Recension: DGM "The passage" (Frontiers)

Jag upptäckte italienska progmetalbandet DGM, som står för de tre musikerna Diego Gianfranco och Maurizio som bildade bandet 1996, först i och med bandets förra album, ”Momentum”, som släpptes 2013. DGM har hunnit släppa åtta studioplattor och en live DVD sedan starten, flera musiker har passerat revy genom åren och kvar från starten är faktiskt ingen av de tre bokstäverna i akronymet DGM. ”Momentum” var bandets andra CD där nuvarande sångaren Mark Basile fanns med och det är i och med detta tillskott som DGM började göra sig ett namn internationellt. Det här bandet har mycket influenser från till exempel svenska Evergrey och amerikanska Symphony X, men som samtidigt utvecklat ett eget tungt sound som idag är något av det bästa inom den tunga progressiva metalen. Det bevisar dessa killar verkligen i och med nya plattan ”The passage” som släpps på Frontiers Records i dagarna.

DGM är numera ett mycket väloljat maskineri som utvecklats rejält sedan starten för tjugo år sedan. Det här bandet har haft en lång process för att komma dit de är idag, men jag upprepar; DGM är något av det bästa som du kan höra inom progressiv metal idag. Evergreys sångare Tom Englund finns med på sång på låten ”Ghosts of insanity” och Symphony X gitarrist Michael Romero lirar tung och snabb gura på ”Dogma” och dessa två digniteters medverkan vittnar om att man numera slåss i den högsta ligan om fansen. I och för sig så tror jag inte att någon behöver slåss för det finns alltid plats för nya heta namn då fansen alltid är sugna på nytt!

Inleder gör DGM med 16 minuter ”The secret”, som är uppdelad i två delar, ett imponerande spår som inte bara visar upp spelskicklighet, råstyrka och taktbyten, utan det här bandets stora styrka är att de också är oerhört melodiösa och sätter melodierna i centrum. Alla musikerna i bandet är övernaturligt duktiga och Marco Basile är en grym sångare, men om du lyssnar på låten ”Animal” så förstår du också att de här killarna kan skriva låtar som gränsar till trallvänliga! Vilken supersnygg refräng!

Vill du ha riktigt tung och snabb progressiv rock så kan säkert ”Ghost of insanity” passa, där bandet inleder som en kross med bombastiska arrangemang och grymt stark sång.

”Fallen” är också grymt tung, där gitarrerna smattrar i kombo med trummorna i ett helvetestempo, men samtidigt lyckas Basile sjunga så starkt och vackert med snygga harmonier och melodier.

Efter en kort och vacker ”Disguise” där Basile sjunger ensam till kompet av ett piano så får vi höra den grymma ”Portrait” och där speciellt keyboardisten Emanuele Casali visar upp sig i ett grymt läckert solo. Ännu en snygg progressiv låt där refrängen står i centrum.

”Daydreamer” inleder med ett riff som lutar mer åt klassisk hårdrock och metal och låten är faktiskt lite funkig fast med en hel del läckra inslag av den mer progressiva karaktären.

Betongkross är det tillbaks till i ”Dogma” där alltså Michael Romero gästar och det här är plattans tyngsta spår och då menar jag verkligen tung!

Avslutande spåret ”In sorrow” är en mer eller mindre akustisk ballad, där Marcos fantastiska röst får stort utrymme, en vacker och oerhört känslosam avslutning på ett grymt bra album. DGM’s klart bästa hittills och ett band som går från klarhet till klarhet!

Betyg: 8/10

Symphony X ”—”

Evergrey”—”

1.       The secret Part 1

2.       The secret Part2

3.       Animal

4.       Ghost of insanity

5.       Fallen

6.       The passage

7.       Disguise

8.       Portrait

9.       Daydreamer

10.   Dogma

11.   In sorrow

Här kan du se och höra singellåten "Animal"! 

 

Recension: Miss Behaviour "Ghost play" (AOR Heaven)

Vi har i Sverige flera band som internationellt gjort sig ett namn inom melodiös rock och AOR. Dessa är framför allt H.E.A.T., Poodles, Work Of Art, W.E.T., Europe och Treat, men vi har så många fler som försöker att jobba till sig en större publik. Ett av dessa namn är MISS BEHAVIOUR, som precis släpper sitt fjärde album. Det är än en gång tyska AOR Heaven som tänker sig att sprida detta lysande bands grymt melodiösa musik för världen. Nya albumet heter ”Ghost play” och är uppföljare till bandets hittills bästa platta, ”Double agent” som släpptes för två år sedan.

”Double agent” fick alldeles lysande mottagande men konstigt nog så har inte fler fått upp ögonen för bandet för det. Kanske kan nya plattan ändra på det, men de fem talangerna i MISS BEHAVIOUR har också bestämt sig för att låta deras sound mogna och därför så är nya plattans tolv spår inte riktigt lika direkta och raka som tidigare. Om det är positivt det lär vi få veta om ett tag, men räkna med att få smälta plattan ett tag innan låtarna växer fram ordentligt.

Tillsammans med producenten Patrik Magnusson (Crashdiet m. fl.) så tillbringade bandet i stort sett hela 2015 i studion för att fila och få allt rätt inför den här releasen. Inget har lämnats åt slumpen och man har ökat intensiteten, gett produktionen mer styrka och bandet låter mer vuxet, moget och tyngre. Jag kan inte hjälpa att dra paralleller med Poodles, som i och för sig hade hjälp av Melodifestivalen, men som startade med tre framgångsrika melodiösa plattor med grymt trallvänliga låtar som lätt fastnade hos gemene man. Valet att sedan låta sin musik bli mer ”mogen” har ju som bekant inte riktigt fungerat och Poodles är inte riktigt lika heta idag.

Och det vore synd om MISS BEHAVIOUR gick samma öde tillmötes, speciellt eftersom de ännu inte har nått samma topp, för nya plattan är riktigt, riktigt bra, men når inte upp till förra albumets briljans och starka låtar. ”The magician” är grymt snygg och har en stark refräng och likaså ”Pain and passion”.

”The war inside” är en ballad som också är ett exempel på hur bandets sound mognat. Det finns en ny, lite allvarligare sida, hos de här grabbarna, där man också tänkt mycket på arrangemang och framförande. Det här är en vacker ballad som har flera snygga melodilösningar och små inslag som breddar intrycken.

Men det är fortfarande de lite ”enklare” spåren som fastnar bäst, såsom ”Brothers of war”, en låt som är lite lugnare och där refrängen är helt suverän. Här kommer jag att tänka på Time Gallery eller Bad Habit och klart bästa spåret på plattan!

Titelspåret är plattans längsta, en låt med snygga keyboardmattor, starka melodier och en melodiös refräng och absolut en av plattans bättre spår och det är de lugnare spåren som får bäst betyg för även ”Walking in shadows” är ett spår som jag kan rekommendera, stark refräng och snygga harmonier.

”Ghost play” är MISS BEHAVIOURs fjärde platta och anger en något mognare ton i bandets sound, något som man får förstå då upprepningar inte är att föredra. Jag önskar det här bandet lycka till med sin nya platta och hoppas att de hittar rätt hos lyssnare som kan och vill ge lite mertid, något som jag upplever behövs för att plattan skall fastna. Snygg och perfekt svensk AOR!

Betyg: 8/10

Bad Habit ”—”

Time Gallery ”—”

1.       Friendly fire

2.       The magician

3.       Pain and passion

4.       The war inside

5.       Savage heart

6.       Brothers of war

7.       Never say never

8.       Ghost play

9.       Night moves

10.   Walking in shadows

11.   All eyes on you

12.   Save the world

 Här kan du se och höra senaste singeln "Friendly fire"!

Recension: Killit "Shut it down" (Lions Pride Music)

London baserade hårdrocksbandet KILLIT bjuder på party, svett och okomplicerad rock’n’roll på sitt debutalbum, ”Shut it down” som släppts i dagarna på Lions Pride Music. Bandet består av fem rutinerade musiker som spelat live i flera olika konstellationer, bland andra King Lizard och Ace Mafia. Ace Mafia är ett band som dessutom format musiker som numera spelar i både Judas Priest och We Are Harlot, och man har rockat på flera av Londons hippaste rockklubbar, såsom Cargo, 12 Bar och The Monarch.

Bandets fem medlemmar har alla vuxit upp i London, men de har rötter från Ungern, Argentina och Israel, förutom att övriga två medlemmar är tvättäkta engelsmän! De träffades så sent som i början av 2015 men har redan hunnit släppa tre singlar och spelat in en video till debutplattans titelspår, ”Shut it down”.  På den kan man också se bandet nye sångare, den grymt röstbegåvade Gaz Twist, senaste tillskottet till bandets tunga sound.

Partyrelaterad rock’n’roll finns det många exempel på och det är svårt att variera detta koncept, utan det handlar i första hand att ge livepubliken en oförglömlig upplevelse i form av ett jäkla drag och ös på scenen. Detta lär KILLIT kunna leverera utan problem, men det som de flesta band som lirar rak skitig rock brukar falla på är att spela in studioplattor som förmedlar samma känsla som man kan förmedla från scengolvet. På debutalbumet presenterar KILLIT tolv originallåtar som svänger hämningslöst och produktionen är faktiskt i toppklass och rockar hejdlöst även hemma i mitt vardagsrum. Där har det lyckats perfekt!

Men även om tyngden och känslan är på topp så måste KILLIT också leverera bra låtar för att jag skall gå igång, och det här bandet har även den talangen. Kanske inte fullt ut, men här finns en hel del riktigt bra låtar. Plattan inleds med titelspåret, som är en kompromisslös rockdänga där svetten skvätter både till höger och vänster. Vi har hört det förut, men det är inte ofta som det låter så här bra. Niro Knox och Byron Marr bildar en mur av vassa gitarrer som bildar stommen i KILLITs koncept.

”Calm before the storm” drar som tredje spår ner tempot något i refrängerna, men det här är faktiskt ett av de bättre spåren på plattan där Niro drar av ett riktigt härligt solo på sin gitarr.

En annan favorit är ”See the end”, som är en av tre singlar som bandet släppt från plattan. Här bjuder man på bra ös och en grymt snygg och melodiös refräng. Riktigt bra är också den tunga ”I ain’t playing your game”, som ger utlopp för massor av energi och gitarr riffen är grymt tajta och tunga.

KILLIT uppfinner inte hjulet igen, men gör sin variant av rak och hormonstinn rock’n’roll. De kryddar med ett knippe riktigt bra låtar och en mycket snygg produktion som till och med gör om vardagsrummet till en varm, trång och svettig konsertlokal. De här vill jag gärna se live!

Betyg: 7/10

Thunder ”—”

Hardcore Superstar ”—”

1.       Shut it down

2.       Say my name

3.       Calm  before the storm

4.       See the end

5.       Take the power

6.       Our last goodbye

7.       I ain’t playing your game

8.       Calling you for the very last time

9.       Dragging me down¨

10.   Draw the line

11.   Don’t look back

12.   Crash and burn

 Här kan du se och höra videon till den grymt härliga "See the end"!

Recension: Dream The Electric Sleep "Beneath the dark wide sky" (Mutiny Records/Rough Trade)

”Beneath the dark wide sky” är ytterligare en platta som jag har haft med mig under min semester och den här skivan släpptes för några veckor sedan på nybildade tyska bolaget Mutiny Reords. Bandet bakom plattan heter DREAM THE ELECTRIC SLEEP, ett band som jag sedan tidigare hört via den egenproducerade ”Lost and gone forever”, som jag tyckte var en riktigt intressant debutplatta i stil med Foo Fighters och Alice In Chains, fast med vissa progressiva inslag. Plattan var i och för sig inte alltför snyggt producerad, men det fanns något i DTES musik som tilltalade mig då.

Nu har man kommit fram till sin tredje platta och det är bandets första alster där man tagit hjälp av en utomstående producent, Nick Raskulinecz (Foo Fighters, Mastodon, Rush), och skillnaden från bandets debutplatta och ”Beneath the dark wave sky” är mycket stor. Inledande ”Drift” är en oerhört läcker och svulstig sak som växer och blommar fram som en episk rosenrabatt, gitarren lager på lager och tunga trummor är receptet.

Kanske har du redan hört singellåten ”Flight”, en oerhört vacker och melodiös indierock låt med svidande läckra melodier och en stark refräng. Med tanke på att DTES är en trio, bestående av sångare och gitarrist Matt Page, Joey Water på trummor och Chris Tackett på bas, så låter det här bandet hur stort som helst.

”We who blackout the sun” är ett instrumentalt stycke musik, där trion förenar Soundgarden med Pink Floyd, postgrunge med progressiv rock, på ett alldeles lysande vis. Matt lägger lager på lager av sina vassa gitarrslingor och Joeys trummor bankar stort och hårt.

”Culling the herd” är plattans längsta spår som klockar in strax under åtta minuter och tempot är psykedeliskt gungande men ändå grymt tungt och samtidigt så sjunger Matt en förföriskt vacker melodi och refräng.

Bandet har ett stort och svulstigt sound, men varierar sig ofta, bland annat så är den tidigare nämnda ”Flight” en betydligt ”popigare” rocklåt och min favorit är den rena poplåten ”The good night sky”, en låt som har en refräng som direkt sätter sig stenhårt på hjärnhinnan. Det här också ett av få spår på plattan som går i dur…

”Headlight” är en av plattans tyngre spår och frenesin och energin går inte att ta miste på. Än en gång visar Matt upp sin förmåga att förmedla starka känslor både via sången och speciellt kanske via gitarren.

Har du inte tidigare hört talas om DREAM THE ELECTRIC SLEEP, så är det inte så konstigt. Denna Kentucky trio har släppt två plattor på egen hand som inte gjort alltför stort väsen av sig. Men med ”Beneath the dark wide sky” så hoppas jag verkligen att fler kommer att hitta det här bandet. En mycket stark platta för fans av Soundgarden, Foo Fighters, Creed eller Stone Temple Pilots…fast med en progressiv twist.

Betyg: 9/10

Foo Fighters ”—”

Audioslave ”—”

1.       Drift

2.       Let the light flood in

3.       Flight

4.       We who blackout the sun

5.       Hanging by time

6.       Culling the herd

7.       The last psalm to silence

8.       The good night sky

9.       Headlight

10.   Black wind

11.   All good things

Här kan du se och höra den vackra "Flight"!