Recension: Aaron Keylock "Cut against the grain" (Provogue)

Den stora pojkdrömmen för väldigt många unga grabbar har i modern tid varit att bli en älskad och aktad rockgitarrist som reser världen runt och lever på sin musik. Därför så är gitarren, utan tvekan, det vanligaste instrumentet som dessa unga grabbar börjar lära sig. Det dröjer inte länge innan merparten av dessa inser att de inte har tillräcklig talang för att uppfylla sin rockdröm och de börjar ragga brudar på annat sätt istället. Men det finns de som har den där eftersökta talangen som gör att de kanske, med lite tur, kan leva på sin musik och för alltid sätter sitt namn i musikhistorien.

AARON KEYLOCK föddes för snart 20 år sedan i en lite engelsk stad och han fick sin första gitarr vid 8 år ålder, spelade sina första gig vid elva års ålder och som året senare spelade över hundra gig! Han stora problem var alltid att försöka övertyga dörrvakterna på spelställena att det verkligen var han som skulle spela just den kvällen.

Vid tretton års ålder mötte han Joe Bonamassa och vid sexton så spelade han förband till Blackberry Smoke på deras Leave a scar-turné i England. Fortfarande så hade AARON inte spelat in något material på skiva men ryktet om hans kapacitet spreds sig vida inom rock och blueskretsar och han turnerade vidare med bland andra Wilko Johnson, The Answer och The Cadillac Three innan han i början av 2016 flög över till Los Angeles för att påbörja inspelningarna av sitt debutalbum tillsammans med producenten Fabrizio Grossi (Slash, Zakk Wylde, Alice Cooper m.fl.). Resultatet släpps nu i form av plattan ”Cut against the grain” på skivbolaget Provogue.

För att ännu inte fyllt 20 år så har alltså AARON KEYLOCK massor av erfarenhet när det gäller att stå på scen men fansen har längtat efter plattor och nu får de äntligen sin önskan uppfylld. Plattan är en blandning av rock och blues och ett namn som dyker upp i skallen direkt när man hör AARON spela är Rory Gallagher, då han har samma råhet och inte alltför tekniskt fulländade stil. Plattan är inspelad på så sätt att det ligger så när ett liveljud som möjligt och det passar KEYLOCK perfekt. Han är ingen större sångare om jag nu skall klaga på någonting, men det tar han igen med sitt sätt att hantera en gitarr.

Jag imponeras inte i första hand av låtmaterialet, som är ganska ordinärt, någonstans i gränslandet mellan Rolling Stones (”That’s not me”, ”Try”), Gary Moore (i bluesiga ”Just one question” )och även inledande ”All the right moves”), ZZ Top (”Medicine man”) och amerikansk bluesrock och americana, som i ”Down” eller titelspåret ”Against the grain”, men jag tilltalas av AARON KEYLOCK’s unga respektlöshet gentemot en musikstil som vi brukar förknippa med ärrade och erfarna musiker. AARON är absolut ett namn att hålla koll på och han har en talang helt i klass med tidigare nämnda Joe Bonamassa, som också upptäcktes i tidig ålder, fast AARON har en betydligt råare stil och jag är helt övertygad att han i första hand ska ses live. Troligen en platta som det kommer att snackas om mycket under 2017!

Betyg: 7/10

Rolling Stones ”—”

Gary Moore ”—”

1.       All the right moves

2.       Down

3.       Medicine man

4.       Falling again

5.       Just one question

6.       Against the grain

7.       That’s not me

8.       Try

9.       Spin the bottle

10.   Sun’s gonna shine

11.   No matter what the cost

 Här hittar du video till låten "Against the grain"!

Recension: Sweet Mary Jane "Winter in paradise" (AOR Heaven)

SWEET MARY JANE är en ny bekantskap från Sundsvall. Bandet är ännu ett i raden av svenska band som den tyska labeln AOR Heaven satsat på de senaste åren. Debutalbumet heter ”Winter in paradise” och kommer att släppas inom kort och Ni kanske kan gissa Er till att musiken handlar om melodiös rock med vissa anspelningar till AOR, speciellt i de inledande låtarna.

Bandet består av, för mig tidigare okända, yngre musiker, där namnet Berggren dyker upp som enda koppling till något som jag tidigare haft kontakt med. Det är sångaren i bandet som heter Tomas Berggren, som lär ha spelat i ett band tidigare som hette Razamanaz, men som också är bror till Stefan Berggren, gitarristen som bland annat gjort en platta tillsammans med Lee Kerslake från Uriah Heep i konstellationen Berggren Kerslake Band.

Övriga medlemmar i bandet kommer från band som Airborn, Roulette, L.A.C.K. och Anacondah och jag har tidigare inte kommit i kontakt med någon av dessa, vad jag kan minnas i alla fall. Däremot så finns det ett betydligt kändare namn bakom produktionen, nämligen Lars Chriss, som bland annat är känd från gruppen Lion’s Share, men som på senare år producerat plattor med bland andra Impera, Seven och Steve Overland. Soundet på plattan är helt okej, men jag saknar lite nerv och intensitet i bandets spel.

Som sagt, inledande spåren är riktigt bra, där ”Fire in your eyes” sätter ribban, ett snyggt nummer med en helt okej refräng och ett klassiskt 80-tals sound. Lite längre ner så kan Ni se bandet video till låten, men jag kanske ska varna lite för att det inte är något av det bättre som jag sett i mitt liv, och då är jag riktigt diplomatisk. Låten är betydligt bättre än videon om man uttrycker sig så…

Även ”No retreat, no surrender” fungerar i min värld, med ett snyggt 80-talssound med tydlig svensk prägel och en ganska trevlig refräng.

Bästa låten kommer sedan i ”Winter in paradise”, som då också är titelspåret på albumet. Här inleder man med feta keyboards och en vass gitarr och soundet är klassiskt AOR, snyggt och effektivt.

Sedan tar plattan en lite annan väg mot poprock, som i den struttiga ”Madeleine” och soulig bluesrock, som bjuds i det urtråkiga spåret ”Miracle”.

Åter mot AOR och lite tidig Europe feeling blir det när ”Carry on” tar vid, men låten saknar en bra refräng och puttrar på utan att jag blir direkt berörd. Även ”Surrender” drar åt AOR hållet med hackande synthtema i inledningen, men även här så saknar jag bra melodier och en refräng som håller.

Kanske att AOR Heaven har finkammat vårt avlånga land efter nya talanger tillräckligt nu och att det inte finns mer att tillföra just för tillfället, för SWEET MARY JANE är ett band som jag har svårt att tänka mig kommer att bli långvarigt. Några riktig bra låtar i inledningen av plattan, men sedan sjunker kvaliteten markant.

Betyg: 5/10

Grand Slam ”—”

1.       Fire in your eyes

2.       No retreat, no surrender

3.       Winter in paradise

4.       Madeleine

5.       Miracle

6.       Carry on

7.       Angel of time

8.       Surrender

9.       Keep the fire burning

10.   Don’t be too late

 Här hittar du videon till "Fire in your eyes"!

Recension: Jim Jidhed "Push on through" (AOR Heaven)

Att höra JIM JIDHED sjunga rock igen har varit något som stått högt på min önskelista. JIM’s soloplatta från 2003, ”Full circle”, är fortfarande en av mina absoluta favoriter inom melodiös rock och AOR, ett album som är så perfekt i alla sin delar, från låtmaterial till JIM’s fantastiska sångröst. JIM har haft en karriär som gått en hel del upp och ner, han slog igenom stort med gruppen Alien, som släppte en cover på Marbles gamla ”Only one woman” som spelades på radion en hel del under 1988. Strax därefter var JIM tvungen att lämna bandet av personliga skäl, för att egentligen inte dyka upp på riktigt innan 2003 igen, då ”Full circle” släpptes. Sedan dess har han återförenats med originalmedlemmarna i Alien och 2014 kom albumet ”Eternity” som var en grymt bra platta.

2017 är JIM tillbaka med ett engelskspråkigt album, där Daniel Flores (The Murder Of My Sweet, Find Me) har varit den drivande motorn. Detta gjorde mig lite orolig, eftersom Daniel kanske inte alltid anpassar sig till artisten eller bandet som han skrivet och producerar åt, men redan i inledande ”Glorious” så släpper min oro. Det här låter som en JIDHED platta, i stil med ”Full circle”, men kanske lite tyngre på sina ställen. Och det här är ett efterlängtat album, då JIM under senare år släppt ett antal plattor på svenska där han mest ägnat sig åt vispop. Inget fel i det, men vi som har ”Full circle” som måttstock när det gäller JIM’s kapacitet som sångare vill ha mer av samma vara. Hans röst är som klippt och skuren för AOR och melodiös rock!

Efter ”Glorious” kommer plattans titelspår, ”Push on through” och det här är en riktig rysarlåt, med en fantastisk refräng som jag har haft i huvudet ett bra tag, och JIM’s känslosamma röst passar perfekt i den här låten.

”If we call it love” kan man beskriva som en tidlös AOR dänga, med ett härligt arrangemang I refrängen och den något lugnare “Waiting for summer” får mig verkligen att längta till sommaren. En låt som går i moll och som det är lätt att relatera till i vinterkylan.

Tillbaks till dur i den ”varmare” ”The first time”, som påminner om en låt (som jag som vanligt inte kommer ihåg titeln på) från Tommy Nilssons tid som AOR sångare på sina första soloplattor.

Ett annat favoritspår är den härliga AOR dängan ”One breath away” som har alla feta keyboardslingor som skall finnas där bakom JIMs röst, samtidigt som gitarrist Michael Palace eller Philip Lindstrand spelar melodiösa riff på sina guror. Vansinnigt snyggt!

”Two many words” är en vacker power ballad som kanske lutar lite farligt mycket åt melodifestivalhållet, men JIMs röst får låten att hamna rätt!

Mot slutet av plattan så blir låtmaterialet lite tunnare, men fortfarande grymt starkt, och den här plattan håller inte riktigt lika hög klass som tidigare nämnda ”Full circle”, det kan man inte heller begära. Att göra ett mästerverk mer än en gång i sin karriär är inte lätt, men en oerhört välgjord och melodiös platta från JIDHED är det likväl!

Övriga musiker på albumet är Ken Sandin (Alien, Swedish Erotica) på bas och naturligtvis så spelar Daniel Flores trummor.

Betyg: 9/10

Find Me”Dark angel”

Alien”Eternity”

1.       Glorious

2.       Push on through

3.       If we call it love

4.       Waiting for summer

5.       The first time

6.       One breath away

7.       Too many words

8.       Next in line

9.       Drowning

10.   Love was waitin

It is what it is

Här kan du höra låten "The first time"!

Recension: Pain Of Salvation "In the passing light of day" (Inside Out)

Jag ska sticka ut hakan och säga att ”In the passing light of day” är svenska progmetalbandet PAIN OF SALVATION’s första riktiga studioalbum på nio år! Som vi har väntat! Ja just det, PAIN OF SALVATION har sedan senaste plattan ”Scarsick” från 2007, också släppt plattorna ”Road salt one” och ”Road salt two”, samt ”Falling home” från 2014, där bandet gör akustiska och avskalade versioner på några av sina bästa spår från tidigare plattor, och så då dubbelalbumet ”Remedy lane re:visited-Re:mixed & re:lived” som släpptes sent förra året. Men dessa plattor räknas inte…egentligen.

Lite taskig är jag kanske när jag säger så, men när ”Road salt one” kom så tyckte jag, trots ett äkta progressivt grepp då bandet (a.k.a Daniel Gildenlöw) helt ändrade stil, att bandet utvecklades åt fel håll. Och värre blev det. ”Road salt two” var riktigt tråkigt och det akustiska greppet på ”Falling home” var ett riktigt sömnpiller. Vad var det för fel på originalen? Och på tal om original, vad var det som var så mycket bättre med ”Remedy lane re:visited” egentligen?

Daniel är enda medlem i PAIN OF SALVATION som fortfarande är kvar sedan starten för 32 år sedan, ja, POS bildades redan 1984, men släppte första plattan ”Entropia” först 13 år senare. Han har varit, och är fortfarande, PAIN OF SALVATIONs kärna, motor och nav. Han skriver musiken, han skriver de poetiska, men ofta apokalyptiska, texterna och han skulle egentligen kunna släppa plattor i eget namn, men vill inte stå själv utan behöver en enhet för att få liv i allt sitt skapande. Numera så består bandet av Ragnar Zolberg på gitarr, keyboards och diverse udda instrument, Daniel Karlsson på keyboards, Gustaf Hielm på bas och så fransmannen Leo Margarit på trummor, som funnits vid Daniels sida längst av dem alla.

För tre år sedan så höll Daniel på att stryka med efter att han drabbats av mördarbakterier i ett vanligt sår. Han fick stanna på sjukhus i nästan ett halvår och hade en mycket jobbig konvalescens efteråt. ”In the passing light of day” handlar om detta och det är en ganska mörk platta och den tyngsta som Daniel släppt med bandet sedan ”Scarsick”. Äntligen känner man igen det som en gång var idén med bandet, progressiv metal kombinerat med vackra inslag av skönsång och akustiska instrument. Därför är det lätt att inleda recensionen med att hylla det helt fantastiskt vackra titelspåret som ligger sist på albumet. Det är femton och en halv minut av passion och kärlek till Daniels ”lover and best friend”, som troget satt vid hans sida genom hela sjukhusvistelsen, där de sju första minuterna bara är Daniels sång och en ensam gitarr och det är så svidande vackert och naket. Bättre än så här har nog PAIN OF SALVATION aldrig varit!

Men om vi ska ta det från början så heter första spåret ”On a Tuesday” och plattans näst längsta spår som klockar in strax över tio minuter. Det här är lysande progressiv metal och så typiskt PAIN OF SALVATION, där de teatraliska inslagen och Daniels snabba pratsång gör att man genast känner igen sig.

En annan av låtarna som jag kan rekommendera är ”Meaningless”, som har en tung inramning och en riktigt stark refräng och på ”Solid gold” dras tempot ned och vi bjuds här på en vacker pianoballad där Daniel sjunger med fantastisk känsla.

Alla texter är placerade i sjuksängen och i inledningen av ”Full throttle tribe” kan man höra pipet av en livsuppehållande maskin och trumkompet är märkligt likt det som man kan höra när kyrkklockor ringer. Fascinerande och skrämmande vackert!

”Reasons” är senaste videosläppet som kom strax innan albumet släppts. Här kommer jag faktiskt att tänka på senaste plattan från norska Leprous, där man jobbade mycket med udda trumtakter och mörka stämningar. Mycket häftig låt med en ”refräng” som är lätt att komma ihåg.

”In the passing light of day” är 2017 års första mästerverk och alla fans som längtat efter den här plattan kommer absolut att bli tillfredsställda! Placerar sig bland PAIN OF SALVATIONs allra bästa plattor!

Betyg:9/10

Pain Of Salvation ”The perfect element part 1”

Leprous “The congregation”

1.       On a Tuesday

2.       Tongue of God

3.       Meaningless

4.       Silent gold

5.       Full throttle tribe

6.       Reasons

7.       Angels of broken things

8.       The taming of a beast

9.       If this is the end

10.   The passing light of day

 Här kan du se videon till låten "Reasons"!

 Här ser du videon till låten "Meaningless!