Recension: Nad Sylvan "The regal bastard" (Inside Out)

Det startade i 2015 med albumet ”Courting the widow” och fortsatte 2017 med albumet ”The bride said no”. Jag pratar om NAD SYLVAN’s historia om en vampyrs bravader, som nu avslutas med plattan ”The regal bastard”, en trilogi som för evigt kommer att sätta denna svenskamerikan på den progressiva musikkartan. Man kunde höra talas om NAD första gången när det lilla skivbolaget, Progress Records, 2008 släppte ett album med en duo som kallade sig Unifaun. NAD hade i och för sig tidigare gjort musik, men inte med ett skivbolag bakom sig. Unifaun lät mycket Genesis och ryktet spreds om denne musiker och sångare med den speciella rösten. Roine Stolt ville ha med honom i det kortlivade bandet Agent OF Mercy, som släppte 3 album, och Steve Hackett handplockade NAD när han för några år sedan återupptäckte Genesis katolog på skiva och flera turnéer.

Inside Out skrev kontrakt med NAD för vampyr-trilogin och SYLVAN har fått mycket god hjälp från bland annat Steve Hackett, Jonas Reingold, Tony Levin Guthrie Govan och Nick D’Virgilio under vägens gång. Sista plattan heter ”The regal bastard” och vi är framme vid historiens slut, men förhoppningsvis inte slutet för NAD SYLVAN. Debutplattan var lovande, men det var med förra albumet, ”The bride said no”, som allt föll rätt på plats med en samling grymt starka låtar, en röst som är unik och en tajt ensemble av rutinerade musiker. SYLVAN’s soulindränkta progressiva rock lutar ofta mot popens värld och han radade starka och catchy refränger bland de intrikata arrangemangen med en lätthet som var imponerande.

Detta fortsätter även på nya plattan, som inleder med den starka ”I am the sea”, en låt som är ett samarbete med producenten Anders Wollbeck (Army Of Lovers, Vacuum, Tarja, Tina Arena m.fl.). En stark inledning som övergår i den udda ”Ohau” som låter som en gammal vikingasång i modern skrud, där refrängen är ett riktigt plåster. Tyvärr är inte ”Whoa (Always been without you)” lika kul, en låt som känns väldigt lång och sträcker ut sig i drygt sju minuter. Det här är en låt som inte fastnar alls för mig och det är lite synd, då resten av plattan är så fantastiskt bra. Singelspåret ”Meet your maker” är en av dessa fantastiska alster, som också följer härnäst, en cool låt med en underliggande svart humor som jag gillar, snyggt arrangerad och titta gärna på den snyggt animerade videon så blir upplevelsen än bättre. NAD får här också kvinnlig assistans bakom mikrofonen av Tania Doko.

Min favorit på plattan är det långa titelspåret, 12 minuter och 21 sekunder av ren magi, ett spår som ofta trillar runt i min spelare och som kommer att komma högt bland årets bästa låtar 2019. Fantastiskt snyggt arrangerad, och refrängen är oerhört vacker. Samarbetet mellan Jonas Reingolds bass och Nick D’Virgilios trumspel är magiskt i den längre instrumentala delen och SYLVANs arrangemang av klaviatur är inget annat än världsklass, likaså stråkarrangemangen, signerade Maria Grönlund.

Efter den vackra balladen ”Leave me on these waters”, avslutas trilogin med ”Honey I’m home”, en kortare variant av ”Whoa”, som faktiskt passar bättre i detta arrangemang. Som bonusspår på CD-versionen (tack för det!) så hittar vi ytterligare två små läckerheter, ”Diva time”, som är ytterligare ett snyggt samarbete med Anders Wollbeck och ”The lake isle of Innisfree” som är en vacker lugn sak med melodiösa harmonier i vers och refräng.

”The regal bastard” är en platta som alla som redan blev frälsta av ”The bride said no” kommer att älska. Trots ett lite mindre kul spår så är nya albumet något som man måste ha i sin skivhylla. Och hör Du NAD SYLVAN för första gången och fastnar, så glöm inte att lyssna in Dig på de övriga två albumen i trilogin. Fantastiskt välgjord och trevlig progressiv rock!

Betyg: 8/10

Genesis ”—”

Steve Hackett ”—”

1.       I am the sea

2.       Oahu

3.       Whoa (Always been without you)”

4.       Meet your maker

5.       The regal bastard

6.       Leave me on the waters

7.       Honey I’m home

8.       Diva time (Bonus track CD)

9.       The lake isle of Innisfree (Bonus track CD)

Här kan Du se "Meet your maker"!

Recension: Neal Morse "Jesus Christ The Exorcist" (Frontiers)

NEAL MORSE behöver ingen prestation, då han numera är en älskad och aktad musiker som bara får fler och fler följare ju mer musik han ger ut. Att han i början av 2000-talet hoppade av sitt dåvarande band, Spock’s Beard, för att inte längre ägna sig åt sekulär musik, ansågs av många som ett dåraktigt val. Han har överbevisat sina belackare att det går att sälja både plattor och konsertbiljetter till den progressiva publiken, trots att han har starka kristna teman i sina texter. De två senaste plattorna ”Similitude of a dream” och ”The great adventure”, som släpptes under bandnamnet NEAL MORSE BAND, bygger båda på uråldriga texter med kristna förtecken, men för min egen del så är det den fantastiska musiken som imponerar, då jag själv inte alls är religiös på något sätt, och så är det för många progressiva rock fans. NEAL MORSE är unik i sitt sätt att skriva musik och kanske är också att det är få fans inom progressiv rock som lyssnar på texterna, då dessa ofta är ganska usla….

Men det finns ett innehåll i MORSE texter som ändå inte behöver tolkas med religiösa företecken utan som kan ses som rent filosofiska och han kan verkligen engagera lyssnaren. Kanske kan nya albumet ”Jesus Christ The Exorcist” ändå provocera en del då detta är en ren rockopera, vars idé härstammar hela tio år tillbaks i tiden. En av NEAL’s vänner tyckte att det var dags att någon gjorde en ny ”Jesus Christ Superstar” och NEAL kände sig manad att göra detta. Frontiers Records släpper nu resultatet av tio års arbete, rockoperan ”Jesus Christ The Excorsist”, ett verk som hade premiär på MORSEfest förra året.

Nya plattan är – naturligtvis – ett dubbelalbum, med en speltid på närmare två timmar och till skillnad från NEAL’s två senare verk, där teman upprepas och byter av varandra, så får lyssnaren här 25 nya låtar som binds ihop till en enhet. Allt presenterat av en stor ensemble med kända och mindre kända musiker och sångare. NEAL MORSE själv hörs väldigt lite, då han gör en mindre roll som sångare. Hans roll den här gången är i första hand som musiker, gitarrist, keyboardist och bassist. Dessutom så har han ju skrivit all musik. Randy George och Bill Hubauer finns med och Eric Gillette är också med på plattan, men inte som gitarrist utan som trummis och han är en lika grym trummis som gitarrist!

Eftersom det här är en rockopera så har flera sångare fått ta olika roller i verket. Som Jesus hör vi Ted Leonard (Spock’s Beard), Nick D’Virgilio (Spock’s Beard, Big Big Train) spelar Judas, Rick Florian (White Heart) har fått den otacksamma rollen som djävulen, Jake Livgren (Protokaw) - och son till Kansas gitarristen Kerry Livgren - spelar aposteln Petrus och Caiaphas och NEAL’s son Wil Morse hörs lite här och där, bland annat i körarrangemangen som finns i stort sett i varje låt.

Det hörs att NEAL har hämtat inspiration från Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s klassiska verk ”Jesus Christ Superstar”, där de olika rösterna får spela olika roller och där kör också är vanlig. Musiken är typisk NEAL MORSE, men ändå inte helt, då produktionen låter mer ”live” och jag tycker bara att det är positivt. Det låter lite retro, skull man kunna säga, och det här är inte alls en uppföljare till MORSE’s två senaste verk om någon trodde det. Dessutom så är låtmaterialet något av det bästa som NEAL har skrivit på mycket länge, många oerhört snygga låtar med starka melodier och fantastiska refränger. En favorit är ”Free at last” där Maria Magdalena (Talon David) sjunger en grymt vacker låt med en härlig inlevelse. En annan favorit Ted Leonard i ”Gather the people” och ”Love has called my name” är en supervacker poplåt där NEAL sjunger duett med Nick D’Virgilio. 

Låtarna varierar i stil från pop, blues, metal och – naturligtvis – progressiv rock, men fokus ligger på starka melodier och ”He must go to the cross” är en låt som lätt fastnar med en catchy körfigur. ”Hearts full of holes” är Judas bekännelse när han sviker Jesus och här låter Nick D’Virgilio lite som Robbie Willams och avslutande ”The greatest love of all/Love has called my name (Reprise)” är verkligen en pampig avslutning, något som NEAL MORSE brukar vara bra på. Kort sagt så är det här ett fantastiskt album, bra mycket bättre än den lilla besvikelsen med förra albumet ”The great adventure”. Enda nackdelen är att den slarvigt gjorda förpackningen, något som Frontiers Records troligen får ta på sig.

Betyg: 9/10

CD1:

1.       Introduction

2.       Overture

3.       Getaway

4.       Gather the people

5.       Jesus’ baptism

6.       Jesus’ temptation

7.       There’s a highway

8.       The woman of seven devils

9.       Free at last

10.   The madman of the Gadarenes

11.   Love has called my name

12.   Better wheather

13.   The keys to the kingdom

14.   Get behind me Satan

CD2:

1.       He must go to the cross

2.       Jerusalem

3.       Hearts full of holes

4.       The last supper

5.       Gethsemane

6.       Jesus before the council and Peter’s denial

7.       Judas’ death

8.       Jesus before Pilate and the crucifixion

9.       Mary at the tomb

10.   The greatest love of all

11.   Love has called my name (Reprise)

Här kan se och höra en av plattans tyngre spår, "Get behind me Satan"!

Recension: Teramaze "Are we soldiers" (Music Theories Recordings)

TERAMAZE blev med sitt förra album, ”Her halo” en ny fräsch kraft inom progressiv metal att räkna med. Med en melodiös exakthet så bjöd bandet på ett album som var ett av 2015 års bästa inom genren och plattan blev hyllad över hela världen, inte minst bland den växande skara fansen.  Bandet kommer från Melbourne, Australien och startade faktiskt redan 1993, vilket betyder att man har haft många år på sig att förfina sin musik, men det var först 2014, och albumet ”Esoteric symbolism”, som alla bitar föll på plats. Då började det att surra om TERAMAZE lite här och var och man kan säga att trägen vinner.

Det har tagit fyra år att sammanställa nya plattan ”Are we soldiers” och det har hänt en del sedan sist. Bandets originalsångare, Brett Rerekura, är tillbaka bakom mikrofonen, efter några års frånvaro. Jag gillade verkligen Nathan Peachys grymma stämma och fantastiska närvaro på ”Her halo” och hade lite svårt med Brett inledningsvis. Han har en grym sångröst även han, men den är mer anonym och han nyanserar inte alls lika mycket som Nathan gjorde.

Nya plattan ”Are we soldiers” släpps, precis som förra albumet, på Music Theories Recordings/ Mascot Label Group, ett skivbolag som har ett brett spektra av artister och band idag. TERAMAZE tillhör ett av skivbolagets tyngre akter och på nya albumet så är bandet tyngre än senast, och detta har medfört att melodierna inte är riktigt lika starka som på förra plattan. Däremot är det lika tajt och intrikat, med massor av musikalitet. Som tidigare sagts, så har det här grabbarna massor av erfarenhet och det lyser starkt genom hela, långa albumet.

För, som vanligt, så är får man mycket musik för pengarna när det gäller TERAMAZE. Nya plattan klockar in på 70 minuter, vilket är mastigt att ta sig genom i början. Jag var faktiskt på väg att avfärda plattan helt och hållet, då det tar sin tid att lyssna sig genom den. Förra albumets ”pop-inlägg”, typ titelspåret, hittar vi inte alls här och bandet har tagit sin progressiva metal mot en mer modern approach, samtidigt som man har starka influenser av Dream Theater och Symphony X. Men låten ”Are we soldiers” har en stark refräng som hänger kvar i skallen och även ”M.O.N.S.T.E.R.S.” håller hög klass. Lyssna lite extra på det härligt intrikata gitarr riffet i sistnämnda låt.

Men mitt favoritspår kommer allra sist, den tolv minuter långa ”Depopulate”, inte för att låten har de starkaste melodierna – både titelspåret, ”From savior to assassin” och ”M.O.N.S.T.E.R.S.” har betydligt snyggare refränger – utan för att alla de olika teman som låten består av är så snyggt arrangerat och dessutom så är de sista tre minuterna helt magiska.

TERAMAZE är en av den moderna progressiva metalens starkaste kort under senare år och håller ett stadigt grepp om sin position på nya albumet ”Are we soldiers”, trots att jag ändå tycker att plattan är en liten besvikelse. Jag saknar de starkaste refrängerna och jag saknar Nathan Peachy. Men annars så är det här en platta väl värd att kolla in!

Betyg: 7/10

Dream Theater ”—”

Symphony X ”—”

1.       Fight or flight

2.       Are we soldiers

3.       Control conquer collide

4.       From savior to assassin

5.       Orwellian times

6.       M.O.N.S.T.E.R.S.

7.       Wright of humanity

8.       Fact resistant human

9.       The one percent disarm

10.   Depopulate

Här kan Du se videon till låten "Fight or flight"!