Recension: Perfect Plan "All rise" (Frontiers)

En av de band som det surrats mest om under våren är svenska PERFECT PLAN, ett band som startade i Örnsköldsvik 2014, men som nu är på väg ut i världen med hjälp av italienska Frontiers Records. Det är nämligen detta bolag som skrivit kontrakt med bandet för release av deras debutalbum, ”All rise”. Kanske har Du redan hört någon av låtarna som det gjort video till, och själv fastnade jag direkt till ”In and out of love”, som här ligger som låt nummer två på albumet. Det här är ett spår som inleder med en fet orgel och ett suggestivt basspel, som lyfter hela låten. Att dessutom höra en så grymt duktig sångare som Kent Hilli, är inte var dag som man gör. Jag har inte tidigare kommit i kontakt med någon av killarna i bandet, men det här är ett band som verkligen vet vad de gör, och vad de vill, och de låter hur proffsiga som helst. Refrängen till ”In and out of love” är dessutom ett plåster som inte vill släppa, ett monster till refräng som är lika grym varje gång jag hör den!

Men plattan inleds med låten ”Bad city woman”, och varför man har valt att lägga den här låten först är för mig en gåta, för den här fungerar inte alls på mig. Texten är usel och låten väldigt banal och känns inte som en värdig inledning till det som sedan kommer. Plattans sämsta låt faktiskt. För som tur är så blir det mycket bättre, redan med andra spåret som jag redan berättat om.

”Stone cold lover” inleder med riktigt vassa och tunga gitarrer, som snabbt åtföljs av feta keyboardmattor och det hela låter en hel del 80-tal, Whitesnake, Europe och Giant.

Jag måste än en gång nämna sångaren Kent Hilli, som Ni bara måste höra i låten ”Gone too far”, där Leif Ehlins keyboardmattor och Rolf Nordströms gitarr harmonierar perfekt bakom Kents grymma stämma.

Leifs orgel får mycket utrymme även i nästa spår, ”What goes around”, och trots att PERFECT PLAN knappast jobbar på att utveckla en musikstil så är just keyboarden och Kents röst, bandets stora styrka. Men man får absolut inte glömma bassisten P-O Sedin och trummisen Fredrik Forsberg, som står för bandets tunga och tajta grundstomme.

Även ”Too late” är en grym låt, lite åt Journey hållet och det finns viss likhet mellan Dean Castronovo, trummis från Journey och Revolution Saints, och Kent Hilli i rösten.

Än mer Journey blir det i låten ”Can’t turn back”, en riktigt stark låt som är plattans bästa, tillsammans med ”In and out of love”. Två låtar som är ganska olika i stil, men som passar detta Ångermanlandsband perfekt.

”Never surrender” fyller på statistiken på ett mycket positivt sätt och med undantag av plattans andra bagatell, ”1985”, så är både ”What can I do” och ”Heaven in your eyes” alldeles lysande melodiös rock!

För att vara en debutplatta så är ”All rise” ovanligt kompetent, ett av vårens allra bästa album hittills och troligen en kandidat för en topp-tio lista när man summerar året 2018. Det är bara Revertigo’s platta som är snäppet bättre i år. Rekommenderas varmt för alla diggare av kvalitativ melodiös rock och hårdrock, med snygg sång och mycket keyboard!

Betyg: 9/10

Treat ”—”

Journey ”—”

1.       Ba city woman

2.       In and out of love

3.       Stone cold lover

4.       Gone too far

5.       What goes around

6.       Too late

7.       Can’t turn back

8.       Never surrender

9.       1985

10.   What can I do

11.   Heaven in your eyes

 Här ser och hör du låten "In and out of love"!

Recension: Black Stone Cherry "Family tree" (Mascot)

My God! Att lyssna på BLACK STONE CHERRY är svettigt nog, men att lyssna och skriva recension på årets hittills varmaste dag är näst intill outhärdligt. Ja, jag klagar inte på värmen och jag klagar absolut inte på BLACK STONE CHERRYs råa sydstatssväng, som nu är inne på sitt sjätte studioalbum på sjutton år, men kombinationen kan vara tuff för Er med svagt hjärta! Nä, jag skojar lite! Nya plattan heter ”Family tree” och hyllar alla de klassiska band och artister som denna kvartett växte upp med. Som unga tonåringar växte de upp i en replokal där två av deras fäder lirade ihop låtmaterial i bandet Kentucky Headhunters, och med affischer på Cream, Led Zeppelin, Montrose, The Faces och Uriah Heep på väggarna, så influerades dessa unga rocksjälar åt ett visst håll.

Detta är ena temat på ”Family tree”, det andra är att de fyra herrarna, Chris Robinson på sång och gitarr, Ben Wells på gitarr, John Lawhon på bas och John Fred Young på trummor, hållit ihop sedan starten, och vuxit ihop till en familj och ett namn inom rockvärlden som hyllas för varje gång som det dyker upp nytt material på skiva. Förra albumet, ”Kentucky”, kom för två år sedan och var första plattan för Mascot Records. Detta blev en stor succé och förväntningarna inför nya albumet är därför skyhöga. Men frukta inte alla fans, BLACK STONE CHERRY levererar precis det som man vill att de ska göra.

Inledande låten ”Bad habit” är bara 3:15 lång, men en rejäl käftsmäll som svänger grymt och sydstadsgunget är tungt och bluesigt med attityd. Stygg sång och rått gitarrspel till kompet från bas och trummor som är snortajt! Tempot i låten dras ner och blir astungt i solopartiet, för att ta fart igen i sista refrängpartiet. Ett snyggt och lite oväntat drag!

”Burnin’” är ZZ Top för 2020-talet, välkänt tunggung med de obligatoriska markeringarna som även passar BLACK STONES CHERRYs tyngre sound perfekt. Svettigt och köttigt så det skvätter om det.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Robert Palmer när jag hör ”New kinda feeling’”, speciellt i den grymma refrängen. Det här är betydligt tyngre än vad Robert gjorde medan han levde, och med en stor skopa sydstatsfeeling. Och som det svänger!

Bandet tar ner tempot först i spår fem på albumet, den vackra ”My last breath”, som inleder med Robinsons sång och en orgel. Det här låter som en blivande klassiker, full av soul, slide guitar, blås och kvinnor i kören på refrängen. Så snyggt och så mycket feeling så jag utnämner den till bästa spåret på plattan!

Tillbaka till den absoluta förfiningen av groovy hardrock och låten ”Southern fried Friday night”, ytterligare ett tajt och tungt bevis på att det här bandet är hetast på sydstatshimlen just nu. Plattan har spelats in utan extern producent och Chris Robertson har själv mixat fram det ultimata rockljudet, fett, rått och som bör spelas högt.

”Family tree” består av 13 spår och det är en totalupplevelse i energi, närvaro och fingertoppskänsla. Att bjuda in Warren Hayes från Gov’t Mule på både sång och gitarr, i den suggestiva ”Dancing in the rain” är ett genidrag, rent och skärt.

Men plattan svänger vidare hårt och melodiöst. Refrängerna och melodierna är raka, pang på och enkla att sjunga med i redan efter första gången de framträder. Hyllningen till ”James Brown” känns dock inte riktigt lika angelägen som övriga spår på plattan med visst svänger det attans så mycket även här!

”Family tree” är en platta som förstärker BLACK STONE CHERRY’s position som nutidens kungar av sydstadsrock. Så som sydstatsrock låter på 2020-talet…Så är det bara.

Betyg: 8/10

ZZ Top ”—”

Lynyrd Skynyrd ”—”

1.       Bad habit

2.       Burnin’

3.       New kinda feelin’

4.       Carry me on down the road

5.       My last breath

6.       Southern fried Friday night

7.       Dancin’ in the rain

8.       Ain’t nobody

9.       James Brown

10.   You got the blues

11.   I need a woman

12.   Get me over you

13.   Family tree

 Här kan Du höra den tunga "Southern fried Friday night"!

Recension: FM "Atomic generation" (Frontiers)

Engelska soulrockbandet FM har precis släppt sitt elfte album ”Atomic generation” och på något sätt så lyckas det här bandet höja ribban på sig själva hela tiden, år efter år, platta efter platta. Steve Overlands röst har vi lärt oss älska med hela sin soulighet och bandets patenterade rock med massor av soulstänk har inspirerat till det brittiska AOR-soundet och den melodiösa rocken. FM klev in i musikbranschen med dunder och brak 1986, med albumet ”Indiscreet” som idag räknas till en av de stora klassikerna inom genren.  Bandet följde upp med albumet ”Tough it out”, som var lite råare men ändå en platta som byggde upp en stark fanbase.

Början av 1990-talet blev oroligt för denna typ av band, på grund av grunge och annat märkligt som pågick i branschen, så även FM tog mycket stryk. Plattorna blev sämre och sämre och 1995 så lade man bandet på hyllan.

2007 återförenades Overland med originalmedlemmarna Merv Goldsworthy på bass och trummisen Pete Jupp, för livespelningar på festivaler och det visade sig att man trivdes så bra ihop och att efterfrågan varit så stor att man beslöt sig för att satsa på att spela in nytt material. 2010 kom ”Metropolis”, som var det bästa som grabbarna släppt sedan debuten. Och sedan har plattorna ”Rockville”, ”Rockville II”, ”Heroes and villains” och jubileumsversionen av ”Indiscreet” släppts, alla med en mycket hög nivå. FM visar att man, trots massor av år i branschen, är oerhört hungriga och har förmågan att koka soppa på gammal spik. För inte har FM förändrats mycket på 32 år, soundet är detsamma och låtarna lika melodiösa som på ”Indiscreet”. Det låter något mer soul, inte lika svulstigt produktionsmässigt och grabbarna har mer erfarenhet och tyngd i sina alster.

Sedan senaste studioalbumet med nytt material, ”Heroes and villains” från 2015, så har man haft fullt upp med att spela live och det är bandets stora styrka. Har Du inte sett bandet live någon gång så se till att göra det, det är det värt! Varför inte på Slagthuset i Malmö den 1 juni där man headlinar Melodicrockfest som pågår i tre dagar?

Tills dess så kan Du njuta fullt ut till nya albumets elva spår, där inledande ”Black magic” är en stark början. Allt med en typisk FM signatur, tajt, snyggt producerat och Steve Overland med en mästerlig melodiös sång.

”Too much of a good thing” lugnar ner tempot något och Steve sjunger som vanligt dessa halvtempolåtar med massor av känsla, på ett sätt som bara han kan.

”Yeah yeah yeah” inleder en av mina många favoriter på plattan, låten ”Killed by love”, som är kryddad med ett snyggt melodiöst gitarr riff i verserna. En härlig låt med mycket positiv energi och en stark refräng!

Och ”In it for the money” fortsätter på samma tema, positiv energi och, snygga riff och starka melodier. En klassiskt snygg rocklåt, med lite mindre soul den här gången. Därefter får vi en vacker historia i låten ”Golden days”, som är en tillbakablick till en bättre och  kanske lyckligare tid i Steves liv.

Det finns två spår som jag ändå tycker håller lite lägre profil än övriga och det är den soulfunkiga ”Playing tricks on me”, som påminner om någon annan låt som jag inte kan komma på just nu, och så är det ”Make the best of what you got”, vars refräng är en rip-off av Robert Palmers gamla hit ”Addicted to love”. Men det är små petitesser som jag kan leva med, för FM är alldeles lysande på det de gör. Rekommenderas varmt!

Betyg:8/10

Heartland ”—”

Overland ”—”

1.       Black magic

2.       Too much of a good thing

3.       Killed by love

4.       In it for the money

5.       Golden days

6.       Playing tricks on me

7.       Make the best of what you got

8.       Follow your heart

9.       Do you love me enough

10.   Stronger

11.   Love is the law

 Här kan du höra den souldränkta låten "Playing tricks on me"!

Recension: W.E.T. "Earthrage" (Frontiers)

Bandet W.E.T. är framme vid album nummer tre, kallat ”Earthrage”, sedan debuten för snart tio år sedan. Det var en debut som hastigt blev ett namn på mångas läppar, mycket tack vare de personer som stod bakom namnet. W kommer från bandet Work OF Art som representeras av gitarristen och låtskrivaren Robert Säll, E hämtar man från framgångsrika gruppen Eclipse och sångaren, gitarristen och låtskrivaren Erik Mårtensson och sist, men absolut längst, bakom bokstaven T, som i Talisman, finns sångaren Jeff Scott Soto. Alltså tre mycket erfarna och rutinerade herrar, som fick en förfrågan från Frontiers Records CEO, som såg en potential i att förena dessa tre herrar. Det blev en succé, betydligt mycket större än vad någon inblandad hade vågat tro, och plattan ”Rise up” släpptes fyra år senare som året efter resulterade i en liveplatta/DVD från bandets första officiella livespelning i Stockholm.

Tre studioplattor på nio år är inte speciellt produktivt, men de tre herrarna är väldigt upptagna med sina respektive musikaliska liv och mitt i allt så skall man få tid över till att skriva material och spela in ett tredje album, som nu precis släppts. Erik har sitt band Eclipse, det nyligen släppta albumet med Ammunition och jobbar dessutom för tillfället också med en ny Nordic Union platta, tillsammans med Pretty Maids sångaren Paul Christensen, eller Ronnie Atkins som han är mest känd som. Jeff Scott Soto har nyligen också släppt en soloplatta och är mitt uppe i en hektisk tid med nya supergruppen Sons OF Apollo och Robert Säll har precis avslutat arbetet med en kommande soloplatta med Steve Overland från FM och jobbar på tillfället med en ny platta med Work OF Art.

Jag var lite besviken på förra plattan, ”Rise up”, och därför så var förväntningarna på nya plattan kanske inte skyhöga. Men trion Robert, Erik och Jeff är proffs som måste leverera, annars så tappar man snabbt intresset. För egen del så känns det som att det gått lite inflation i Erik Mårtensson arbete och varken Eclipse senaste eller Ammunition plattan föll mig speciellt i smaken. Därför är det med glädje som jag kan säga att ”Earthrage” är ett näst intill fantastiskt album, med idel grymma spår. Från inledande ”Watch the fire”, där Erik och Jeff turas om att sjunga, till avslutande ”The neverending retraceable dream” så bjuder dessa herrar, tillsammans med Eclipse musikerna Magnus Henriksson och Robban Bäck, på gitarr och trummor, på idel läckra låtar.

Refrängen till ”Watch the fire” är en riktig killer och jag går omkring och nynnar på den dagarna i ända…nästan! Grym låt!

Nästan lika bra är ”Kings on thunder road”, där refrängen gärna vill att man sjunger med. Snygga stämmor och ett tungt och tajt komp förpackar låten väl.

En av styrkorna på den här plattan är variationen i låtarna. Den korta ”Elegantly wasted” är grymt melodiös och en lugnare låt med en hel del ABBA influenser. Typiskt svensk kvalitet kan jag tänka mig att alla utländska fans kommer att säga!

Efter detta kommer en av plattans tyngre låtar, fast ”Urgent” tummar inte på det melodiösa utan refrängen är minst lika ”trallvänlig” som tidigare spår. Som sagt styrkan med den här plattan är att man får variation i låtmaterial och med en sångare som Jeff Scott Soto, som hanterar det mesta, så är det här helt enkelt toppklass!

”Dangerous” låter en hel del Eclipse och har också en stark refräng med en enkel och rak melodiös melodislinga som så finurligt tar en liten extra omväg och överraskar.

Plattans bästa spår är den pampiga balladen ”Heart is on the line”, en låt som jag kan tänka mig att man antingen kommer att älska eller att hata, då den balanserar farligt nära banalitetens gräns. Men med en känslosam Soto bakom mikrofonen så förvandlas den till en låt som jag får rysningar av. Sentimental ja vet, men det får man vara!

”The burning pain of love” är också en riktigt snygg låt med starka melodier och avslutande ”The neverending retraceable dream” är en alldeles lysande låt som påminner om flera andra låtar, kanske något för mycket!

”Earthrage” är ett stort utropstecken! En platta fylld med starkt melodiösa rocklåtar i en bra variation. Det låter ”svenskt”, och ABBA skuggar i flera låtar, inte i stil, utan på så sätt att man hör Björn och Bennys ande över sättet att skriva musik. En platta att njuta till mycket och länge!

Betyg: 9/10

Eclipse ”--"

ABBA ”—"

1.       Watch the fire

2.       Burn

3.       Kings on thunder road

4.       Elegantly wasted

5.       Urgent

6.       Dangerous

7.       Calling out your name

8.       Heart is on the line

9.       I don’t wanna play that game

10.   The burning pain of love

11.   The neverending retraceable dream

 Här hittar du videon till "Watch the fire"!