Recension: The Sea Within "The sea within" (Inside Out)

Det har nog inte undgått någon att ännu ett namnstarkt band bildats inom den progressiva världen. Så kallade ”supergroups” är inte allför ovanliga för denna publik och det nya bandet är THE SEA WITHIN, vars existens beror på den mångsysslande, alltid sökande och högt renommerade svenske gitarristen Roine Stolt, mest känd från den egna gruppen Flower Kings och en av grundarna till det klassiska bandet Kaipa. Han har ännu en gång sökt sig till nya kollabortörer inom den musikaliska världen, efter andra stora framgångar med grupperna Transatlantic, Agents Of Mercy, The Tangent och samarbetet med Yessångaren Jon Anderson, så är det nu dags för ett nytt kapitel i Stolts karriär. Tillsammans med sina gamle vapendragare från Flower Kings, Agents Of Mercy och The Tangent, Jonas Reingold, på bas, så anslöt sig också keyboardisten Tom Brislin (Yes Symphonic live, Camel), trummisen Marco Minneman (Steven Wilson, Aristocrats m.m.) och Pain Of Salvation sångaren Daniel Gildenlöw.

Tillsammans så betonar de att THE SEA WITHIN är ett grupp projekt, då alla har bidragit med material till den debutplatta som precis släppts. Albumet ”The Sea Within” tog sex månader att spela in men enda gången som alla medlemmar samlades i en och samma studio var under några veckor i London, då även bandets andre sångare, Casey McPhearson (Flying Colors, Alpha Rev). Nu kan man fråga sig varför man väljer att använda sig av två sångare, Casey sjunger på tre av den här plattans totalt tolv spår (fördelade på två skivor), för jag kan tycka att första intrycket blir lite splittrat. Troligen är den bittra sanningen att alla i bandet har andra åtaganden, och Daniel ska ut med Pain Of Salvation i sommar, vilket gör att det är Casey som kommer att fronta THE SEA WITHIN då de spelar på ”Night Of The Prog” in Loreley, Tyskland senare i juli.

Flower Kings är ett av mina absoluta favoritband, mycket tack vare Roine Stolt och övriga låtskrivares lättsamma och smakfulla material som på hela bandets diskografi håller en fantastisk hög kvalitet och det finns också en härlig variation, lekfullhet och fantasi i musiken. Mycket annat utanför Flower Kings, där Roine är inblandad, håller också hög kvalitet, men aldrig riktigt med samma finess som hos blomsterkungarna. Allt som Roine Stolt är inblandad i är alltid intressant och därför så är det med ganska höga förväntningar som jag under ett tag lyssnat mig in på den här dubbel-CD’n, stundtals med en euforisk känsla men också ibland lätt uttråkad.

För det första; tempot genom de tolv spåren är mestadels ganska lågt. Förutom inledande, härligt stökiga ”Ashes of dawn”, den struttiga ”An eye for an eye for an eye” och delar av den långa ”Broken cord” på första CD’n, så är tempot segt och långsamt. Ja, ”Goodbye”, första spåret med Casey McPhearson på sång, gungar på ganska bra, men är inte någon av mina favoriter på plattan. Visst är ”They know my name” en oerhört snygg och vacker låt och ”The void” hör också till en av plattans bättre spår, men man måste vara på ett visst humör för att helheten skall fungera, annars finns det risk för att man blir lite trött. ”Broken cord” är också en av mina favoriter och den knappa kvarten som låten sträcker sig över är stundtals magisk.

Andra CD’n, som egentligen är en bonusskiva, består av fyra spår och speltiden är bara runt 25 minuter men faktum är att här hittar vi några av plattans bästa spår. Inledande ”The roaring silence” visar upp sångare Daniel Gildenlöw i högform och det här är en låt där allt är så snyggt och perfekt arrangerat.

”Where are you going?” är också magiskt vacker, med röstförvrängande inledning a la Klaatu och snygga Tony Banks-keyboards i versen.

”Time” är lite klurig de första gångerna som jag lyssnar men det här är ett smygande spår med hemliga ingångar som man får leta lite extra efter för att öppna upp dess hemligheter. Ännu ett lågmält spår dock, som, vid fel tillfälle, lika gärna får mig att somna.

Avslutande ”Denise” är en ytterst känslosam låt, som handlar om ett avsked, där Daniel än en gång visar prov på vilken sångare han är. Ytterligare en lugn och vacker låt, men med starka känslor!

”The sea within” är en humörsplatta, som jag inte kommer att spela vid vilket tillfälle som helst. Naturligtvis är det här en grymt bra platta, fattas bara med den laguppställningen, men jag hade önskat lite mer variation på låtmaterialet. Det tenderar också att bli väldigt ”allvarligt” stämningsmässigt, för ofta, för länge. Trots att Casey McPhearson är en grym sångare så håller han inte alls samma standard som Daniel Gildenlöw, så är det bara. Skulle varit ännu lite bättre om Daniel själv fått dra hela ansvaret som sångare tror jag…

Betyg: 7/10

Flying Colors ”—”

Pain Of Salvatioin ”—”

CD1:

1.       Ashes of dawn

2.       They know my name

3.       The void

4.       An eye for an eye for an eye

5.       Goodbye

6.       Sea without

7.       Broken cord

8.       The hiding of truth

CD2:

1.       The roaring silence

2.       Where are you going?

3.       Time

4.       Denise

 Här kan Du njuta av inledande "Ashes of dawn"!

Recension: TNT "XIII" (Frontiers)

När det gäller det norska bandet TNT, så har många dömt ut dem under senare år, och det med rätta. Flera tvivelaktiga plattor har släppts sedan Tony Harnell, bandets originalsångare, bestämde sig för att lämna bandet 2006. Sångaren som fick ta över den otacksamma rollen att ersätta Harnell var ingen mindre än Tony Mills (China Blue, Serpentine, Shy) och hans närvaro var det absolut inget fel på, men Ronnie Le Tekro, bandets ledare och gitarrist, verkade inte riktigt klara av Harnells avsked rent musikaliskt då låtmaterialet på de tre följande plattorna är stundtals riktigt uselt.

När Tony Mills sedermera valde att även han hoppa av, så återkom Tony Harnell till bandet och hoppet föddes på nytt om storverk från bandet som tidigare givit oss klassiska plattor som ”Tell no tales”, ”Intuition” och ”New religion”. Men det stod snart klart att Tony Harnell och Ronnie Le Tekro inte fungerar ihop längre och sökandet efter en ny sångare tog igång. Valet föll på spanjoren Baol Bardot Bulsara, en tidigare helt okänd talang som låter någonstans mellan Starships Mickey Thomas och Freddie Mercury. I honom har Ronnie Le Tekro hittat en sångare som verkligen fungerar i bandet och jag är faktiskt riktigt imponerad av hans omfångsrika röst.

Övriga musiker är trummisen Diesel Dahl, som är den ende förutom Ronnie som är originalmedlem, och bassisten Ove Husemoen. Denna kvartett har nu spelat in TNTs trettonde studioalbum, kort och gott kallat ”XIII”. Man är för första gången knutna till italienska bolaget Frontiers och första låten som släpptes från plattan är den oerhört fåniga låten ”Get ready for some hard rock”, en låt som bandet har fått rejält med kritik för. Och det med rätta, för det är en fullständigt katastrofalt dålig låt som aldrig borde ha fått komma till inspelningsstudion. Detta har varit Ronnies stora problem de senaste åren, då han inte själv verkar kunna skilja på vad som är värt att spela in och släppa ut på skiva och än mindre verkar det som om någon i hans närhet kan säga ifrån. Kanske var det det som Tony Harnell gjorde och att det sedermera skar sig mellan dessa två herrar, vad vet jag.

Som tur är så är inte resten av nya albumet lika katastrofalt dåligt, men det är fortfarande väldigt ojämnt här och där. Dessutom så kommer säkert många av TNTs gamla fans att reagera negativt på bandets nya ”stil”, en stil som varierar nästan lika mycket från låt till låt som ett gammalt klassiskt Queen album, med den skillnaden att Queen hade talangen och förmågan att göra så mycket olika typer av musik men ändå nästan alltid lyckas. En liten lustig sak i sammanhanget är att nye sångaren har samma efternamn, Bulsara, som Freddie Mercury’s födelsenamn Farroukh Bulsara…

”XIII” består av tolv låtar som ibland låter lite gammal klassisk TNT, såsom i inledande ”We’re gonna make it” eller den snygga ”Tears in my eyes”, eller de Queen-doftande låtarna ”Can’t breath anymore” och ”It’s electric”. ”Where you belong” har också vissa likheter med Queen, men jag hör framför allt holländska Valencia, som ju också gjort en hel del Queen covers i sina dar. Här får vi också prov på Bulsaras eminenta röstresurser i refrängen.

Det här är låtar som känns ofärdiga och ibland små musikaliska sketcher, som innehåller fragment av något som skulle kunna bli bra om man jobbade lite mer med materialet. Ungefär som det låtit på TNT’s senaste tre plattor alltså, men det är ändå ett steg framåt, då det finns några enstaka bra spår varav avslutande balladen ”Sunshine” både är det mest otypiska TNT har gjort, och plattans bästa spår.  En vemodig och vacker låt som verkligen känns genomarbetad och klar.

Tyvärr så är ”XIII” ännu en besvikelse från ett av åttiotalets största nordiska rockband, vid sidan av Europe. Besvikelsen står inte i Tony Harnell och Tony Mills ersättare, Baol Bardot Bulsara, utan det är Ronnie Le Tekros oförmåga att skriva bra låtar som ställer till det. Bästa plattan sedan 2004 års ”New religion”, men det säger faktiskt inte så mycket…

Betyg: 6/10

Queen ”—”

Valencia ”—”

1.       We’re gonna make it

2.       Not feeling anything

3.       Fair warning

4.       It’s electric

5.       Where you belong

6.       Can’t breathe anymore

7.       Get ready for some hard rock

8.       People, come together

9.       Tears in my eyes

10.   17th of May

11.   Catch a wave

12.   Sunshine

 Hör inledande "We're gonna make it" här!

Recension: Imperium "Beyond the stars" (AOR Heaven)

IMPERIUM är ett soloprojekt av den finske trummisen Mika Brushane, en musiker som spelat runt i olika band i Finland sedan i början av 1980-talet, från jazz i Ladies First Big Band till metal i gruppen Strike. Med sitt eget band IMPERIUM så har Mika släppt ett album tidigare på tyska AOR Heaven, ett album som jag faktiskt aldrig hört. När det nu är dags för album två så får Mika nytt förtroende från AOR Heaven och med albumet ”Beyond the stars”, en platta där Mika skrivit all musik, spelar trummor, bas, keyboards och är även med och sjunger lite grand i bakgrunden.

Plattan är inspelad i Mikas egen studio, Groovehouse i Vantaa, hemma i Finland, och eftersom han inte själv vill lira gitarr eller sjunga lead, så finns det med lite olika artister och musiker på låtarna. När det gäller gitarrjobben så är det tre, för mig, helt okända finska gitarrister, som gör ett klart gediget arbete med sina instrument. ”Beyond the stars” inleder med låten med samma namn och här hittar vi Dennis Ward på sång, Dennis som många säkert känner igen från band som Pink Cream 69, Place Vendome, Sunstorm, Khymera och Unisonic, i vissa fall som sångare och i vissa fall som bassist. Det här är plattans klart bästa låt och det låter riktigt proffsigt om hela produktionen, med ett fett sound och en låt som skulle platsa på vilken annan platta som Dennis Ward varit inblandad i tidigare.

Sedan kommer tyvärr en viss kvalitetssänkning. Dels handlar det om att de övriga tre sångarna inte riktigt har samma pondus som Dennis, som egentligen inte alls är någon bra sångare. För redan i låt två, ”Crash and burn”, blir det smått patetiskt i inledande vers och brygga, men där refrängen ändå är riktigt bra.

”Learning how to fly” är bättre men sångaren (kan inte svara på vem av Markku Kuikka från Status Minor, Antti Railio eller svenske Rob Lundgren som sjunger eftersom detta inte är listat i det material som jag har tillgång till vid skrivtillfället) är begränsad och det låter minst sagt oproffsigt.

Likadant är det i låten ”Spread your wings”, där refrängen ändå är riktig stark, men där betyget dras ner av en platt och tråkig sång. Och det här med sången blir ett problem i längden, då ingen av de övriga sångarna, visserligen, inte sjunger illa, men där framförandet är ganska mediokert. Sedan hjälper det inte heller att plattan haltar dramatiskt i övrigt. Sångaren med den jobbigt raspiga rösten i ”Back in ’85” gör en trist låt ännu tristare och ”All alone” är nästan lite svensk dansbandsvarning på. Inte speciellt kul.

Plattans tre sista låtar hoppar jag gärna över helt och hållet…

Nja, IMPERIUM imponerar inte alls på mig. När jag hade lite positiva vibbar i och med inledande ”Beyond the stars” så grusar fortsatt lyssning av den här plattan totalt ju mer jag hör. Nä, inte bra…

Betyg: 4/10

1.       Beyond the stars

2.       Crash and burn

3.       Learning how to fly

4.       Spread you wings

5.       Back in ’85

6.       King of the world

7.       All alone

8.       World on fire

9.       Just a dream

10.   Higher

 Här finns länk till låten "Beyond the stars"!

Recension: Lords Of Black "Icon of the new days" (Frontiers)

Karriären blomstrar för chilenskfödde sångaren Ronnie Romero. Bara på fyra år så har Ronnie gått från att vara en lovande metalsångare med ovanlig talang bland Spaniens otaliga hårdrocksband, till att vara en hårt jobbande och eftertraktad rösttillgång i flera metalprojekt. Det hela började med att gitarristen Tony Hernando och trummisen Andy C avslutade sitt dåvarande band Saratoga, och hade visionen om att starta upp ett nytt metalband med modern inramning, progressivt men ändå med catchy melodier. Resultatet blev LORDS OF BLACK, där Ronnie Romero alltså fick möjligheten att vara bandets röst utåt. Detta gick med sådan framgång att deras debutalbum röstades fram som 2014 års bästa metalalbum, inte bara i Spanien.

Ryktet om bandet nådde Italien och en av världens mest inflytelserika rockbolag, Frontiers Records, som ville släppa album nummer två, kort och gott kallat ”II”. Samtidigt hade Ronnie fått inbjudan från självaste Richie Blackmore att bestiga ett ofantligt stort berg som heter Richie Blackmore’s Rainbow. Ronnie Romero var nu ett namn på mångas läppar, trots att man måste se Rainbows återkomst som en enda stor flopp. Ronnies röst är det absolut inget fel på, medan övrigt gick att önska från den gamle Deep Purplegitarristens klassiska band.

Eftersom LORDS OF BLACK skrivit kontrakt med Frontiers, som har ett enormt stort kontaktnät, så var det flera som var intresserade av att arbeta med denna talangfulla sångare och den som var först med detta var svenske gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson (Primal Fear) och hans nya projekt The Ferrymen. Dessutom fick Ronnie träda in i rollen som ersättare för Gotthards tidigare sångare Steve Lee, när Gotthards gitarrist, Leo Leoni, ville göra en ”cover”-platta på Gotthards tidigare låtar i projektet CoreLeoni, som släpptes tidigare i år.

Förra albumet, ”II”, var en lovande metalplatta som jag aldrig fick tid att skriva om, men nya albumet har snurrat ett tag hemma hos mig, och även på jobbet, så nu känner jag att det är en platta som jag måste prioritera. ”Icon of the new days” är namnet på bandets tredje studioplatta och om det här bandet inte slår igenom den här gången så lär de aldrig göra det. För Er som var besvikna på Judas Priest nya haussade platta, trötta på all annan klassisk metal, såsom Accept, UDO, Iron Maiden och Megadeth, här kommer en platta som jag är övertygad att Ni kommer att älska!

Med en speltid på nära 75 minuter så är det ett ovanligt vitalt album med 12 låtar som alla håller riktigt hög kvalitet. Inledande ”World gone mad” är perfekt att ta sig an till en början, med klassiska riff, en sångare som verkligen kan sin metal, utan att för den skull använda sig av en massa primalskrik, och en refräng som är grym och ett band som är tajt och tungt. Gitarrsolot är melodiöst med lagom progressiva inslag och det ”klassiska” partier är fantastiskt flyhänt.

Titelspåret tar vid med en dramatisk inramning, men fortfarande med starka melodier i fokus och refrängen är riktigt bra.

En av mina personliga favoriter på albumet ’är den taggiga och mörka ”Not in a place like this”, där bandets Dio referenser är klara och tydliga. Ett fantastiskt tajt riff i verserna och en stark refräng.

Snyggt melodiös blir det också i ”When a hero takes a fall”, som är en snabb låt och visst låter det lite Helloween och Avantasia om det här!

Vackert så det förslår blir det inledningen på ”The way I’ll remember” med ett ensamt piano som spelas av Victor Diaz, och man kan tro att det här ska bli en smäktande ballad, men absolut inte. Det här är en riktigt stark låt med fantastiska melodier och ett vasst och rått sound.

Tungt och under hela åtta minuter så löper låten ”King’s reborn”, som kommer att tilltala fans av både Dio och Jorn.  Mäktigt och maffigt med en enorm kraft i rösten från Ronnie!

Sedan måste du också lyssna på ”Long way to go” och försök att inte stampa takten med foten och låten ”The edge of darkness” är ytterligare en av favoriterna på albumet.

Egentligen är det bara den avslutande ”All I have left” som känns lite för lång och det kanske inte är så konstigt eftersom låten är nästan 12 minuter lång.

En speltid på 75 minuter är kanske inte tillräckligt för viss, så bandet har också släppt en deluxe utgåva med sex låtar som är covers på  Queen’s ”Innuendo”, Anthrax ”Only”, Bruce Dickinsons ”Tears of the dragon” och Joureny-låten ”Edge of the blade”. Alla fyra är kompetent gjorda av bandet, men Journey-låten känns inte särskilt kul. De två övriga spåren är bonusspår av bandet.

LORDS OF BLACK är ett av få metalband som jag tycker är värda att lyssna på idag. Det här är absolut en kandidat till årets metalplatta!

Betyg: 8/10

Dio ”—”

Judas Priest ”—”

1.       World gone mad

2.       Icons of the new days

3.       Not in a place like this

4.       When a hero takes a fall

5.       Forevermore

6.       The way I’ll remember

7.       Fallin’

8.       King’s reborn

9.       Long way to go

10.   The edge of darkness

11.   Wait no prayers for the dying

12.   All I have left

Bonus disc:

1.       The make and the storm

2.       Innuendo (Queen cover)

3.       Only (Anthrax cover)

4.       Tears of the dragon (Bruce Dickinson cover)

5.       Edge of the blade (Journey cover)

6.       When nothing was wrong

Här kan Du se videon till låten "World gone mad"!