Recension: Primal Fear "Rulebreaker (Frontiers)

Tyska metalgiganterna PRIMAL FEAR har precis släppt sitt femte album på italienska Frontiers Records och än en gång är det danske Jacob Hansen som står som ljudtrollkarl, tillsammans med bandets egen Mat Sinner. Men den här gången så har man faktiskt tagit sig till Danmark och spelat in hela platta in Jacobs studio. Det här är PRIMAL FEARs elfte studioalbum totalt och deras popularitet hos fansen har aldrig varit större. Förra plattan, ”Delivering the black” är det album med bandet som placerat sig högst upp på tyska listan någonsin, på plats 13. Nu säljs det kanske inte lika mycket plattor i volym sett som det gjorde runt 1997, när bandet släppte sitt debutalbum, men det här är ändå något som grabbarna är oerhört stolta över.

Nya plattan heter ”Rulebreaker” och bandet själva utnämner albumet till sitt starkaste hittills. Sångaren, Ralf Scheepers, säger att de aldrig haft så mycket energi, och så mycket inspiration att skriva musik som det haft inför den här plattan. Och visst har man dragit åt dem melodiösa skruvarna ytterligare ett snäpp, och tio, av plattan elva spår, är grymt starka, raka, tunga och skrålvänliga metalepos. Det låter en hel del Accept, med Udo Dirkschneider i spetsen, om PRIMAL FEAR, fast jag aldrig varit någon större Accept fantast så anser jag nog att det här är bättre. Vad jag menar är att PRIMAL FEAR skalar ner alla onödiga utsvävningar och satsar på tyngd, enkelhet och stora mastodontrefränger. ”Breaker” heter här ”Angel of mercy” och ”Balls to the wall” är ”The end is near”, det är tungt groovigt och precis så perfekt som man vill att PRIMAL FEAR skall låta.

”The end is near” har nästan inget gitarriff alls, utan Alex Beyrodt och återkommande gitarrist Tom Naumann tuggar monotont genom hela låten och låter Ralf Scheepers göra grovjobbet och refrängen är urstark.

”Bullet & tears” har en nästan lika stark refräng liksom titelspåret, två av plattans starkaste spår, och även ”In metal we trust” är det svårt att inte sjunga med i refrängen.

Plattan bryter sedan av i den långa, drygt elva minuter, ”We walk in fear”, som är ett spår som har starka drag av progressiv power metal och man får mer vibbar av Avantasia eller Allen Lande. Det här är en mycket pompös och stark låt som i och för sig kräver lite mer av lyssnaren än vad de första fem spåren på albumet gör, men det är väl värt att sätta sig in i låten.

Övrig fem spår på albumet tar vid där ”In metal we trust” avslutade, det vill säga tung och rak metal med starka melodier och refränger. ”The devil in me” är tung och långsam med snygga gitarrer i inledningen av låten, pang-på-rödbetan refräng i typisk Accept stil och en knivskarp produktion.

”Constant heart” är power metal på hög nivå, men efterföljande ”The sky is burning” är kanske en något ovanlig låt från PRIMAL FEAR. Det är ett lugnare, powerballad liknande, spår där Ralf sjunger ovanligt vackert och fint. Ett starkt spår som jag tror kommer att förvåna en del av fansen.

Plattan avslutas sedan med den snabba ”Raving mad”, om du inte kommer att köpa deluxe utgåvan, där också låtarna ”Final call” och ”Don’t say you’ve never been warned” också finns med, plus en bonus-DVD med lite smått och gott.

PRIMAL FEAR levererar än en gång ett starkt album, där varumärket förstärks med enkla refränger och en tyngd som det är svårt att sitta still till. Troligen kommer ”Rulebreaker” att slå förra plattans rekord som nummer 13 på tyska topplistan!

Betyg: 8/10

Accept ”—”

Judas Priest ”—”

1.       Angels of mercy

2.       The end is near

3.       Bullets & tears

4.       Rulebreaker

5.       In metal we trust

6.       We walk without fear

7.       At war with the world

8.       The devil in me

9.       Constant heart

10.   The sky is burning

11.   Raving mad

12.   Final call (Deluxe edition)

13.   Don’t say you’ve never been warned (Deluxe edition)

 Här hittar du smakprov från albumet:

https://www.youtube.com/watch?v=BE_14ueyQME 

Recension: Grand Slam "A new dawn" (AOR Heaven)

Förutom Wigelius nya platta så har tyska AOR Heaven släppt ytterligare en platta denna månad från ett svenskt band. Detta svenska band heter GRAND SLAM och kommer från Malmö. De bildades redan 2007, men har släppt sitt debutalbum först nu. Plattan har fått namnet ”A new dawn” och det här är ett band som det surrats om en del de senaste åren. De gjorde sin livedebut i TV-programmet ”Talang” 2010 och var också med i den internationella tävlingen ”Emergenza” 2013 där de avancerade en bit, men inte ända fram till final.

2014 släppte bandet en trespårs-EP, ”Waiting for tomorrow”, med låtarna ”Get high”, ”Don’t leave” och ”Waiting for tomorrow” och alla spåren finns med på nya albumet, fast man har valt att lägga dessa spår på andra hälften av plattans tio spår.

För ungefär ett år sedan så släpptes en singel som heter ”Face” och där har man också gjort en video till låten, och även den här låten finns med på nya albumet.

På dessa fyra spår pendlar bandet mellan AOR (”Waiting for tomorrow”) och trashig rock (de övriga tre), men dessa grabbar kan absolut skriva melodiösa och härliga låtar med hög hit potential i refrängerna!

Än mer hit potential är det i plattans två första spår, inledande ”Light up the sky” är en härligt 80-talsinspirerad AOR-rocker med snyggt piano och gitarr. Sångaren Andy Sinner är en helt okej sångare, vars röst passar perfekt för ändamålet och plattans inledande spår är grymt catchy med en superb refräng.

Snäppet än mer hittigt blir det i ”Rock my world” som genast blev en favorit hos min 11-årige son Benjamin och han lyssnar numera ofta på den på samma gång som Europe’s ”The final countdown” och Bruno Mars nya James Brown-influerade ”Uptown funk” rullar. I år är det Eclipse som deltar i Melodifestivalen, men om GRAND SLAM tävlat med ”Rock my world” så tror jag de hade kunnat få samma framgångar som Poodles en gång fick med låten ”Night of passion”. Hur det kommer att gå för Eclipse återstår att se…

Även ”One way to heaven” är en ytterst stark låt som, i en annan tid, hade kunnat aspirera på topplistorna.

GRAND SLAM är ännu ett bevis på svensk kvalitativ och melodiös rock. Det finns i vattnet har någon myntat om oss svenskar och fan tro’t. Det finns också en annan sanning och det är vår kommunala musikskola som är grunden till mycket av det svenska musikundret. Huruvida de unga grabbarna i GRAND SLAM haft något med dessa skolor att göra det vet jag inte, men det här är ett band att ha koll på i framtiden. För med en debut som är så kompetent så kan nog vad som helst hända i framtiden!

Här hittar du ett smakprov från plattan!
https://www.youtube.com/watch?v=deWFjYl9plw

Betyg: 8/10

Europe ”—”

H.E.A.T. ”—”

1.       Light up the sky

2.       Rock my world

3.       Face

4.       One way to heaven

5.       Don’t leave

6.       Get high

7.       Take me higher

8.       Waiting for tomorrow

9.       I wanna live

10.   Don’t mess with me

Recension: Wigelius "Tabula rasa" (AOR Heaven)

Det har tagit tre och ett halvt år för svenska WIGELIUS att följa upp sitt debutalbum ”Reinventions” som släpptes på italienska Frontiers Records 2012. Och många har det varit som väntat och väntat, men nu är den så alltså här, albumet ”Tabula rasa” som ska visa vilken väg som det här bandet tänker ta sig vidare på. På debuten fanns många referenser till klassiska amerikanska AOR-band, många av vilka bröderna Anders och Erik WIGELIUS vuxit upp till, då deras föräldrar matade sina barn med denna musik dagligen. Men det fanns också lika mycket svensk AOR och extremt melodiösa låtar som jag ville jämföra med band som Last Autumn’s Dream, Pete Sandbergs Jade, Treat och Rat Bat Blue.

”Tabula rasa” inleder med ”Do it all again” som låter mognare och mer ”westcoast” AOR än hur bandet lät på debuten och det är ett intryck som fortsätter att finnas kvar under hela albumet. ”Do it all again” är supersnygg och har en härlig hook i inledningen av låten som återkommer i slutet. Det är lagom svulstigt och oerhört snyggt producerat av brodern Erik WIGELIUS.

”Deja vu” är också en härligt svensk klingade AOR låt med snygga harmonier, perfekt och så snyggt, där allt är så otroligt stilistiskt fulländat att man häpnar.

Och jag sitter fortfarande och ryser av välbehag när ”These tears I cry” tar vid, en låt som är så snygg och refrängen är helt underbart melodiös!

”Long way from home” drar upp tempot och det låter här W.E.T. med större sound om Ni förstår, för Erik är en hejare på att jobba med ”stora” sound, mycket eko från 80-talet och så vidare. Det är härligt snyggt och jag är mer eller mindre knockad när refrängen i ”Set me free” drar igång. Det här är så mycket bättre än debuten!

Gitarristen Jakob Svensson får göra sig hörd en hel del på ”Yesterdays news”, men det här är också en mycket keyboard tät låt som har en stark refräng.

”Time well wasted” är temat på den här plattan skulle jag vilja påstå, det vill säga att man inte alls slösar bort sin tid på att lyssna på WIGELIUS, och just den här låten låter som en hybrid av Def Leppard och H.E.A.T. med en otroligt stark refräng och ett stort, stort sound.

Det här kommer att vara en platta som kommer att ligga mycket högt på min årsbästalista 2016, för när det finns låtar som den otroliga ”Run with me”, som låter en hel del Work Of Art, så blir i alla fall jag frälst. Lugnare spår som den delvis akustiska och vackra ”Out of 10”, den superstarka ”Love is the key” och den smått fantastiska ”Please, please, please”, så är det bara att kapitulera. Och hur snygg är inte den avslutande balladen ”My cherie”! Det här är den bästa AOR plattan som släppts på ett bra tag och du skall genast logga in på din favoritmusikleverantör och beställa direkt. Och hör sedan!

Betyg: 10/10

Work Of Art ”—”

Journey ”—”

1.       Do it all again

2.       Deja vu

3.       These tears I cry

4.       Long way from home

5.       Set me free

6.       Yesterdays news

7.       Time well wasted

8.       Out of 10

9.       Run with me

10.   Love is the key

11.   Please please please

12.   Ma cherie

Recension: Mute Gods-"Do nothing till you hear from me" (Inside Out)

Tre ganska så namnstarka musiker har en ny grupp och platta på gång. Vad sägs om bassisten Nick Beggs, med förflutet i popsensationen Kajagoogoo på 80-talet, men som de senaste decenniet fattat tycke på den progressiva rocken och spelat med storheter som Steve Hackett och Steven Wilson, där han också spelat ihop med keyboardisten Roger King (Steve Hackett) och trummisen Marco Minnemann (Steven Wilson). The MUTE GODS är Beggs första riktiga egna band där han både sjunger och har skrivit musiken och soundet ligger mycket nära klassiska engelska bandet 10cc när bandet drar åt pophållet och lånar, utan att skämmas, från Steven Wilson i de mer progressiva låtarna.

”Do nothing till you hear from me” består av 11 låtar där Nick Beggs beskriver sin svarta syn på mycket av samhällets problem, såsom korrupta regeringar och företag, medias skeva världsbild och religionens betydelse i politikens korridorer. Men musiken är inte allför mörk och skiftar alltså mellan ”intelligent” pop till progressiv rock, där Beggs sångröst och basspel sticker ut, men där Marcos trumspel som vanligt är i världsklass.

Inledande titelspåret är magnifikt och trollbinder mig direkt, med snygga harmonier och vackra teman. Roger Kings keyboards blippar och bloppar och han har också hjälp med detta av en något oväntad gäst, nämligen Kim Wildes äldre bror, Ricky Wilde. Någon av Er kanske kommer ihåg ”I am an astronaut” som var en jättehit 1972 då Ricky bara var 11 år. Både Ricky och Kim är också barn till 60-tals ikonen Marty Wilde.

”Praying to a mute god” är något popigare med snygg vers och bra refräng och ”Nightschool for idiots” är än mer popig och låter som en gammal hit från 10cc. Härligt snygg retropop som jag fastnar för direkt!

Mörkaste spåret på albumet är ”Feed the troll” där man kan höra väldigt mycket av Steven Wilson i låtstrukturen. Det här är också en av plattans höjdpunkter, snyggt arrangerad med mycket dramatik, speciellt från keyboarden.

”Your dark ideas” är också mörk och riktigt kvirkigt progressiv, udda bas och gitarrer och Marco bankar friskt på sina trummor. Raden av starka spår avslutas med plattans absolut vackraste spår, ”Last man on earth”, som är en av två bonusspår, som bara kommer att finnas på den första pressningen av den här plattan. Så se till att skaffa dig ditt exemplar så snabbt som möjligt!

Även fortsättningen av plattan imponerar, men kanske inte med lika fantastiska spår som första delen av albumet. Men det här är en mycket intressant konstellation av musiker som jag hoppas att vi inte hört för sista gången. Att det här blir en given succé är jag säker på, för alla tidigare fans av både Hackett och Wilson. Dessutom mycket charmerande med popflirtiga spår också!

Betyg: 9/10

Steven Wilson ”—”

10cc ”—”

1.       Do nothing till you hear from me

2.       Praying for a mute god

3.       Nightschool for idiots

4.       Feed the troll

5.       Your dark ideas

6.       Last man on earth (Bonus track first edition)

7.       In the crosshairs

8.       Strange relationship

9.       Swimming horses

10.   Mavro capelo (Bonus track first edition)

Father daughter

Recension: Brainstorm "Scary creatures" (AFM Records)

Sist jag recenserade det tyska metalbandet BRAINSTORM var 2011 då deras nionde studioplatta, ”On the spur of the moment” släpptes. Jag tyckte bandet hade gjort ett par riktigt bra plattor, med ”Downburst” och ”Memorial roots”, men det blev en liten besvikelse i och med ”On the spur…”. Därför så brydde jag mig inte om förra albumet ”Firesoul”, som därför gick och sålde mer plattor än något annat BRAINSTORM album gjort tidigare. Så kan det gå.

Därför har bandet dragit åt potentiometrerna i studion ytterligare när man släpper album nummer elva, kallat ”Scary creatures”. Det går inte att ta miste på Andy B. Francks röst, som ofta är alldeles lysande, men också väldigt begränsad. Man har valt att spela in nya albumet med samma mixare och mastrare, nämligen Achim Koelher, som på förra albumet och man skulle kunna säga att man fortsätter där förra albumet avslutades. På gott och ont. BRAINSTORM är lysande när man inleder i den spännande ”The world to see”, som också är plattans första singel som det också finns en video till. Det låter lite mer cineastiskt och lite mer dramatiskt, men annars så känns bandet igen.

”How much can you take” är också härligt tung och visst låter det både Judas Priest och Primal Fear när bandet drar igång, man tar det bästa från musikhistorien och tar det med in i 2000-talet.

Bäst på albumet är ”We are”, som har en smittande refräng där Andy mot slutet av låten får hjälp av en barnkör som skrålar med i refrängen.

Även ”Where angels dream” har en tyngd som sticker ut, med dubbla baskaggar i rullning genom hela spåret. Refrängen är riktigt bra och det här är ett av de tyngre spåren på albumet.

Sticker ut gör också titelspåret som är ett dramatiskt stycke musik med en hel del cineastiska stämningar.

BRAINSTORM levererar nästan alltid, men kanske att nya plattan inte känns riktigt färdig, att det gått lite för snabbt. Resten av plattan är visserligen metal av klass, men inte med lika memorabla melodier. Kanske att ”Caress by the blackness” är ett undantag, men inledande gitarr riffet är bättre än resten av spåret.

Som sagt, BRAINSTORM levererar alltid bra och tung metal, men allt som oftast blir det också lite tunt med nya idéer och det kan bli lite enformigt i längden med något eller några fyllnadsspår. Här har vi åtminstone tre spår som jag inte tycker håller riktigt måttet och på avslutande ”Sky among the clouds” så tycker jag inte heller att Andy gör en speciellt bra insats med rösten.

BRAINSTORM tuffar på med sin tidlösa metal och är otvivelaktigt en av de bättre metalbanden från Tyskland och dessutom så har de rutin efter snart sjutton år i branschen. Tre av dagens medlemmar var med och startade gruppen, Torsten Ihlenfeld och Milan Loncaric som är BRAINSTORMs båda gitarrister och så trummisen Dieter Bernert. Det är solitt, både när det gäller musiken och sättningen i bandet.

Plattan kan fås med en bonus live DVD som är inspelad 2014, där bandet spelar hela förra albumet, ”Firesoul”, plus några av de största ”hitsen”. Och detta endast för en tio mer, what a treat!

Betyg: 7/10

Judas Priest ”—”

Primal Fear ”—”

1.       The world to see

2.       How much can you take

3.       We are

4.       Where angels dream

5.       Scary creatures

6.       Twisted ways

7.       Caressed by the blackness

8.       Scars in your eyes

9.       Take me to the never

10.   Sky among the clouds

11.   Lift your eyes to see (Bonus track Digipack)

Bonus Live DVD (Digipack)

Extendedmix nya hemsida!

Hej!

Välkommen till Extendedmix nya utseende! Det var på  tiden! Eller hur? Jag har kört på i gamla fotspår ganska länge nu, men inser att tiden har runnit iväg och Extendemix hemsida har blivit gammal och sårbar. Detta har säker flera av Er märkt då Ni har fått varning om trojanattack den senaste tiden. I stället för att "laga" och rensa ut det infekterade så kommer jag inom kort att stänga ner www.extendedmix.com och fortsätta mitt skrivande här istället. Dessutom så är det betydligt enklare för Dig att kommentera det jag skriver direkt här och nu! Bra va?
Det enda negativa är att jag inte kan ta med mig de recensioner som finns på den gamla sajten hit, utan det blir att starta om på ny kula. Men jag kommer att lägga upp lite gamla favoriter vad det lider :-)
Som sagt, välkommen hit och glöm inte att bokmärka sidan!

Rock on,
Roger

Recension: Cloudscape "Voice of reason" (Dead End Exit Records)

Svenska CLOUDSCAPE har haft en mycket bra tid mellan förra albumet, ”New era”, som släpptes under 2012, och fram till och med slutet av 2015. Detta toppades av en 3,5 vecka lång turné som tog bandet till 17 olika städer, runt om i Europa. Med detta i bagaget så hade man massor av energi för att ta itu med arbetet av bandets femte album, kallat ”Voice of reason”, som släpps den 8:e januari.

Nya albumet beskrivs av dem själva som en återgång till bandets tidigare album, den kritikerrosade debutplattan och även uppföljaren, ”Crimson skies”. Därför så är den här plattan något rakare och mer åt tung, modern metal och power metal, med några få undantag. Titelspåret, den nästan 12 minuter långa ”Voice of reason”, inleder med mycket influenser från Devin Townsend faktiskt. Stämningen i inledningen och efterföljande gitarr riffet är så mycket Townsend att det bara är CLOUDSCAPEs sound som vittnar om det inte är Devin som spelar. Det här är plattans stora höjdpunkt, tycker jag, då de tunga, malande gitarrerna och Mike Anderssons sång är magnifika i samarbetet.

Men CLOUDSCAPE är, och förblir, ett av mina svenska metalband och det är när man drar igång de snabbare och tyngre spåren, såsom ”Futuristic psycho”, ”Don’t close your eyes” och ”All for metal” som det här bandet visar sin styrka. Man kombinerar den ultimata tyngden med snygga och melodiösa melodier. Bandet är tajt, tungt och numera också väldigt rutinerade, trots att det bara är Mike och gitarristen Patrik Svärd som finns med sedan starten. Gitarristen Stefan Rosqvist, bassisten Håkan Nyander och Fredrik Joakimsson på trummor var nya i bandet inför förra albumet, men man har verkligen vuxit tillsammans.

Som sig bör, så är plattan mixad och producerad i Roastinghouse Studios av ingen mindre än Anders ”Theo” Theander och detta innebär att det verkligen låter proffsigt och i toppklass. Detta oavsett om det handlar om bandets snabbare metalspår eller om avslutande, betydligt mer progressiva spår, ”In silence we scream” vars inledande, dryga tre minuter, mestadels är akustiskt med ett intressant ljudlandskap.

CLOUDSCAPE har jag bara blivit besviken på en gång och det var deras tredje platta, ”Global drama”, där man försökte experimentera lite med sitt koncept, något som inte fungerade alltför bra. ”Voice of reason” är ytterligare en mycket kompetent metalplatta från ett av Sveriges bästa band i genren!

Betyg: 8/10

Jorn ”—”

Silent Memorial ”—”

1.       A new design

2.       Futuristic psycho

3.       Don’t close your eyes

4.       All for metal

5.       Voice of reason

6.       Thunders of extreme

7.       Needle in the eye

8.       In silence we scream