Recension: Jeff Scott Soto "Retribution" (Frontiers)

Det är ett bra tag sedan som JEFF SCOTT SOTO släppte en soloplatta. Fem år faktiskt. Men det känns inte som om det vore så lång tid för JEFF är aktuell hela tiden i flera olika projekt, både stora och små. Och under de fem år som har gått sedan förra soloplattan har JEFF bland annat ägnat en hel del tid åt ett annat projekt, kalla kort och gott SOTO. Det är ett bandprojekt som hittills släppt två album där musiken är betydligt tyngre än vad JEFF tidigare gjort.  JEFF sjöng också med Joel Hoekstra på hans platta ”Dying to live” som släpptes för två år sedan.

Dessutom så har vi tidigare i år stiftat bekantskap med ett helt nytt progressivt band, kallat Sons Of Apollo, där namn som Mike Portnoy, Billy Sheehan, Bumblefoot och Derek Sherenian ingår, och där JEFF står för sången. Och i början av nästa år så är det dags för ett nytt album från W.E.T., vilket är oerhört efterlängtat!

Ja, JEFF är en hårt arbetande musiker och sångare som ofta gör allting rätt. Dock måste jag tillstå att gruppen SOTO inte riktigt tilltalar mig. Och tyvärr är det så att inför SOTO’s nya soloalbum ”Retribution”, så har de båda metalalbumen med gruppen SOTO influerat lite för mycket för min smak. Det låter ruffigare om JEFF’s normalt ganska välpolerade AOR/melodiösa rock än tidigare och det är ett mycket gitarrbaserat album som han presenterar via Frontiers Records.

Men det finns ändå ljuspunkter på nya plattan, såsom låten ”Reign again” som låter som ”gamla vanliga” JEFF SCOTT SOTO, om man säger så. Det här är en ren och snygg AOR dänga med tydliga 80-tals influenser och en stark refräng.

Den lugnare power balladen ”Feels likes forever” är också riktigt snygg och har en refräng som fastnar lätt och det här en av plattans mest melodiösa spår. Det har också gjorts en video till den här låten som du kan se via länken nedan.

Efter ett par relativt ointressanta ruffigare låtar så serveras en vacker ballad, ”Song for Joey”, som JEFF skrivit tillsammans med svenske Paulo Mendonca, som också spelar både gitarr, keyboards och bas på låten, och det är inte första gången som dessa två samarbetat. På albumet ”Beautiful mess” från 2009 så fanns Paulo med och skrev låtar och producerade och en fågel har viskat i mitt öra att dessa två herrar tydligen har något nytt bandprojekt på gång också…

Av de snabba och rockigare låtarna, som JEFF annars är så lysande att framföra och dessutom att skriva, så är det egentligen bara låten ”Inside/Outside” som jag med stor trolighet kommer att komma ihåg i framtiden och vilja återkomma till. Här bjuder JEFF på en riktigt härligt melodiös refräng i positiv anda. Jag kan även ge ”Rage of the year” godkänt då refrängen gärna klättra sig in i medvetandet, men överlag så är jag faktiskt rejält besviken på den här plattan. Den har inte alls samma finess som JEFF normalt brukar bjuda på, utan det är mer muskler än hjärta. Hade hoppats att äntligen få höra lite härlig typisk SOTO AOR, men så blev det inte denna gång. Hoppas att vi inte behöver vänta fem år till nästa gång. Nä visst nä…det nalkas ju nytt från W.E.T. om bara tre månader. Då Ni!

Betyg: 6/10

Jeff Scott Soto ”Beautiful mess”

Jeff Scott Soto “Damage control”

1.       Retribution

2.       Inside/Outside

3.       Rage of the year

4.       Reign again

5.       Feels like forever

6.       Last time

7.       Bullet for my baby

8.       Song for Joey

9.       Breakout

10.   Dedicate to you

11.   Autumn

 Här hittar du länk till låten "Feels like forever"!

Recension: Sweet & Lynch "Unified" (Frontiers)

Mina böner har hörsammats! Fastän debuten från konstellationen SWEET & LYNCH från 2015 kanske inte var en av de årets bästa plattor så var det ändå en platta som jag tyckte smakade mer. Och två år senare så är paret tillbaka med uppföljaren ”Unified”. Paret som jag pratar om är sångaren och gitarristen Michael Sweet, som är mest känd från det kristna metalbandet Stryper, och gitarristen George Lynch, som alla känner från banden Lynch Mob och Dokken. Tillsammans med bassisten James Lomenzo (Megadeth, White Lion, Black Label Society) och trummisen Brian Tichy (Whitesnake, Billy Idol, Foreigner) så bjuder bandet på elva nyskrivna spår, som troligtvis Michael Sweet haft väldigt stor del i. Det låter nämligen otroligt mycket Stryper om nya albumet, mer än debuten gjorde.

Och det är egentligen inget fel alls i det, och med tanke på Sweets karaktäristiska sångröst så är det kanske inte så konstigt och det är även Sweet som producerat hela plattan. Därför så låter trummorna också väldigt mycket Stryper, där Michaels bror, Robert Sweet, brukar har ett ganska speciellt plåtlikt sound på sina trummor. Detta var en liten besvikelse första gångerna som jag lyssnade in mig på den här plattan, då debuten gick lite sin egen väg men kanske ändå utan en klar identitet.

En annan typisk ”Stryper-identitet” är Michael Sweets vana, eller ovana, att alltid inleda första låten med ett falsettskrik, och den snabba ”Promised land” är inget undantag. Lite skrattretande är det dock! Det här är ändå en riktigt grym låt med en sånginsats som är utöver det normala, men det är ju en av världens tajtaste hårdrockssångare vi talar om!

Lite funkig hårdrock blir det sedan på första singelspåret från den här plattan, ”Walk”, som det gjorts en ganska kul video till. Kände inte igen Brian Tichy i långt helskägg bakom trummorna och undrar faktiskt fortfarande om det verkligen är han som är med i videon. Låten är snygg, men med ett lite för långt och ointressant mellanspel, som gör att låten är närmare sex minuter lång.

”Afterlife” är ett av de spår som sticker ut lite extra och som mer låter som om det är George som har haft mer att säga till om. En tyngre låt med ett sug i kompet som förför. En av mina favoriter på plattan!

På ”Mark your mark” är bandet tillbaka i ett mer Stryper-likt landskap, meden viss touch av Journey, då det låter riktigt amerikansk AOR i refrängen.

Min favorit på plattan är titelspåret ”Unified”, ett spår som har en klockren refräng som fastnat totalt i mitt huvud. Grymt snygg låt som har en vacker vers, men där jag bara väntar på att refrängen skall ta över allt!

Tyvärr håller resten av plattans spår inte riktigt lika god kvalitet, men ”Heart of fire” har en helt okej refräng som det är lätt att skråla med i.

Det här är en platta som kräver lite tid för att den ska fastna och det är de plattorna i samlingen som brukar hålla längst. Men ”Unified” lider tyvärr av brist på jämt låtmaterial, för efter titelspåret, som är spår sex på albumet, så tappar bandet mig. Det är fortfarande kompetent men låtarna fastnar ej. Första delen av plattan är bättre än debuten, men resten känns mer som utfyllnad. Fortfarande är en här konstellationen av grymt rutinerade musiker intressant och en fortsättning skulle ändå vara intressant. Summa summarum: intressant, eller?

Betyg: 7/10

Stryper ”—”

Revolution Saints ”—”

1-      Promised land

2-      Walk

3-      Afterlife

4-      Make your mark

5-      Tried & true

6-      Unified

7-      Find your way

8-      Heart on fire

9-      Bridge of broken lies

10-   Better man

11-   Live to die

 Här kan Du njuta till den coola videon till låten "Walk"!

Recension: Pink Cream 69 "Headstrong" (Frontiers)

30 år har gått sedan det tyska bandet PINK CREAM 69 bildades och under den tiden så har gruppen släppt elva album och är nu aktuella med sitt tolfte epos, ”Headstrong”. Och för att göra jubileet lite mer intressant för fansen så har man, förutom att ha skrivit tio nya låtar, lagt till en hel bonusplatta med en konsert från 2013, med några av bandets mest omtyckta låtar från hela karriären. Bandet bildades av sångaren Andi Deris, gitarristen Alfred Koffler och trummisen Kosta Zafirou och strax efter så anslöt sig bassisten Dennis Ward också. Numera så är det bara Ward och Koffler som finns kvar av originalmedlemmarna, då Andi lämnade PINK CREAM 69 1993 för att sedan ha haft en framgångsrik karriär i powermetalbandet Helloween. Trummisen Zafirou lämnade bandet 2012 för bland annat Unisonic och istället så hittar vi numera Chris Schmidt, som kom från Wicked Sensation, på den stolen. Dessutom så finns också gitarristen Uwe Reitenauer (Place Vendome, Bob Catley) med i gruppen sedan några år tillbaka. Som ersättare för Andi Deris så har man sedan dess haft engelsmannen David Readman som den stora vokala resursen i bandet.

Det har gått fyra år sedan senaste albumet, ”Ceremonial” släpptes och den plattan var en lite besvikelse, efter den magnifika plattan ”In10sity” som släpptes 2007. Bandet tar ganska lång tid mellan sina album och därför så är det naturligtvis höga förväntningar som gäller. Och ”Headstrong” är ett starkt album av bästa melodiösa rockklass och ett steg tillbaka till hur man är van att PINK CREAM 69 ska låta. Det handlar om starka låtar med starka melodier, ett tungt och tajt sound, grymma gitarr riff och en sångröst som är en av de bättre i klassen.

Inledande ”We bow to none” är en snabb låt med ett vasst gitarriff, smattrande trummor och David Readmans sångröst som toppen på isberget. En snygg refräng och en stark öppning på den här plattan är ett faktum.

”Walls come down” är också stark och tung låt med en refräng som gärna stannar kvar och ”Unite and divine” fyller bara på det redan positiva intrycket som man får efter de inledande två låtarna. Jag gillar verkligen refrängen iden här låten riktigt skarpt!

”No more fear” låter som en hybrid av Pretty Maids och Whitesnake, en urstark refräng där Readman jobbar stenhårt. Inledande gitarriffet är stentufft!

Tempot dras ner i den känslosamma ”Man of sorrow” och även det här är en låt med härligt melodiös inramning och en grymt bra refräng. Även här låter det faktiskt lite Whitesnake.

Inledningen till plattans andra lugna låt påminner ganska mycket om ”Stairway to heaven”, men kommer undan med det då refrängen bryter av denna likhet. Snygg inledning med akustiska gitarrer och känslosam sång från Readman. En av plattans bästa spår faktiskt!

En framtida livefavorit kan säkert ”Bloodsucker” bli, som har en refräng som jag kan tänka mig att många kommer att lägga på minnet och sjunga med i. En smittande refrängmelodi hjälper dessutom till i denna process!

”Headstrong” åtföljs alltså också av en live platta där bandet gör nio spår och det låter riktigt bra, naturligtvis, eftersom PINK CREAM 69 är ett grymt bra liveband. Och i det stora hela så är det här en mycket vital platta från en vital 30-åring. Grymt stark platta!

Betyg: 8/10

Unisonic ”—”

Pretty Maids ”—”

CD1:

1.       We bow to none

2.       Walls come down

3.       Unite and divide

4.       No more fear

5.       Man of sorrow

6.       Path of destiny

7.       Vagrant of the night

8.       Bloodsucker

9.       Whistleblower

10.   The other man

CD2: (Live in Ludwigsburg 2013)

1.       Special

2.       Talk to the moon

3.       Break the silence

4.       Do you like it like that

5.       The spirit

6.       Livin’ my life for you

7.       Wasted years

8.       Welcome to the night

9.       Shame

 Här har Du länken till videon till låten "Walls come down"!

Recension: Vandenberg's Moonkings "MKII" (Mascot)

Adrian Vandenberg är ett aktat namn i musikbranschen. Som gitarrist så anses han av många att vara närmare Gud än påven, men faktum är att han inte har behövt göra speciellt mycket för att bli berömd. Man skulle däremot kunna säga att han varit på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är döpt till Ad van der Berg och är född i Holland och startade sitt eget band, Vandenberg, redan 1981 och skivkontrakt skrevs ett år senare med det gigantiska amerikanska bolaget Atlantic Records. Tre album släpptes under tre år, men bandet Vandenberg slog aldrig igenom på någon högre nivå.

Det var först när Adrian gästade på Whitesnakes klassiska platta, ”1987”, och David Coverdale strax därefter gjorde förfrågan till Adrian om han ville med på turné, som saker och ting började lossna på riktigt. Adrian ersatte då John Sykes, som sparkades strax innan plattan var klar. Turnén blev en jättesuccé och Coverdale och Vandenberg började skriva nytt material till kommande albumet ”Slip of the tongue”, men Adrian skadade sig, oturligt nog, lagom tills dess att det var dags att gå in i studio. Därför är det Steve Vai som hörs framföra alla gitarrer på albumet. Vandenberg var dock tillbaka, tillsammans med Vai, på efterföljande turné. Vandenberg fortsatte samarbete med Coverdale även på det mer avskalade albumet ”Restless heart”.

Sedan dess så har man inte hört så värst mycket från den hyllade gitarristen, förrän 2014, när Vandenberg nya band VANDENBERG’s MOONKINGS debuterade med albumet med samma namn. En platta fylld med klassisk hårdrock, i stil med Whitesnake, men med en något ”mognare” inramning. Det albumet blev väl mottaget och det bidrog till att Adrian ville fortsätta med samma band, fyra tidigare ganska okända holländare, och nu är alltså uppföljaren klar, kallad ”MK II”. På debutplattan dök också självaste Coverdale upp på låten ”Sailing ships” där David tog över sången från MOONKINGS ordinarie sångare, Jan Hoving, men på nya plattan så får Jan sköta all sång själv.

Och Jan har en perfekt röst för att framföra Vandebergs låtar med rätt känsla och inlevelse. Han har en lagom raspig ton och i inledande ”Tightrope” visar han att han har pondus nog att stå upp emot vilken klassisk sångare som helst. Och med en tung, dynamisk grund i Mart Nijen på trummor och Sem Christoffel på bas, så förstår jag att Vandenberg trivs, då han får tid att koncentrera sig på sitt gitarrspel. Och Adrian håller en proffsig nivå i sitt spel, integrerar sin gitarr i bandet, samtidigt som han visar vart skåpet ska stå i lagom stora portioner. Ordet lagom är symbolen för MOONKINGS, men med en stor portion kvalitet.

Adrian är skicklig att skriva låtar som man genast kan sjunga med i, och ett tag var jag helt säker på att låten ”Ready for the taking” är en cover, men jag kan inte hitta originalet någonstans så jag får väl förutsätta att det är Vandenberg som skrivit låten med den oerhört bekanta refrängen. Det är dock en grymt snygg och stark låt som snabbt fastnar, med en bluesig och skön feeling.

Det här är en ganska trevlig platta, som bjuder på ett knippe bra låtar, där, förutom ”Tightrope” och ”Ready for the taking”, jag kan rekommendera den lite lugnare ”Angel in black”, ”The fire” som har ett grymt driv, den melodiösa ”What doesn’t kill you”, samt den lika melodiösa ”New day”. En platta som befäster Vandenbergs storhet som låtskrivare och gitarrist!

Betyg: 7/10

Whitesnake ”—”

1.       Tightrope

2.       Reputation

3.       Angel in black

4.       The fire

5.       Walk away

6.       All or nothing

7.       What doesn’t kill you

8.       Ready for the taking

9.       New day

10.   Love runs out

11.   If you can’t handle the heat

Här kan de se videon till låten "What doesn't kill you"!

 

Recension: Bigfoot "Bigfoot" (Frontiers)

Italienska Frontiers Records fortsätter att spotta ut plattor i ett rasande tempo. Under åren så har bolaget gått från två-tre releaser i månaden till normalt fyra till fem. De två senaste månaderna så har det varit sex releaser per månad och då är det inte så konstigt om en och annan platta faller utanför deras normalt mycket höga kvalitetströskel. Den här månaden kommer jag inte ens att bry mig om att recensera L.A. Guns nya ”efterlängtade” epos ”The missing peace” som är ett enda långt trist och tråkigt ”Jasså?”. Och varför man skrivit kontrakt med det nya engelska bandet BIGFOOT är en liten gåta, då det här inte är en platta som alls håller ställningarna. Kanske beror det på bolagskamraterna Inglorious stora framgångar som Frontiers letar efter band i samma fåra, vad vet jag.

BIGFOOT är engelsk hårdrock, som sprider sig mellan Ten och The Answer, och det som ändå är positivt är att det här bandet slår mycket av den raka och klassiska melodiösa rock som det släpps en hel del plattor varje år, men det här bandet, såsom så många andra, har svårt att få fram sin egen identitet och det låter som ”alla andra”. Närstående band med samma stil, som har identitet på något sätt är ofta berikade med en sångare som har en unik röst, såsom Danny Vaughn och Tyketto, Cormac Neeson och The Answer och Nathan James från Inglorious. Men trots att Anthony Ellis, som är sångare i BIGFOOT har en stark och grym pipa, så har han inget speciellt varumärke som talar om att det är han som sjunger.

Bandet verkar vara tajt och tungt och troligen bra live, men på skiva så tappar man livekänslan, som är så viktig i den här typen av rock. Debutalbumet inleder riktigt tungt med låten ”Karma”, men det här är inte någon låt som jag valt att inleda plattan med om jag vore A&R på Frontiers. Men så beror det kanske också lite på hur man vill profilera sig.

”The fear” är första singel från albumet och det här är en ganska ”ruffig” sak med en refräng som påminner en hel del om engelska gruppen Ten, och som inte heller riktigt presenterar bandet på rätt sätt, tycker jag. För resten av albumet lutar mer åt en form av klassisk rock med AOR inslag.

”Tell me a lie” är däremot en låt i min smak, med ett snyggt inledande gitarr riff och en snygg refräng, och jag gillar också energin i ”Eat your words” som också har ett snyggt lite funkigt gitarr riff och snygga melodistämmor.

”Prisoner of war” är också en riktigt hygglig låt och även ”Freak show” fungerar med sin tunga energi och härliga groove.

Och det är inget fel på drivet och intensiteten i bandets musik, men det sticker inte ut och jag blir aldrig riktigt berörd.

Kanske dags för Frontiers att sålla lite i sina utgivningar?

Betyg: 5/10

Tyketto ”—”

Rival Sons ”—”

1.       Karma

2.       The fear

3.       Tell me a lie

4.       Forever alone

5.       Eat your words

6.       Prisoner of war

7.       Freak whow

8.       I dare you

9.       The devil in me

10.   Uninvited

11.   Yours

 Här kan du se videon till "The fear"!