SPOCK’S BEARD är ett av den moderna progressiva rockens
största namn, som har överlevt flertalet medlemsbyten genom bandets 23-åriga
historia. Bandets slog igenom med det mäktiga debutalbumet ”The light”, som
släpptes i en tid när progressiv rock var helt ute och födde en slags
underground-rörelse för de svältande progfantaster som var tvungna att gömma
sina surt förvärvade och kraftigt sönderspelade plattor med Yes, Genesis och
Gentle Giant, då grunge, postpunk och alternativ rock rådde som mest. Många menar
att SPOCK’S BEARD var en stark kraft, via debutalbumet och framförallt det
fantastiska albumet ”Snow”, till att den progressiva rocken är så pass stor som
den är idag. Visserligen så måste man samtidigt nämna både Dream Theater och
svenska Flower Kings också, men SPOCK’S BEARD har varit, och är, en stark
influens för många nyare band inom genren.
När en av bandets grundare, sångaren, gitarristen,
keyboardisten och låtskrivaren Neal Morse, helt oförberett lämnade bandet efter
att deras allra största succé hittills, ”Snow”, precis spelats in och låg klart
för release, så trodde nog många att bandet var mer eller mindre dödsdömt, då
det var Neal som kom med mer än 90% av alla låtidéer. Men övriga medlemmar hade
starkt självförtroende och visste att de naturligtvis skulle klara av att
fortsätta utan sin stora stjärna. Och de fick rätt, då de sedan dess släppt sju
studioplattor som alla varit bra, några riktigt bra, såsom ”Spock’s Beard” från
2006, ”X” från 2010 och ”Brief nocturnes and dreamless sleep” från 2013. Enda
smolket i bägaren, tycker jag personligen, är bandets förra album, ”The
oblivion particle”, som jag inte riktigt gillar.
Kärnan i bandet är gitarristen och Neals bror Alan Morse oh
bassisten Dave Meros, som båda varit med sedan starten. Keyboardisten Ryo Okumoto
räknas också till bandets ”inre kärna”, då han finns med från och med bandet
andra platta, ”Beware of darkness” som släpptes året efter ”The light”,
nämligen 1996. Sedan början fanns också trummisen Nick D’Virgilio, som faktiskt
är tillbaka på nya albumet ”Noise floor”, som recensionen handlar om. Men Nick
är inte med som permanent medlem i bandet utan gästar på trummor, då Jimmy
Keegan, som ersatte Nick som trummis redan 2003, valde att hoppa av bandet
2016. Någon fast trummis har alltså SPOCK’S BEARD inte i nuläget, vilket
innebär att det inte är klart för turné med nya albumet ännu.
I infobladet som följer med min platta så säger Ted Leonard
att nya albumet skiljer sig i stil, på så sätt att man fokuserat på att skriva
låtar som tilltalar fansen ”på en gång”, vilket innebär att man skrivit låtar
med starka refränger. Och detta är väl delvis sant, men största skillnaden är
väl ändå att alla plattans låtar hålles relativt korta, åtminstone i jämförelse
med hur tidigare plattor sett ut från bandet. ”Noise floor” består av tolv spår
fördelade på två CD (CD två är en bonus platta med fyra låtar), där kortaste
spåret är tre och en halv minut upp till längsta som är strax över åtta minuter.
Inga långa epos denna gång alltså.
Men om man ska vara riktigt ärlig så har bandet gjort längre
låtar som har bättre refränger än de flesta av nya albumets låtar, och då
tänker jag framför allt på ”The light” och ”At the end of the day” och flera av
låtarna i konceptplattan ”Snow”. Men ”Floor noise” är ändå steget åt rätt håll
jämfört med förra, svaga plattan, ”The oblivion particle”. Inledande ”To
breathe another day” är lysande Kansas-influerad popig progressiv rock, medan
den avskalade ”So this is life” låter mer europeiskt med en hel del
Bealtes-prog i botten.
”What becomes of me” har en längre instrumental inledning,
innan vi får höra en grymt snygg och melodiös sång från Ted Leonard. En låt med
stark vers och en stark refräng och en kommande livefavorit kan jag tänka mig.
Plattans längsta spår är den drygt åtta minuter långa ”Have
we all gone crazy yet” och är en typisk SPOK’S BEARD dänga, med en del snygga
teman som avslutas med ett nästan hymnliknande pampigt slut. Riktigt snyggt!
Bäst är avslutande ”Beginnings”, som har alla de
ingredienser som brukar göra en SPOCK’S BEARD hit!
Som bonus får man alltså en extra CD, kallad ”Cutting room
floor EP”, med fyra kortare låtar som spelats in samtidigt som huvudplattan och
gemensamt är dessa spår är mer raka, mer poprock än progressiv rock. Undantaget
är kanske avslutande ”Armageddon nervous”, plattans kortaste spår, men en vital
injektionsspruta med udda takter och en hel del infall. Dessutom så är det ett
helt instrumentalt spår.
”Noise floor” visar upp ett band som fortfarande är mycket
sugna på att söka sig vidare i musikens förlovade land och SPOCK’S BEARD har
fortfarande en stor och trogen skara fans som hängivet väntar in varje nytt
alster. SPOCK’S BEARD har gjort bättre plattor än ”Noise floor”, men allt de
gör håller väldigt hög kvalitet så det här är en platta som slår mycket av allt
annat inom proggen som släpps.
Betyg: 8/10
Neal Morse ”—”
Kansas ”—”
1.
To breathe another day
2.
What becomes of me
3.
Somebody’s home
4. Hav we all gone crazy yet
5.
So this is life
6.
One so wise
7.
Box of spiders
8.
Beginnings
CD 2 (Cutting
room floor EP):
1.
Days we’ll remember
2.
Bulletproof
3.
Vault
4.
Armageddon nervous
Här kan du njuta av videon till låten "To breathe another day"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar