic race”, som har ett musikaliskt tema som är helt lysande och det här är också ett spår som är väldigt typiskt hur Arjen tänker när han skriver sin musik!

Gillar du AYREON sedan tidigare så lär du inte bli besviken. ”The source” är precis så bra som du förväntar dig, det vill säga att Arjen än en gång tar oss lyssnare med in i sin imaginära värld och han lyckas trollbinda alla oss som blir lite barnsligt förtjusta så fort vi hör ordet ”rockopera”. Jag älskar det här, jag älskar rockoperor och jag älskar AYREON. Punkt slut!

Betyg: 9/10

Ayreon ”01011001”

Ayreon ”The human equation”

CD1

1.       The day that the world breaks down

2.       Sea of machines

3.       Everybody dies

4.       Star of Sirrah

5.       All that way

6.       Run! Apocalypse! Run!

7.       Condemned to live

CD2

1.       Aquatic race

2.       The dream dissolves

3.       Deathcry of a race

4.       Into the ocean

5.       Bay of dreams

6.       Planet Y is alive

7.       The source will flow

8.       Journey to forever

9.       The human compulsion

10.   March of the machines

 Här hittar du länk till den mäktiga inledningslåten "The day that the world breaks down"!

Recension: Hidden Lands "Halycon (Progress Records)

Då var det dags för Uppsala bandet HIDDEN LANDS att släppa uppföljare till albumen ”In our nature” och ”Lycksalighetens ö”, två av senare års mest intressanta progressiva plattor släppta av ett svenskt band. Intressant på så sätt att HIDDEN LANDS skapat ett sound som på flera sätt är rätt så unikt. Hjärnan bakom bandet är keyboardisten Hannes Ljunghall, som skrivit nästan all musik, och som är mest dominerande i ljudbilden med sina analoga synthar, orgel och även gitarr. Gitarren var från början helt frånvarande men dök upp i små doser i och med förra albumet. På nya albumet ”Halycon” så använder sig Hannes av gitarren ännu lite mer, men det är fortfarande keyboarden som är huvudingrediensen i det här bandets musik.

Jag jämförde bandet med de stora giganterna Björn J:son Lindh, Janne Schaffer och Stefan Nilsson på förra plattan och det finns vissa likheter även på nya albumet. Kanske inte i stil men väl när det kommer till hur bandet, eller i första hand Hannes, ”tänker” musik. Jag hade också en referens till det gamla Svensk-finska fusionbandet Made In Sweden och speciellt i de instrumentala styckena så genomsyras musiken av 70-talssound med inslag av fusionjazz. ”Ulleråker” är ett exempel på detta där man inleder i en nästan improvisatorisk form där gränslandet mellan klassisk musik och jazz suddas ut. Spännande och intrigerande!

Efter den intrikata inledningen och udda takterna i ”The prince of goofs” så startat bandet upp soundtracket till den här plattan, den majestätiska ”Water spirit” där musiken tar oss med på en 10 minuter lång resa in i den ”gömda skogarna” beskrivet av Tolkien eller C.S. Lewis, fast tolkat av HIDDEN LANDS. Man kan föreställa sig troll, älvor och sagoväsen dansande en marsch mot en ännu inte namngiven händelse.

”No one is in this for love” låter väldigt mycket symfonisk rock al a 1970-talet, med vintage synthar, en varm ljudbild och vilda och vågade vägar när det gäller musikaliska idéer.

En annan mycket stark upplevelse är låten ”The silent service”, en vacker och känslosam låt, utan allför mycket taktbyten faktiskt, som är så varmt producerad men som samtidigt har en tungt vilande melankoli över sig. En magiskt känslofylld låt som visar HIDDEN LANDS storhet och styrka.

Flera av spåren sitter mer eller mindre ihop med varandra, utan avbrott, och det får mig att fundera på om det kanske finns en röd tråd, ett koncept, men informationen om musiken på albumet är ganska minimal så det är troligen så att det är lyssnaren som själv får avgöra. Jag tycker att det här albumet, från att inledningsvis inte alls klicka med mig, vuxit fram till att bli en lyxig trerättersmeny med både kaffe och avec. Det är få band förunnat att lyckas hitta en egen identitet men HIDDEN LANDS har verkligen hittat rätt och det är en fröjd att lyssna på det här bandet.

Plattan avslutas med den übervackra ”Rooftop farewell” som är det spår med HIDDEN LANDS som jag tror har minst keyboards någonsin. I den inledande versen verkar det inte finnas någon ton från keyboards alls. Däremot så hittar vi en hel del akustisk gitarr och en, vilket är allra viktigast, grymt snygg refräng.

”Halycon” är en egensinnig platta som samtidigt är lättillgänglig och innehåller mycket starka melodier och harmonier. HIDDEN LANDS förvaltar svensk progressiv rock med en kärlek och fantasi som är remarkabel. Snyggt och vackert!

Betyg: 8/10

Beardfish ”—”

Made In Sweden ”—”

1.       The prince of goofs

2.       Water spirit

3.       Ulleråker

4.       No one is in this for love

5.       The silent service

6.       Songbirds

7.       Octavius

8.       Rooftop farewell

 Här kan du lyssna till den fantastiska låten "Water spirit"!

Recension: Night Ranger "Don't let up" (Frontiers)

Man glömmer ibland hur stora det amerikanska bandet NIGHT RANGER egentligen har varit. Jag skriver ”har varit” då deras storhetstid var under det glada 80-talet. Men det finns få band i världen som i dagens läge kan komma upp i 17 miljoner sålda album, över 3000 liveframträdanden, 10 låtar som topp ett på gamla musikkanalen MTV, massor av låtar till filmer, såsom Boogie Nights, Teachers, The Secret Of My Success och Friday The 13th, och TV-serier, såsom Glee och Grey’s Anatomy och så bidrag till spelen Rock Band, Grand Theft Auto och Guitar Hero. Jack Blades, Brad Gillis och Kelly Keagy är alla originalmedlemmar sedan debuten med plattan ”Dawn patrol” för 35 år sedan och med undantag av ett fåtal plattor så har bandet levererat fantastisk musik på sina album, men konstigt nog ganska få riktig stora hits.

Men vem kommer inte ihåg låtarna ”Sister Christian” och den underbara ”When you close your eyes”, eller ”(You can still) Rock in America”. Men det roliga med det här bandet är att de fortfarande levererar grymt starka plattor, såsom ”Somewhere in California” från 2011 och senaste studioplattan ”High road” som släpptes 2014. Förra året kom en härlig live DVD/Blu-ray, ”35 years and a night in Chicago” som jag också rekommenderar att införskaffa. Förutom Jack, Kelly och Brad så består NIGHT RANGER sedan några år tillbaka också av keyboardisten Eric Levy och gitarristen Keri Kelly.

Nya albumet ”Don’t let up” är NIGHT RANGER’s 12:e studioplatta och frågan är om det här kanske är en av de bästa som bandet någonsin släppt. När man trodde att alla gitarr riff redan var skrivna så levererar det här bandet den sanslöst härliga låten ”Running out of time”, som har ett av de mest effektiva och enkla riff som jag hört på mycket länge. Dessutom är det här också en låt med en kanonrefräng och jag har lyssnat massor på den här låten under min påskledighet!

Men plattan inleder med en annan av plattans många grymt snygga låtar, ”Somehow someway” och man känner ingen NIGHT RANGER’s speciella signum, melodiös hårdrock som svänger sanslöst mycket.

Jag tycker faktiskt inte att det finns ett enda svagt spår på ”Don’t let up” och bandet varierar sig från den Alice Cooper lika ”(Won’t be your) Fool again” till den country drypande balladen ”We can work it out” som har riktigt snygga sångstämmor från Jack Blades och trummisen Kelly Keagy.

Däremellan hittar man guldkorn som låten ”Truth” och den tyngre ”Day and night” som det också finns en video till.  Dessutom så tycker jag att låten ”Comfort me” är alldeles lysande och den rockigare ”Jamie” är inte dum den heller.

Avslutningsvis så bjuder grabbarna på låten ”Nothing left of yesterday” som är en av mina favoriter på albumet med snygga harmonier och en låt som är väldigt mycket ett varumärke över NIGHT RANGER’s storhet som band, låtskrivare och musiker.

NIGHT RANGER är en av USA’s absolut bästa rockband genom tiderna, det tycker i alla fall jag. Att kunna leverera platta efter platta som har så hög standard som bandet brukar släppa, det är det minsann inte många som klarar av. Det här är naturligtvis en platta som bör finnas i varje mans (och även kvinnas) skivsamling!

Betyg: 9/10

Mr. Big ”—”

Cheap Trick ”—”

1.       Somehow someday

2.       Running out of time

3.       Truth

4.       Day and night (Only deluxe version!)

5.       Don’t let up

6.       (Won’t be your) Fool again

7.       Say what you want

8.       We can work it out

9.       Comfort me

10.   Jamie

11.   Nothing left of yesterday

Bonus DVD:

1.       Day and night (Music video)

2.       Running out of time (Music video)

3.       Band interviews

 Här hittar du länk till videon "Somehow someday"!

Här är ytterligare ett smakprov från plattan i form av videon till "Day or night"!

Recension: Eclipse "Monumentum" (Frontiers)

Album nummer sex från svenska melodiösa hårdrockarna ECLIPSE är redan här, bara två år sedan den magnifika plattan ”Armageddonize” släpptes, en platta som fick bandet att i stort sett turnera non stop till dess att man under slutet av förra året åter gick in och förberedde inspelningarna av vad som skulle bli nya plattan ”Monumentum”. Bandets gitarrist och sångare Erik Mårtensson säger att man den här gången bara ville ha låtar med som får publiken att lyfta knytnäven högt i luften och skråla med i refrängerna. Det är i alla fall det som Erik själv värdesätter när han går och ser ett band live.

Och visst innehåller den här plattan tio spår där det är mer än lämpligt att lyfta näven och sjunga med, men, som en när vän till mig sa i helgen, det var inte så bra att ECLIPSE var med i Melodifestivalen förra året för nu låter många av låtarna mer hårdrocksschlager än vad jag vill ha! Han har en poäng och jag håller på många sätt med för flera av låtarna låter tillrättalagda och är farligt nära att bli banala. Jag har till exempel svårt för ”The downfall of Eden” som är någon hybrid av Gary Moore och Poodles, fast med en refräng som troligen hade platsat i Sveriges mesta musiktävling.

Nu tror säkert var och en av Er att jag kommer att dissa den här plattan totalt, men så är det faktiskt inte. Men anledningen att jag tar upp just Eclipse medverkan i Melodifestivalen är att jag nu hör resultatet av den medverkan i form av låtar som känns mer utstuderade och tillrättalagda och det är helt klart att ECLIPSE satsar stenhårt på att bredda sin publik, men med bibehållen stenhård hårdrock som varumärke.

Detta kommer kanske att fungera, men jag är inte helt säker, för de elva spår som ”Monumetum” består av känns inte lika angelägna som bandets två senaste plattor, ”Bleed and scream” och ”Armageddonize”. Ja, avslutande ”Black rain” är kanske plattans undantag, för här känns bandets kompromisslösa tunga melodiösa hårdrock igen, med en större frihet i både melodi och tyngd. Dessutom så gillar jag skarpt låten ”Jaded” som har en rejäl refrängdänga som sätter sig benhårt.

Inledande ”Vertigo” startat plattan i ett härligt tempo, och låten har en bra hook och den följs upp av första singeln från plattan ”Never look back”, en låt som jag tyckte saknade en riktigt stark refräng första gången jag hörde den och den inställningen har inte ändrats sedan dess. Nyligen släppta singeln ”Hurt” är också en av plattans bättre spår, en ballad som har en mycket stark vers, men där jag tycker att refrängen är lite svagare.

ECLIPSE är kanske Sveriges bästa melodiösa hårdrocksband för tillfället, men jag hade högre förväntningar på den här plattan, men man kan ju inte alltid få små underverk. ”Monumentum” är mycket bra men inte monumental…

Betyg: 7/10

Poodles ”—”

Treat ”—”

1.       Vertigo

2.       Never look back

3.       Killing me

4.       The downfall of Eden

5.       Hurt

6.       Jaded

7.       Born to lead

8.       For better or for worse

9.       No way back

10.   Night comes crawling

11.   Black rain

 Här kan du se videon till låten "Never look back"!