Recension: Lords Of Black "Icon of the new days" (Frontiers)

Karriären blomstrar för chilenskfödde sångaren Ronnie Romero. Bara på fyra år så har Ronnie gått från att vara en lovande metalsångare med ovanlig talang bland Spaniens otaliga hårdrocksband, till att vara en hårt jobbande och eftertraktad rösttillgång i flera metalprojekt. Det hela började med att gitarristen Tony Hernando och trummisen Andy C avslutade sitt dåvarande band Saratoga, och hade visionen om att starta upp ett nytt metalband med modern inramning, progressivt men ändå med catchy melodier. Resultatet blev LORDS OF BLACK, där Ronnie Romero alltså fick möjligheten att vara bandets röst utåt. Detta gick med sådan framgång att deras debutalbum röstades fram som 2014 års bästa metalalbum, inte bara i Spanien.

Ryktet om bandet nådde Italien och en av världens mest inflytelserika rockbolag, Frontiers Records, som ville släppa album nummer två, kort och gott kallat ”II”. Samtidigt hade Ronnie fått inbjudan från självaste Richie Blackmore att bestiga ett ofantligt stort berg som heter Richie Blackmore’s Rainbow. Ronnie Romero var nu ett namn på mångas läppar, trots att man måste se Rainbows återkomst som en enda stor flopp. Ronnies röst är det absolut inget fel på, medan övrigt gick att önska från den gamle Deep Purplegitarristens klassiska band.

Eftersom LORDS OF BLACK skrivit kontrakt med Frontiers, som har ett enormt stort kontaktnät, så var det flera som var intresserade av att arbeta med denna talangfulla sångare och den som var först med detta var svenske gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson (Primal Fear) och hans nya projekt The Ferrymen. Dessutom fick Ronnie träda in i rollen som ersättare för Gotthards tidigare sångare Steve Lee, när Gotthards gitarrist, Leo Leoni, ville göra en ”cover”-platta på Gotthards tidigare låtar i projektet CoreLeoni, som släpptes tidigare i år.

Förra albumet, ”II”, var en lovande metalplatta som jag aldrig fick tid att skriva om, men nya albumet har snurrat ett tag hemma hos mig, och även på jobbet, så nu känner jag att det är en platta som jag måste prioritera. ”Icon of the new days” är namnet på bandets tredje studioplatta och om det här bandet inte slår igenom den här gången så lär de aldrig göra det. För Er som var besvikna på Judas Priest nya haussade platta, trötta på all annan klassisk metal, såsom Accept, UDO, Iron Maiden och Megadeth, här kommer en platta som jag är övertygad att Ni kommer att älska!

Med en speltid på nära 75 minuter så är det ett ovanligt vitalt album med 12 låtar som alla håller riktigt hög kvalitet. Inledande ”World gone mad” är perfekt att ta sig an till en början, med klassiska riff, en sångare som verkligen kan sin metal, utan att för den skull använda sig av en massa primalskrik, och en refräng som är grym och ett band som är tajt och tungt. Gitarrsolot är melodiöst med lagom progressiva inslag och det ”klassiska” partier är fantastiskt flyhänt.

Titelspåret tar vid med en dramatisk inramning, men fortfarande med starka melodier i fokus och refrängen är riktigt bra.

En av mina personliga favoriter på albumet ’är den taggiga och mörka ”Not in a place like this”, där bandets Dio referenser är klara och tydliga. Ett fantastiskt tajt riff i verserna och en stark refräng.

Snyggt melodiös blir det också i ”When a hero takes a fall”, som är en snabb låt och visst låter det lite Helloween och Avantasia om det här!

Vackert så det förslår blir det inledningen på ”The way I’ll remember” med ett ensamt piano som spelas av Victor Diaz, och man kan tro att det här ska bli en smäktande ballad, men absolut inte. Det här är en riktigt stark låt med fantastiska melodier och ett vasst och rått sound.

Tungt och under hela åtta minuter så löper låten ”King’s reborn”, som kommer att tilltala fans av både Dio och Jorn.  Mäktigt och maffigt med en enorm kraft i rösten från Ronnie!

Sedan måste du också lyssna på ”Long way to go” och försök att inte stampa takten med foten och låten ”The edge of darkness” är ytterligare en av favoriterna på albumet.

Egentligen är det bara den avslutande ”All I have left” som känns lite för lång och det kanske inte är så konstigt eftersom låten är nästan 12 minuter lång.

En speltid på 75 minuter är kanske inte tillräckligt för viss, så bandet har också släppt en deluxe utgåva med sex låtar som är covers på  Queen’s ”Innuendo”, Anthrax ”Only”, Bruce Dickinsons ”Tears of the dragon” och Joureny-låten ”Edge of the blade”. Alla fyra är kompetent gjorda av bandet, men Journey-låten känns inte särskilt kul. De två övriga spåren är bonusspår av bandet.

LORDS OF BLACK är ett av få metalband som jag tycker är värda att lyssna på idag. Det här är absolut en kandidat till årets metalplatta!

Betyg: 8/10

Dio ”—”

Judas Priest ”—”

1.       World gone mad

2.       Icons of the new days

3.       Not in a place like this

4.       When a hero takes a fall

5.       Forevermore

6.       The way I’ll remember

7.       Fallin’

8.       King’s reborn

9.       Long way to go

10.   The edge of darkness

11.   Wait no prayers for the dying

12.   All I have left

Bonus disc:

1.       The make and the storm

2.       Innuendo (Queen cover)

3.       Only (Anthrax cover)

4.       Tears of the dragon (Bruce Dickinson cover)

5.       Edge of the blade (Journey cover)

6.       When nothing was wrong

Här kan Du se videon till låten "World gone mad"!