Recension: Joe Bonamassa "Blues of desperation" (Provogue)

JOE BONAMASSA hör till den moderna bluesens största akter och han släpper plattor i olika konstellationer och är ute och turnerar i en sådan omfattning att man kan undra om det inte finns flera versioner av karln. Jag har sett honom live ett par gånger och han är en grymt skicklig gitarrist, men kanske inte världen roligaste scenpersonlighet, tvärtom är han direkt tråkig. På skiva så kan det också låta vansinnigt tråkigt om honom, eller om de olika band och duettplattor som han spelat in och gett ut de senaste åren. Men en sak kan man inte ta ifrån honom; han är en grym gitarrist som även har en känslofull sångröst.

Bonamassa är nu aktuell med sitt femhundratrettiosjätte album (nä, nu överdrev jag lite) och nya plattan har fått namnet ”Blues of desperation”, med elva nyskrivna bluesrocklåtar som spretar från traditionell blues (”You left me nothin’ but the bill and the blues”), via Jeff Beck (”Blues of desperation”) och en funkigare (”Mountain climbing”) och rockigare (”This train”) Eric Clapton. Texterna handlar om typiska bluesämnen, såsom tåg, berg och dalar, hjärtesorg och ensamhet, och till sin hjälp så har JOE varit i Nashville, tillsammans med producenten Kevin Shirley, och skrivit låtarna med namn som James House, Tom Hambridge, Jeffrey Steele, Jerry Flowers och Gary Nicholson, idel kända låtskrivare inom amerikansk country och blues.

Resultatet är en platta som jag måste erkänna att jag faktiskt diggar riktigt hårt till. Jag brukar inte tokgilla BONAMASSAs plattor och ofta blir det bara att de blir stående i skivhyllan, men det kommer inte ”Blues of desperation” att göra.

Inledande ”This train” är hur grym som helst och trumsoundet är både tyngre och bredare än vad JOE brukar höras framför. Det är ett stort sound till en simpel men oerhört svängig låt, där allt fungerar som en enhet, till och med BONAMASSAs gitarr, som i, det bland kan bli lite för mycket av, särskilt live.

Den tunga och grooviga ”Mountain climbing” har ännu större trumsound och det är något som Kevin Shirley medvetet ”trollat” fram. En av plattans bästa låtar!

Tempot lugnas ner betydligt i ”Drive” och här känns BONAMASSA igen, med sin hybrid av Ry Cooder, Eric Clapton, Roy Buchanan och Bobby King.

Bäst på albumet är, utan tvekan, den långa bluesiga ”No good place for the lonely”, där de tre sista minuterna är ett enda långt gitarrsolo där JOE är på ett fantastiskt humör. Jag brukar inte så lätt gå igång på solon, det kryllar ju ändå av dem på nästan alla plattor som släppts i världen och då måste solot vara unikt för att det skall tilltala mig. Det här är ett sådant unikt solo, så sanslöst taktiskt uppbyggt och med så mycket känsla och intensitet. En riktig gåshudsblues!

JOE BONAMASSA visar upp sig från sin bästa sida och det står klart att han inte alltid är tråkig, bara han har rätt låtmaterial. Och en variation av låtar att spela upp. Det har han här i allra hösta grad och det är styrkan med nya plattan, förutom ett stentajt band bestående av trummisarna Anton Fig och Greg Morrow, keyboardisten Reese Wynans, bassisten Michael Rhodes, tre blåsare och en kör som bland andra består av australiensiske rockaren Jimmy Barnes dotter Mahalia Barnes. Lysande modern och nytänkande bluesrock!

Betyg: 8/10

Eric Clapton ”August”

Jeff Beck ”Emotion & commotion”

1.       This train

2.       Mountain climbing

3.       Drive

4.       No good place for the lonely

5.       Blues of desperation

6.       The valley runs low

7.       You left med nothin’ but the bill and the blues

8.       Distant lonesome train

9.       How deep this river runs

10.   Livin’ easy

11.   What I’ve known for a very long time

 Lyssna till sanslöst tunga "Mountain climbing" HÄR!

Recension: Circus Maximus "Havoc" (Frontiers)

Jag har recenserat det italienska skivbolaget Frontiers Records releaser sedan starten 2001, men under 2016 så kommer deras skivsläpp att synas mer sällan på den här sidan, tyvärr. Det beror inte på att jag tycker att det här bolaget på något sätt blivit sämre, tvärtom. Frontiers Records är en av de viktigaste oberoende skivbolagen i världen som gett oss så mycket fantastisk musik under de senaste tjugo åren och som jag hoppas kommer att vara lika spännande och aktiva under närmaste tjugo åren framåt. Min förhoppning är att de även håller fast vid den fysiska skivan, som mer eller mindre är på väg att försvinna, vilket i sig är en katastrof för musikbranschen, och att de skall fortsätta att ge oss lika mycket intressant musik som de hittills har levererat.

Anledningen till att Ni inte kommer att kunna läsa om deras releaser i samma utsträckning som tidigare är att de än en gång ändrat sina rutiner gentemot oss recensenter. Från och med denna månad så kommer deras releaser endast att kunna avnjutas i förhand som streaming, vilket innebär att jag måste lyssna på kommande recensionsexemplar på en speciell krypterad sajt, som i sin tur kräver att jag befinner mig vid en dator när jag vill lyssna. Nu är det så att mina rutiner innebär att jag lyssnar på musik när jag är på resande fot, i iPod eller i bil, till och från arbetet eller när jag är ute och går med min hund, och där går det inte att komma åt musiken som jag vill recensera. Av den anledningen så kan jag i nuläget inte lösa detta, då det i så fall skulle innebära att jag måste drastiskt ändra mina vardagliga rutiner, vilket jag helt enkelt inte vill eller kan.

Men jag skall ändå försöka att få med en och annan platta från detta eminenta bolag, men då blir det troligen någon eller några veckor senare än vanligt, eftersom jag måste vänta tills dessa att plattan är släppt i butik. Sedan tar det ju lite tid innan jag lyssnat igenom musiken innan jag känner mig redo att skriva om den. Ett sådant exempel är den nya plattan med det norska progressiva metalbandet CIRCUS MAXIMUS. ”Havoc” är bandets fjärde album sedan debuten med albumet ”The 1st chapter” som släpptes av Frontiers 2005, och mycket har hänt i det musikaliska lägret, trots att bandet i stort sett har varit intakt sedan debutplattan. Om man kort jämför debuten, som var en av de årets mest intressanta debuter, med nya albumet, så har bandet gått från ett tungt Dream Theater influerat band till att låta CIRCUS MAXIMUS, en stil som spretat mycket, från progressiv metal (typ ”Highest bitter”, via modern och tung postgrunge metal (titelspåret ”Havoc”) till det ytterst vackra i den fantastiska ”Loved ones”, men som ändå är ytterst homogen.

Det här är ett ytterst kompetent band, med grymt duktiga musiker och en sångare i Michael Eriksen, som är utöver det vanliga, och jag tror att många med mig har haft en otålig väntan sedan 2012, då förra albumet släpptes. Fyra år är en lång tid och första spåret jag hörde från nya plattan var faktiskt titelspåret, ”Havoc”, och då blev jag riktigt orolig, för det är inte så man är van vid att höra CIRCUS MAXIMUS. När jag nu hör låten igen, som en del i en helhet, så är låten en självklarhet, liksom den vackra ”Loved ones” är lika en säker självklarhet. Jag håller ändå andra delen av plattan som starkare och ”Remember” är ett spår som är det mest lättillgängliga som det här bandet har gjort, tillsammans med förra albumets ”Game of life”. Dessutom så fullkomligt älskar jag den avslutande ”Chivalry”, ett svulstigt och episkt spår som jag inte tror lämnar någon oberörd.

Det finns också en deluxe-utgåva där man får ett extraspår i låten ”Loath”, ett spår som inte når upp till de övriga nio spåren, men där man också får en hel extra CD med utdrag från en konsert från Japan, som spelades in 2012, en konsert som funnits på bandets hemsida under en längre tid, fast då med bild också. Jag hade uppskattat om det vore DVD’n som man kunde få med här, men så är inte fallet, vilket är en liten besvikelse. Men, ”Havoc” lär finnas med på min tio-i-topp lista över årets bästa album, var så säker!

Betyg: 9/10

Mind’s Eye ”—”

Seventh Wonder ”—”

1.       The weight

2.       Highest bitter

3.       Havoc

4.       Pages

5.       Flames

6.       Loved ones

7.       After the fire

8.       Remember

9.       Chivalry

10.   Loath (Bonus track deluxe edition)

CD2 Live at Loud Park, Japan 2012 (Bonus deluxe edition)

1.       Forging

2.       Namaste

3.       The one

4.       Arrival of love

5.       Abyss

6.       Alive

7.       Game of life

8.       Last goodbye

 Smakprov från platta i form av videon till: "Remember"

Recension: Spiritual Beggars "Sunrise To Sundown" (Inside Out)

SPIRITUAL BEGGARS är nog ett fenomen i rockvärlden. På så sätt att all inblandade medlemmar egentligen kommer från en helt annan musikstil. SPIRITUAL BEGGARS är ”dirty old 70s hippie rock”, med en stor portion av kärlek lagd till Deep Purple. Bandets fem medlemmar har rötter i dödsmetalen eller annan tung, modernare metal; Michael Amott på gitarr började sin bana i numera legendariska dödsmetalbanden Carnage och Carcass och bassisten Sharlee D’Angelo inledde sin musikaliska bana i det danska heavy metalbandet Mercyful Fate. Michael och Sharlee möttes sedan i bandet Arch Enemy, som bildades 1995, strax efter det att Carcass tagit sitt sista ackord. Men två år innan dess så hade debutalbumet med SPIRITUAL BEGGARS kommit ut.

Med redan på debuten så fanns trummisen Ludwig Witt och han är faktiskt en av bandets största tillgångar, med sitt organiska trumspel, de dovt stämda pukorna och fantastiska tajming. Ludwig lirar också i Grand Magus, ett band som lirar doom metal och så har vi till slut keyboardisten Per Wiberg, som med sina härliga hammondmattor är pricken över i:et i SPIRITUAL BEGGARS 70-talsrock. Per kommer ursprungligen från Opeth, men numera lirar han också hård bluesrock med Varbergsbandet Kamchatka. Dessutom så har bandet också en sångare i Apollo Papathanasio, annars känd från grekiska heavy metalbandet Firewind.

Ett fenomen inom rockvärlden på flera sätt. Dels att SPIRITUAL BEGGARS numera är på sitt tjugotredje år i karriären och att grabbarna, trots sina andra band, får det att gå ihop rent logistiskt. Men också att man kan spela så vitt skiljda stilar och ändå vara så framgångsrik. Snacka om musikaliskt begåvade musiker!

Trots långt leverne för bandet så har man inte hunnit med mer än nio studioplattor, och tacka sjutton för det, när det också, i Michael och Sharlees fall, släppts tio album med Arch Enemy under samma tid. Lägg därtill turnéer med båda banden och man kan börja undra när de får något ledigt.

Men tiden som nya albumet tagit att spela in är faktiskt bara fem dagar. I studio. Innan dess så har det naturligtvis tagit viss tid att skriva låtarna, men den korta tiden i studio krävde viss effektivitet. Såsom att man har spelat in allt live, ståendes i en halvcirkel runt trummisen. Detta är något ganska ovanligt i dagens digitala inspelningsteknik, men jag kan lova Er att det verkligen låter helt fantastiskt om de nya låtarna.

Man inleder med en kort och ”hittig” titellåt, innan ”Diamond under pressure” tar över med ett intro som är mer än lovligt stulen från Deep Purple’s ”My woman from Tokyo”, och referenserna till den låten slutar inte där. Det här är en härlig låt med massor av hammondorgel och att det låter så likt Deep Purple’s gamla hit gör inget. Jag tar det mer som en hyllning än ett plagiat.

Plattans elva nya spår är än mer melodistarka än någonsin från detta band. ”Still hunter” är ett av de starkaste spåren med ett grymt starkt gitarr riff och en klockren refräng. Längsta spåret klockar in på strax under sex minuter och är det spår som svävar ut mest, men som är ganska långt från hur det kunde låta om SPIRITUAL BEGGARS på tidigare plattor. En riktigt stark och grymt skönt gungande platta från ett av västkustens grymmaste band!

Levereras även i en limiterad version med sju extra spår!

Betyg: 8/10

Deep Purple ”—”

1.       Sunrise to sundown

2.       Diamond under pressure

3.       What doesn’t kill you

4.       Hard road

5.       Still hunter

6.       No man’s land

7.       I turn to stone

8.       Dark light child

9.       Lonely freedom

10.   You’ve been fooled

11.   Southern star

 Lyssna här på den sköna "Diamond under pressure"

Recension: Reckless Love "InVader" (AOR Heaven)

Finska gladrockarna RECKLESS LOVE har tidigare gjort succé i sitt hemland och i England med sin positiva partyladdade rock på tre album. Nu är man redo att släppa sitt fjärde album och medlemmarna basunerat ut att de nu har skrivit elva spår som tar ut svängarna rejält och som är det bästa som bandet någonsin gjort. Man tog en rejäl semester från allt spelande, turnerande och låtskrivande, samt ledigt från varandra, för att hämta ny inspiration. Resultatet heter ”InVader” och har precis släppts på AOR Heaven.

Bandet debuterade 2010 med albumet med samma namn som bandet själva och det hyllades av alla fans av glad och trallvänlig glamrock. Även uppföljaren ”Animal attraction”, som släpptes året efter, innehöll massor av hits och melodiösa slagdängor och man var minst lika melodiös och hittig när tredje albumet, ”Spirit”, släpptes för tre år sedan. Efter allt hårda och snabba arbete så var ledigheten befogad och nya albumet inleder oerhört starkt i de två första spåren, den supermelodiösa ”We are the weekend” som har en kanonrefräng och den något tyngre rockande ”Hands”, som jag håller som en stark favorit. Efter dessa två spår så börjar min förhoppning av ett riktigt storverk att spira!

Men för Er alla som redan hört singeln ”Monster” så kanske Ni, som jag, reagerat över det starka E-Type komplex som lägger sordin över denna superhittiga låt. Sångare Olli Herman har en trist förmåga att förställa sin röst ibland och här sjunger han absolut inte bra, och att bli jämförd med E-Type är inte något smickrande då E-Type inte sjunger alls, utan mer rappar fram sina entoniga texter.

Och värre blir det faktiskt. RECKLESS LOVE gick in med inställningen att experimentera utanför boxen och har också vågat ta ut svängarna något för mycket för sitt eget bästa. Ett talande exempel på detta är den märkliga ”Child of the sun” som är ett spår som knappt innehåller någon gitarr över huvud taget och är en ren poplåt med lite västindiskt inslag (inte reggae!). I detta sammanhang totalt oväntat och totalt värdelöst.

I nästa låt drar man ut i punktempo med en låt som heter ”Bullettime”. Den har i och för sig en helt okej refräng men det är samtidigt en bagatell som snabbt är bortglömd.

Nästa bottennapp är ”Scandinavian girls” som är ett spår som jag inte kan ta på allvar. Det här är något som Samir & Viktor kunder gett sig på och gjort en sommarplåga av (om den varit med svensk text). Handlar om alla sorters skandinaviska flickor och vad dessa killar kan tänkas gör med dem. Rent ut sagt jävligt dåligt!

Bandet upprättar sitt tidigare rykte med låten ”Pretty boy swagger”, som är en riktigt bra rocklåt och även ”Rock it” och ”Destiny” får godkänt. Men eftersom nya plattan spretar så oerhört mycket från två rejäla floppar till de två inledande starka låtarna så ifrågasätter jag starkt vad bandet gjort under de senaste lediga åren. Det här är nämligen inte alls godkänt…

Betyg: 5/10

Poodles ”—”

E-Type ”—”

1.       We are the weekend

2.       Hands

3.       Monster

4.       Child of the sun

5.       Bullettime

6.       Scandinavian girls

7.       Pretty boy swagger

8.       Rock it

9.       Destiny

10.   Let’s get cracking up

11.   Keep it up allnight

Är du trots allt nyfiken på den här plattan så kan du lyssna på singelspåret här:

"Monster" 

Recension: Headspace "All that you fear is gone" (Inside Out)

Det är fyra år sedan som HEADSPACE debuterade med den grymt imponerade plattan ”I am anonymous”, ett av 2012 års bättre progrock epos. Bandet består av flera hårt arbetande musiker, som var och en har sitt på annat håll också, såsom sångaren Damian Wilson (Threshold) och Adam Wakeman (ex-Ozzy Osbourne) som är det här bandets grundare. Övriga musiker är bassisten Lee Pomeroy (Steve Hackett, It Bites), gitarristen Pete Rinaldi och senaste nytillskottet, trummisen Adam Falkner, ett namn som man annars inte förknippar med progressive rock. Adam har spelat bakom popartister såsom Dido och Amy McDonald, men också i bandet One EskimO.

Nya plattan har fått namnet ”All that you fear is gone” och har tagit fyra år att spela in, mest beroende på att de inblandade haft svårt att få tid över till HEADSPACE. Varje ledig tid har var och en gjort något litet till de 12 spåren som finns på plattan, oftast inte tillsammans och inte i samma studio. Detta är ett arbetssätt som är en förutsättning för att bandet skall kunna arbeta och tackar dagens teknik för det. Men man planerar faktiskt att ge sig ut på turné senare i år. Hoppas att grabbarna har någon hum om logistiklösningar här också…

”All that you fear is gone” fortsätter i samma stil som debutalbumet, men den största skillnaden är att jag haft mycket svårt att sätta mig in i nya albumet. Det har liksom inte gått att öppna upp låtarnas komplexitet helt och hållet och om det beror på mig eller på bandets musik det kan jag faktiskt inte riktigt svar på. För det här borde vara helt i min stil och jag gillade bandets debutplatta stenhårt. Liksom den, så är nya plattan proppfull med musik, hela 72 minuter. Jag har därför delat upp låtarna och lyssnat i perioder för att gå in i plattan på ett annorlunda sätt, men den är, för att sammanfatta det så enkelt som möjligt, svårsmält.

Det här är ett band fullt med rutinerade snubbar som är vana vid svåra strukturer och Damian’s band Threshold är ju en av progmetalens större band, samtidigt som Adam Wakeman’s far heter Rick Wakeman. Kanske att man tagit sina rötter på för mycket allvar, vad vet jag.

Inledande ”Road to supremacy” har ingen direkt hook som fungerar på mig, men efter flera lyssningar så börjar intresset växa och likadant är det med efterföljande ”Your life will change”, som är ett spår med mycket Yes influenser. Damian har en röst som pendlar mellan Jon Anderson och Robert Plant och det låter en hel del Led Zeppelin i den avskalade bluesdränkta ”Polluted alcohol”, där Damian enbart ackompanjeras av Pete på slideguitar under större delen av låten. Det här är faktiskt en av plattans stora ögonblick.

Men jag har faktiskt lite svårt med den här plattan. Det känns ibland som om det är så mycket teman i varje låt att det blir ogenomträngbart, men så ibland dyker det upp ett riff här en refräng där som fastnar, men sällen en hel låt. Bäst är, som tidigare sagts ”Polluted alcohol” den kortare ”The day you return” som har en riktigt bra refräng och ytterligare en ballad i form av ”Borders and days”. Annars är jag rejält besviken…

Betyg: 6/10

Threshold ”—”

Dream Theater ”—”

1.       Road to supremacy

2.       Your life will change

3.       Polluted alcohol

4.       Kill you with kindness

5.       The element

6.       The science within us

7.       Semaphore

8.       The death bell

9.       The day you return

10.   All that you fear is gone

11.   Borders and days

12.   Secular souls

Smakprov från albumet! 

Recension: Votum ":Ktonik:" (Inner Wound Recordings)

Är det någon genre inom rocken som de senaste åren inte utvecklats speciellt mycket så är det progressiv metal. Det släpps massor av tunga progressiva plattor, men ofta låter det likadant och sällan så blir jag imponerad längre. Det finns naturligtvis undantag, och en av de större överraskningarna var Dream Theaters senaste alster, det dubbla konceptalbumet ”The astonishing”, som är så bra att jag börjar tro på detta, annars de senaste åren, så trötta band. Andra undantag är de flertalet briljanta polska metalband som aldrig verkar sluta imponera. Det sägs att det finns något i vårt vatten, här i Sverige, som gör att vi är så duktiga på att skriva melodiös musik, men i Polen finns det nog också något i deras atmosfär som gör att deras musik låter så mörk och melankolisk, men samtidigt så vacker och bra.

VOTUM är en av dessa synnerligen intressanta band som kommit fram i Polen i kölvattnet efter pionjärerna i bandet Riverside. För det var naturligtvis Riverside som förde blickarna mot detta forna kommunistiska land och som fick oss västerlänningar att också upptäcka bland andra Believe, Dianoya, Retrospective, Satellite och skivaktuella VOTUM. Det som de flesta av dessa band har gemensamt är att de har Porcupine Tree, Opeth och Katatonia som förebilder och mycket av detta hörs i VOTUM’s musik.

Nya albumet heter ”:Ktonik:”, och är bandets fjärde album hittills och bandets utvecklas för varje album åt att bli tyngre och mer melankoliska, och man bygger gärna sina låtar mycket stämningsfullt.

Inledande ”Satellite” kanske några av Er redan har hört, då det finns en inspelad video som cirkulerat ett tag på YouTube och annat media. Här sätter bandet sin prägel direkt med blytunga och nedstämda gitarrer innan man tonar ner med akustiska inslag lagom till sången tar vid i första versen. Refrängen är mäktig och stenhård och naturligtvis går allt i moll och en doomig form av melankoli.

”Greed” följer samma recept och det är så svidande vackert, tungt, långsamt och deppigt på samma gång. Efter inledande masshypnos i gitarrer, trummor och bas så blir det närmast ambient där sångaren Bart Sobieraj så naket viskar fram sången, för att i nästa stund brutalt skrika ut sin ångest i en vibrerande känslosam refräng.

”Spiral” är andra spåret från plattan som blivit video, och det här är ett spår som bygger mycket på stämningar, där man i inledningen får höra en tysk berättande röst till kompet av atomsfäriska synthmattor och flageoletter på gitarren. Det är mörkt och ödesmättat men konstigt nog vackert på en och samma gång. Det blir inte bättre än så här i den progressiva metalen just nu!

”Blackened tree” är det närmaste bandet kommer Riverside, en ”ballad” som är lite mindre tung, om man säger så. Det är nervigt känslosamt och pompöst och grandiost på samma gång men låten tar slut alltför fort med sina knappa fyra minuter. VOTUM låter mycket ”polskt” och visst låter det Riverside, men VOTUM är betydligt tyngre och hittar också influenser av Anathema och Katatonia, likväl som Opeth och Leprous. När det mesta låter så ointressant och inga nya idéer dyker upp inom progressiv metal så finns det fortfarande hopp från Polen. VOTUM är lysande både när du lyssnar på doom metal och progressiv metal och det här bör du absolut kolla upp!

Betyg: 8/10

Katatonia ”—”

Riverside ”—”

1.       Satellite

2.       Greed

3.       Spiral

4.       Blackened tree

5.       Simulacra

6.       Prometheus

7.       Horizontal

8.       Vertical

9.       Last word

Här hittar du länk till videon till låten "Satellite!

Votum-Satellite