Recension: Primal Fear "Apocalypse" (Frontiers)

PRIMAL FEAR behöver troligen ingen introduktion, då det här bandet numera är en av Tysklands största metallband. Bandet har släppt elva studioplattor sedan starten 1997 och 21 år senare så är man faktiskt större än någonsin. Nya fans har strömmat till, tack vare bandets två sista album, ”Delivering the black” och ”Rulebreaker”, som bjöd på bandets patenterade tyska snabbhet och tyngd, men samtidigt med en nya melodiös inramning där låtar som ”Angel of mercy”, ”The end is near”, ”King for a day” och mästerverket ”When death comes knocking” blivit stora favoriter hos fansen.

Och alltsedan PRIMAL FEAR skrev på för italienska Frontiers Records 2007 och släppte plattan ”New religion” så har bandet skruvat upp förväntningarna inför varje nytt album och fansen har blivit fler och fler. Därför har förväntningarna på nya plattan ”Apocalypse” naturligtvis varit skyhöga och gitarristerna Alex Beyrodt och Tom Naumann, bassisten Matt Sinner, trummisen Francesco Jovino och sångaren Ralf Scheepers har, tillsammans med svenske gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson, som är PRIMAL FEAR’s sjätte men osynlige medlem, knopat ihop elva nya spår (plus tre bonusspår för den obligatoriska deluxe versionen) till nya plattan som precis släppts ut i handeln.

Efter ett kort intro som bär samma titel som albumet, så hamrar trummisen Francesco Jovino på i ett mördartempo i powermetaldängan ”New rise”. Visserligen så är det mer eller mindre standard för dagens metalband att inleda i ett vansinnestempo, men det här låter mer som tidiga PRIMAL FEAR än som bandet låtit på de senaste plattorna. Inget fel på låten dock, och även efterföljande ”The ritual” får mig att tänka mer på plattor som släpptes på bandets förra label, Nuclear Blast, än de senaste årens Frontiers Records. Det låter råare, grymmare och mer kompromisslöst tungt.

Lite mer ”normalt” hårdrockstempo blir det därefter i den starka ”King of madness”, som är en av plattans bästa spår. En låt med mer dynamik och variation och en grymt stark melodi i refrängen.

Tillbaka i powermetal tempo är det sedan i en tunga och snabba ”Blood, sweet & fear” och även här så har grabbarna fått till en makalöst grym refräng som det är lätt att få på repeat i skallen!

De hårda tyskarna bjuder upp till plattans stora power ballad i ”Supernova” och det här har visat sig att de är grymt duktiga på. Den här låten är inget undantag, men kanske inte riktigt lika stark som ”Fighting the darkness” från ”New religion”-plattan, eller ”The sky is burning” från förra albumet ”Rulebreaker”.

Övriga spår som bör nämnas från PRIMAL FEAR’s nya alster är den blytunga ”Hounds of justice”, där gitarr riffet i och för sig påminner om en tidigare PRIMAL FEAR låt, men bandets råa sound och den starka refrängen är bara så bra! Sedan råkar ju en av världens absolut bästa sångare också sjunga med en kraft och pondus som är unik.

”Eye of the storm” är plattans längsta spår med sina prick åtta minuter och det ger bandet utrymme att stoppa in lite symfoniska element och göra ett större arrangemang i låten. En snygg och stark midtempolåt.

Avslutningsvis rockar bandet till det i ”Cannonball” på ordinarie version, medan det är ytterligare tre spår på deluxeutgåvan, Hur dessa låter, ja det återstår att höra när jag köpt mitt eget exemplar av albumet, för det här är en platta som man bör äga fysiskt (vilket man bör göra med all sin musik!).

Det tog lite tid att lära sig tycka om den här plattan, men redan efter en tre-fyra lyssningar så är åtminstone jag såld.

Betyg: 8/10

Judas Priest ”—”

Gamma Ray ”—”

1.       Apocalypse

2.       New rise

3.       The ritual

4.       King of madness

5.       Blood, sweat & fear

6.       Supernova

7.       Hail to the fear

8.       Hounds of justice

9.       The beast

10.   Eye of the storm

11.   Cannonball

12.   Fight against evil (Bonus track-Deluxe version)

13.   Into the fire (Bonus track-Deluxe version)

14.   My war is over (Bonus track-Deluxe version)

 Här kan du njuta till videon av låten "King of madness"!

Recension: 3.2 "The rules have changed" (Frontiers)

För att kunna rida på vågen av framgångarna från 80-talsgiganterna Asia och GTR, där medlemmarna bestod av folk från Yes, Genesis och Emerson, Lake & Palmer, så startade även Keith Emerson sitt eget mer sångorienterade band, kallat 3. Ryktena gick också att det var för att han blev sur på Carl Palmer som ju gjorde stor framgång med just bandet Asia. Han fick i alla fall med sig Carl på trummor och på sång fanns multiinstrumentalisten Robert Berry, som då var en färsk talang som spelade med ett band som hette Hush. Robert har sedan dess frontat både Alliance, och som också producerat en hel del konceptalbum för skivbolaget Magna Carta. Det har också blivit en och annan soloplatta genom åren.

När 3 släppte sitt debutalbum ”…To the power of three” 1988, så hamnade låten “Talkin’ about” på Billboards niondeplats som högst. Men de stora framgångarna, som speciellt Asia skördade, uteblev, men skivbolaget Geffen Records ville ändå ha en uppföljare. Keith Emerson tvekade då han inte gillade storbolagets sätt att styra och ställa så bandet lades istället ned. Det fanns redan låtar inspelade för ett påtänkt andra album med gruppen med 3, men dessa låtar hamnade istället på Robert Berry’s andra soloplatta, ”Pilgrimage to a point” som släpptes 1993.

Om vi spolar framåt mot 2015, så har Robert Berry kontakt med Frontiers Records CEO Serafino Perugino, Robert som 2008 släppt albumet ”The dividing line” via Frontiers. Serafino vill att Robert skall börja arbeta på ett nytt 3 album, då han får veta att Robert och Keith faktiskt pratat om detta. Kontakt med Keith Emerson tas och dessa två herrar börjar byta musikaliska idéer. Tyvärr avlider Keith i mars 2016 och Robert Berry sitter med gamla kassettband och inspelade keyboardteman som Keith fört över via telefon (!) och Berry börjar så sakteliga tråckla samman de olika idéerna till klara melodier och låtar.

I dagarna släpps då resultatet under bandnamnet 3.2, men lura Er inte, det är BARA Robert Berry som spelar på plattan. Keith Emerson har bara varit med och skrivit musiken, men hann alltså inte lägga några keyboards själv för slutresultatet. Robert Berry är en musiker som är oerhört talangfull, men hans musik kan vara väldigt ojämn. Som tur är så är fallet inte så den här gången. Albumet ”The rules have changed” är nog en av årets största överraskningar. Jag har aldrig riktigt gillat 3’s första platta, men det som Keith och Robert skrivit ihop på uppföljaren är faktiskt stundtals riktigt magiskt!

Inledande ”One by one” är rent ut sagt ett mästerverk inom symfonisk och progressiv rock. Det är pompöst, vackert och storslaget, med starka influenser från Emerson. Lake & Palmer’s värld. Robert spelar alla instrument och det är grymt snyggt gjort. Både versens och refrängens tema är utsökt utsirade melodier och det härligt 70-tals influerade keyboardsolot är bara så mycket Keith Emerson, trots att det inte är han som spelar.

Spår nummer två har tidigare släppt som ”teaser” från albumet (det som förr kallades singel J).

Kanske har du hört den supermelodiösa ”Powerful man”, som är en grymt stark låt som skulle kunna vara hämtad som ledmotiv från en stor Hollywoodfilm från 80-talet! Inte så mycket EL&P, men mer åt John Parr’s ”St. Elmo’s Fire” eller något från Harold Faltermeyer, som var en flitigt låtskrivare till storfilmerna under detta sekel. Dock är keyboardljuden väldigt typiska Keith Emerson!

Titelspåret är en drömmande vacker låt med massor av keyboards, där tempot är lite lägre, och även på ”Our bond” är tempot lägre, och här sjunger Robert delvis på italienska.  Mot slutet av låten drar det loss i osvikligt EL&P territorium.

Plattan åtta spår är starkt melodiösa men Robert väver alltid in komplexa progressiva inslag, där keyboard är huvudinstrumentet och ”What you’re dreaming of” är inget undantag och efter den kommer ytterligare en av mina starka favoriter på den här plattan, låten ”Somebody’s watchin’”, där keyboardsounden är precis så som det brukade låta när Keith Emerson var närvarande.

Som sagt tidigare, en härlig överraskning!

Betyg: 8/10

Asia ”—”

GTR ”—”

1.       One by one

2.       Powerful man

3.       The rules have changed

4.       Our bond

5.       What you’re dreamin’ now

6.       Somebody’s watching

7.       This letter

8.       Your mark on the world

 Se och hör den magnifika låten "Powerful man" här!

Recension: Gioeli-Castronovo "Set the world on fire" (Frontiers)

Året är 1992. Bröderna Johnny och Joey GIOELI får skivkontrakt med självaste MCA Records, kanske mycket tack vare att Journey’s gitarrist, Neal Schon är bandets gitarrist och har dessutom varit med och skrivit flera av låtarna på det debutalbum som senare samma år släpps med Hardline. De två bröderna är ännu relativt okända musiker medan Neal och bassisten Todd Jensen, som tidigare spelat med Sequel och Harlow, redan är etablerade namn på USA’s rockscen. Trummisen Deen CASTRONOVO har redan spelat tillsammans med Neal Schon i  bandet Bad English och kommer att följa Schon under kommande år på flera sätt. Men sångare Johnny GIOELI och trummisen CASTRONOVO var här bara i början av sina respektive framgångsrika musikkarriärer. Bröderna GIOELI återbildar Hardline tio år efter debutalbumet och släppte uppföljaren ”II” på Frontiers Records, men utan resten av originalmedlemmarna. Neal Schon gästar dock på en av plattans låtar.

GIOELI har sedan fortsatt att driva på med sitt Hardline, samtidigt som han har frontat Axel Rudi Pell’s band och plattorna som släppts med Hardline är både bra och populära bland fansen.

CASTRONOVO vet det flesta av Er nog att han gjort en sejour med Journey, då Neal Schon handplockade honom dit och även spelat på flera Schons soloplattor. Dessutom så har han även spelat med Ozzy Osbourne och på senare år så har han spelat med Revolution Saints och Dead Daisies.  

Nu har dessa två beslutat att slå sina påsar ihop igen, 25 år sedan de spelade tillsammans sist, med namnet GIOELI-CASTRONOVO och bakom projektet finns också keyboardisten och låtskrivaren Alessandro Del Vecchio.

Vad många fortfarande kanske inte riktigt förstått är att Deen är en jäkel på att sjunga och under sin tid i Journey, när filippinske Arnel Pineda frontat bandet, så har det talats om hur röstlik Arnel är Steve Perry, Journeys mest älskade sångare, men när det egentligen är Deen som är näst intill en kopia av Steve. Han sjunger här nästan lika mycket som Johnny gör och naturligtvis så är det Deen som spelat trummor plattan. Och Johnny och Deen kompletterar varandra mycket bra.

Någon mer än jag som fick ”goosebumps” första gången Ni hörde låten ”Through”, första låten som släpptes som smakprov inför släpp av debutalbumet? Det här är en tiopoängare som höjde ribban av förväntningar på hur det här skulle låta. En av årets absolut bästa låtar, ja kanske årets bästa låt! Det återstår att se…

”Set the world on fire” har plattan fått som titel och man inleder med titelspåret, en snabb låt som låter en hel del Hardline, men även Ni som fastnande för Revolution Saints kommer att gilla det här. En stark refräng och grymt snygg sång från de båda.

Därefter kommer tidigare nämnda ”Through” och efter den så kommer ”Who I am” som är något lugnare, men där refrängen är ytterst melodiös, snygg och de två sjunger fantastiskt bra.

Sedan följer ännu en riktigt stark låt, ”Fall like an angel”, innan första balladen väller ut ur högtalarna. Tyvärr är ”It’s all about you” en ganska medioker sådan, med en refräng som vi har hört förut.

Och plattans lågvattenmärke är när man gör en cover på en av senare års största amerikanska hits, Lady Antbellums ”Need you now”. Jag har aldrig gillat låten och trots att de här två herrarna har fantastiska röster så lyckas de inte förvandla låten till något bättre. Nu är det i och för sig en kvinna (som jag inte kan hitta namnet på) som sjunger duett med Johnny för kanske hade det blivit lite galet om Johnny och Deen sjunget denna duett, efter det att man läst texten. Därför känns den här låten helt onödig på det här albumet.

Som tur är så är fortsättningen på den här plattan tillbaka på en betydligt högre nivå. Bäst är den lugnare ”Mother” som har en svag ”spansk” touch och som är hur vacker som helst. Även ”Walk with me” är en vacker power ballad där Deen sjunger duett med en icke namngiven kvinnlig sångerska.

Avslutar gör man med två snabba melodiösa rocker och en ”Let me out”, som endast består av GIOELIs röst, akustisk gitarr och en försiktig synthmatta i bakgrunden. Mycket snyggt och smakfullt.

Att Johnny och Deen inte gjort musik tillsammans på 25 år beror inte på att de här två musikerna inte umgåtts under tiden. Johnny var en av få som stod vi sidan av Deen under den svåra tid som han hade för ungefär fyra år sedan, då det rubrikerna skrek ut att han misshandlat sin fru under påverkan av narkotika. Numera ska Deen vara ren och han är fantastisk trummis och sångare. Jag hoppas att dessa två kompisar återkommer med nästa platta långt innan nästa 25 år har gått!

Betyg: 8/10

Hardline ”—”

Revolution Saints ”—”

1.       Set the world on fire

2.       Through

3.       Who I am

4.       Fall like an nagel

5.       It’s all about you

6.       Need you now

7.       Ride of your life

8.       Mother

9.       Walk with me

10.   Run for your life

11.   Remember me

12.   Let me out

 Här kan du se videon till suveräna låten "Through"!

Recension: Michael Romeo "War of the worlds/Pt.1" (Music Theories Recordings)

MICHAEL ROMEO är Symphony X gitarrist och låtskrivare, som har haft en mycket framgångsrik karriär med sitt band ända sedan starten 1994, Det har blivit nio studioplattor sedan dess och Symphony X harr en stadig fanbase över hela världen som ofta ställt frågan till MICHAEL ROMEO om han inte kommer att göra någon soloplatta. Men arbetet med Symphony X verkar ha uppslukat all tid för Michael, ända till nu vill säga, för precis i dagarna så ser ROMEO’s första soloplatta dagens ljus, kallat ”War of the worlds Part 1”.

Under ett och ett halvt år så har MICHAEL skrivit, spelat in och mixat ihop, inte bara ett utan två album, varav vi nu kan ta del av första delen, del ett av ROMEO’s ”War of the worlds”. Vad jag förstår så har inte titeln något att göra med H. G. Wells klassiska epos och inte heller så är detta verk något som man skall förväxla med Jeff Wayne’s lika klassiska verk på skiva från 1978. För Er som känner till Symphony X progressiva symfoniska metal så håller sig ROMEO inom dessa ramar med sitt första soloalbum. Men vissa överraskningar bjuder ändå denna hyllade gitarrist, såsom en inramning av en hel del orkestrala arrangemang, tillägnade två av MICHAEL’s stora favoriter inom filmmusik, nämligen Bernard Hermann, som gjort musik till flertalet av Hitchcocks filmer samt Moby Dick, och den store giganten inom filmmusik som är John Williams. Dessutom så bjud det på lite synthigare ljud i låten ”F*cking robots”, vilket osökt får mig att tänka på Transformers, ännu en beröringspunkt i filmens värld.

Plattan inleds med ett instrumentalt stycke, kort och gott kallat ”Introduction” och det handlar i stort sett endast om filmisk musik, framförd av ”symfoniorkester”, innan resten av bandet fyller på efter dryga en och en halv minut. Resten av bandet innebär John Macaluso på trummor och John ”JD” DeServio (Black Label Society) på bas. Övriga instrument står ROMEO för.

På ”Fear the unknown” presenterar sig också plattans sångare, en nykomling som heter Rick Castellano, och han har en röst som vi kommer att höra mycket av framöver, det är jag helt övertygad om. Låter man som James Hatfield kombinerat med Russel Allen så kommer säker många att fastna för den här unge mannens talang.  En grym låt med en snygg melodiös refräng går sedan över i singelspåret ”Black”, som är plattans tyngsta spår och en riktig kioskvältare där alla inblandade får möjlighet att visa upp sina mest briljanta tekniker. Synnerligen grymt spår!

Sedan kommer ”F*cking robots” med all säkerhet att bli en vattendelare hos fansen, eftersom det här dyker upp en del oväntade ”ljud”, men gillar man, som jag tidigare nämnde, filmen Transformers så tror jag nog att man köper den låten också!

Ett annat spår som funnits ute på, bland annat, Spotify en tid är låten ”Djinn” och det här låter mycket Symphony X, på ett positivt vis, där Castellano får sjunga för kung och fosterland. Ett dramatiskt arrangerat nummer med en viss touch av orientaliska tongångar.

Sjätte spåret heter ”Believe” och nu lugnas tempot ner betydligt i denna dryga åtta minuter långa läckerhet, en symfonisk delikatess med en grymt snygg refräng, men som också är härligt arrangerad, full av vackra idéer, teman och riff. Dessutom är det lång instrumentala partiet i låten helt lysande! En favorit just nu.

Utan uppehåll går låten över i ”Differences” som är ytterligare en högklassisk symfonisk metalschlager med en stark refräng. Den går sedan över i den instrumentala och dramatiska ”War machine”, ett stycke musik som lätt skulle passa in i en storfilm från Hollywood med katastroftema. MICHALE ROMEO kan mycket väl få anbud att skriva filmmusik efter den här plattan!

Plattan fortsätter med den blytunga ”Oblivion” som har ett envist gitarrriff som bas och även här så haglar de starka melodierna. Avslutar gör ”Constellations” där den symfoniska sidan får stort utrymme.

Jag längtar redan till fortsättningen av denna symfoniska odyssé. MICHALE ROMEO har gjort en helt briljant platta i en genre som ofta blir trist och tråkig och där det ofta bara handlar om att spela så fort som möjligt och så mycket som möjligt och där kvaliteten på musiken glöms bort. ROMEO lyckas perfekt i denna hybridisering och gör en av årets starkaste plattor hittills!

Betyg: 9/10

Symphony X ”—”

John Williams ”Raiders of the lost ark”

1.       Introduction

2.       Fear the unknown

3.       Black

4.       F*cking robots

5.       Djinn

6.       Believe

7.       Differences

8.       War machine

9.       Oblivion

10.   Constellations

 Här kan du höra den maffiga låten "Djinn"!