Recension: JoNo "Life" (Frontiers)

Kan det vara så att svenska bandet JoNo äntligen ska få sitt välförtjänta genombrott? Ja, mycket talar för det eftersom italienska bolaget Frontiers Records kontrakterat bandet för deras fjärde alster, kallat ”Life”. Historien med JoNo började 2006, då första albumet släpptes, en platta som egentligen var meningen bli en soloplatta i sångaren Johan Norrbys namn. Därav namnet JoNo. Men med tiden så insåg Johan att bandformatet var bättre och han har inte vilka musiker som helst som bandkamrater. Gitarristen Stefan Helleblad är också medlem i holländska bandet Within Temptation sedan 2011 och trummisen Nicka Hellenberg har också förflutet i samma band. Både Johan Carlgren på keyboards och piano samt bassisten Janne Henriksson är ofta anlitade sessionmusiker, både på scen och i studio.

Första gången jag hörde bandet var med deras andra album, ”Requiem”, som släpptes 2013. Det är en av mina favoritplattor från det året och har man hört Johan Norrby sjunga en gång så glömmer man honom inte. Antingen så älskar men det man hör eller så gör man det inte. Han låter som en korsning mellan Russel Mael från Sparks och Freddie Mercury, fast med en än mer teatralisk ådra. Jag har aldrig tidigare hört en sångare, eller sångerska heller för den delen, som kan hålla ut en ton på en konsonant på det sätt som Johan gör. Normalt så håller man alltid ut en ton på en vokal och det är näst intill omöjligt att göra det på en konsonant. Bokstäverna L, N och M fungerar (långa konsonanter), men det är inte lätt att få tryck i sången, men Johan fixar det lite då och då. Och det låter fullständigt magiskt!

Jag var besviken på JoNo’s förra album, ”Silence”, som kändes oengagerad och som inte hade speciellt bra låtmaterial, bara några få låtar överlever för att lyssnas på idag. Därför så var jag oerhört nyfiken på nya plattan och ”Life” är troligtvis JoNo’s mästerverk! Det är också en av årets absolut bästa plattor så jag behöver egentligen inte säga mer än att det är bara att köpa den här plattan. Ni kommer inte att ångra Er!

Men jag kan inte avluta recensionen riktigt än, utan jag vill gärna kommentera några av de alldeles briljanta låtarna som finns på albumet. Inledande ”Sailors” är en typisk JoNo låt med struttigt trumkomp och en jäkla massa Sparks i blodet. En fantastisk låt som skapar en annorlunda stämning och Norrby är så lysande som sångare, då han alltid ligger lite på gränsen att spela över. Jag har aldrig sett det här bandet live, men Gud vad jag skulle vilja!

”Crown” fortsätter plattan och är en alldeles lysande låt med en knivskarp refräng.

Den officiella singeln från albumet är ”No return”, som behöver lite tid på sig för att mogna och blomma ut. Refrängen är storslagen, teatralisk och skulle göra sig perfekt i musikalarrangemang också.

Lite tango bjuder bandet upp till i ”On the other side” och konstigt nog så fungerar det alldeles utmärkt. En låt med ett härligt arrangemang som sticker ut.

”Down side” är mitt favoritspår, en dryga sju minuter skapelse full av dramatik och ett filmiskt sound, likt ett soundtrack till en svartvit stumfilm. Nästan provocerande vackert och enastående snyggt!

”To be near you” är ett lugnt spår som också klockar in en bit över sju minuter, men när låten är slut så känns den nästa för kort. Johan sjunger med så mycket känsla att det fullkomligt vibrerar känslor ur högtalarna.

”My love” är Paris på 1930-talet fast med Queen influenser (Hur fick jag ihop det?). Den här låten skulle kunna varit en cover på en varitédänga där Josephine Baker dyker upp i sin banankjol och förför. Stefans gitarrsolo för tankar till Brian May från Queen och kombinationen är oerhört spännande.

Både ”The  magician” och låten ”Trust” är grymt bra spår med influenser från tidigare nämnda Sparks och Queen, men man kan också höra Saga, svenska A.C.T och lite Meat Loaf i JoNo’s musik. Avslutande ”The march” skiljer sig från övriga låtar och är en fantastiskt vacker låt där Johans alla känslor gör att det blir så starkt. Dessutom är jag helt tagen av det vackra arrangemanget där Johans röst ackompanjeras av piano och diverse klassiska blåsinstrument. Ett vågat stycke musik som inte alls brukar förknippas med Frontiers, men så är ju inte JoNo som alla andra band.

En fantastisk upplevelse och ett fantastiskt band som gjort en fantastisk platta!

Betyg: 10/10

Sparks ”—”

Queen ”—”

1.       Sailors

2.       Crown

3.       No return

4.       On the other side

5.       Downside

6.       To be near you

7.       My love

8.       The magician

9.       Trust

10.   The march

Video till låten "No return" kan du se här!

 

Recension: Wildness "Wildness (AOR Heaven)

I fotspåren efter band som H.E.A.T., Dynazty, Art Nation och Eclipse, så presenteras här ytterligare ett svenskt rockband, med starka rötter i 80-talets melodiösa AOR rörelse. WILDNESS består av fyra unga och grymt duktiga musiker som verkar ha en förkärlek för melodiösa och snygga refränger som är kryddade med vassa gitarrer och mattor av keyboards. Jag hör massor av influenser från musik som var stor för flera decennier sedan, men jag hör framför allt att WILDNESS lyssnat en hel del på sina svenska nutida framgångsrika bröder, såsom de tidigare uppräknade banden. Det vill säga dagens nya svenska våg av melodiös rock.

WILDNESS kommer från Stockholm, och det hela började 2013 med att trummisen Erik Modin och gitarristerna Pontus Sköld och Adam Holmström skrev låtar tillsammans, med idén om att musiken skulle bestå av stora keyboards, tunga gitarrer och stora trummor, kombinerat med låtar med starka och skrålvänliga refränger. Nu har faktiskt inte bandet någon keyboardspelare, utan det är troligen producenten och musikern Erik Wigelius (Wigelius, Care Of Night) som står för den delen, och för Er som är bekanta med dessa två projekt sedan tidigare vet att keyboarden ligger långt fram i ljudbilden. När det gäller WILDNESS har alla instrument lika stor del i soundet, men utan keyboards så hade WILDNESS låtit annorlunda.

Under våren 2014 hittade man sångaren Gabriel Lindmark och nu var bandet ett faktum, man släppte singeln ”Collide” på eget bevåg 2015, och låten blev genast efterfrågad på flera digitala medier och på radiostationer speciellaserade på AOR och Melodic Rock. En andra singel, ”Turning the pages”, släpptes strax efter nyår 2016 och då sökte George Siegl, från det tyska skivbolaget AOR Heaven, upp grabbarna och ville skriva kontrakt, vilket gjorde strax efter. Nu är debutalbumet precis släppt och en av årets bästa plattor i genren är ett faktum.

För WILDNESS har stor kapacitet och har, troligen mycket tack vare Erik Wigelius, hittat ett vinnande uttryckssätt, där alla delar är perfekta. Jag kan inte låta bli att jämföra den utmärkte sångaren, Gabriel Lindmark, med både Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Grönwall (H.E.A.T.). Och i de lugnare partierna så låter han faktiskt lite som Grand Illusions fantastiske frontman, Peter Sundell. Låtmaterialet är också en del av WILDNESS styrka och jag kan tänka mig att många fans av musikstilen världen över kommer hålla det här albumet som en av årets allra bästa.

Plattan inleds med låten ”War inside my head” och det här är en av plattans starkaste spår med skitsnyggt gitarr riff, lyckliga keyboards och en perfekt refräng som jag omedelbart skrålar med i.

”Stranger” är också ett spår som jag blir så euforisk av där jag snabbt känner, ”det här är bra!”. Gabriel låter som Peter Sundell i verserna och trycker sedan på rejält i den snygga refrängen.

Därefter radar man upp mina två favoritlåtar från det här albumet, ”Shadowland”, där alla delar i den melodiösa sången är perfekt och ”Alibi” som jag går omkring och sjunger på i tid och otid. En grym låt!

Först som femte spår dyker ”Collide” upp, första singeln som bandet släppte, men låten har fått en ny kostym som fungerar alldeles utmärkt. Refrängen är perfekt!

Säg de få plattor som håller samma intensiva melodiösa kvalitet rakt igenom, och även WILDNESS debut droppar lite efter de fem första spåren. Men det finns några spår som ändå bör nämnas, såsom ”Falling down”, där bandet blir riktigt tunga och snabba med ett nummer där gitarrerna får mer utrymme, och balladen ”The flame” börjar med piano och ett gitarr riff som låter mer westcoast än AOR. Låten byggs successivt upp och blommar ut och blir en riktigt snygg power ballad.

Plattan avslutas med bandets andrasingel, ”Turning the pages”, som inleder försiktigt men snart övergår i en riktigt snygg låt med stark melodiös refräng.

Jag är inte helt och hållet golvad, men jag kommer alla gånger att välja WILDNESS från det här året framför besvikelser såsom H.E.A.T.’s märkligt tama ”Into the great unknown” och Eclipse ovanligt mediokra ”Momentum”. Tillsammans med ett annat nytt namn på AOR Heaven, nämligen Code Red, så är WILDNESS de svenska band som imponerat mest på mig inom AOR i år. Men ingen slår naturligtvis finska One Desire…

Betyg: 8/10

H.E.A.T. ”-”

Wigelius ”—”

1.       War inside my head

2.       Stranger

3.       Shadowland

4.       Alibi

5.       Collide

6.       Highlands

7.       Your last romance

8.       Down in the city

9.       Falling down

10.   The flame

11.   Welcome the night

12.   Turning the pages

Lyssna på låten "Alibi" här!

 

News: Ny låt från Rick Springfield!

Ny låt från kommande plattan "The snake king" med rockikonen Rick Springfield. Lyssna och njut och kommentera gärna vad Du tycker. Albumet kommer i början av 2018 på Frontiers Records.

Recension: Jeff Scott Soto "Retribution" (Frontiers)

Det är ett bra tag sedan som JEFF SCOTT SOTO släppte en soloplatta. Fem år faktiskt. Men det känns inte som om det vore så lång tid för JEFF är aktuell hela tiden i flera olika projekt, både stora och små. Och under de fem år som har gått sedan förra soloplattan har JEFF bland annat ägnat en hel del tid åt ett annat projekt, kalla kort och gott SOTO. Det är ett bandprojekt som hittills släppt två album där musiken är betydligt tyngre än vad JEFF tidigare gjort.  JEFF sjöng också med Joel Hoekstra på hans platta ”Dying to live” som släpptes för två år sedan.

Dessutom så har vi tidigare i år stiftat bekantskap med ett helt nytt progressivt band, kallat Sons Of Apollo, där namn som Mike Portnoy, Billy Sheehan, Bumblefoot och Derek Sherenian ingår, och där JEFF står för sången. Och i början av nästa år så är det dags för ett nytt album från W.E.T., vilket är oerhört efterlängtat!

Ja, JEFF är en hårt arbetande musiker och sångare som ofta gör allting rätt. Dock måste jag tillstå att gruppen SOTO inte riktigt tilltalar mig. Och tyvärr är det så att inför SOTO’s nya soloalbum ”Retribution”, så har de båda metalalbumen med gruppen SOTO influerat lite för mycket för min smak. Det låter ruffigare om JEFF’s normalt ganska välpolerade AOR/melodiösa rock än tidigare och det är ett mycket gitarrbaserat album som han presenterar via Frontiers Records.

Men det finns ändå ljuspunkter på nya plattan, såsom låten ”Reign again” som låter som ”gamla vanliga” JEFF SCOTT SOTO, om man säger så. Det här är en ren och snygg AOR dänga med tydliga 80-tals influenser och en stark refräng.

Den lugnare power balladen ”Feels likes forever” är också riktigt snygg och har en refräng som fastnar lätt och det här en av plattans mest melodiösa spår. Det har också gjorts en video till den här låten som du kan se via länken nedan.

Efter ett par relativt ointressanta ruffigare låtar så serveras en vacker ballad, ”Song for Joey”, som JEFF skrivit tillsammans med svenske Paulo Mendonca, som också spelar både gitarr, keyboards och bas på låten, och det är inte första gången som dessa två samarbetat. På albumet ”Beautiful mess” från 2009 så fanns Paulo med och skrev låtar och producerade och en fågel har viskat i mitt öra att dessa två herrar tydligen har något nytt bandprojekt på gång också…

Av de snabba och rockigare låtarna, som JEFF annars är så lysande att framföra och dessutom att skriva, så är det egentligen bara låten ”Inside/Outside” som jag med stor trolighet kommer att komma ihåg i framtiden och vilja återkomma till. Här bjuder JEFF på en riktigt härligt melodiös refräng i positiv anda. Jag kan även ge ”Rage of the year” godkänt då refrängen gärna klättra sig in i medvetandet, men överlag så är jag faktiskt rejält besviken på den här plattan. Den har inte alls samma finess som JEFF normalt brukar bjuda på, utan det är mer muskler än hjärta. Hade hoppats att äntligen få höra lite härlig typisk SOTO AOR, men så blev det inte denna gång. Hoppas att vi inte behöver vänta fem år till nästa gång. Nä visst nä…det nalkas ju nytt från W.E.T. om bara tre månader. Då Ni!

Betyg: 6/10

Jeff Scott Soto ”Beautiful mess”

Jeff Scott Soto “Damage control”

1.       Retribution

2.       Inside/Outside

3.       Rage of the year

4.       Reign again

5.       Feels like forever

6.       Last time

7.       Bullet for my baby

8.       Song for Joey

9.       Breakout

10.   Dedicate to you

11.   Autumn

 Här hittar du länk till låten "Feels like forever"!

Recension: Sweet & Lynch "Unified" (Frontiers)

Mina böner har hörsammats! Fastän debuten från konstellationen SWEET & LYNCH från 2015 kanske inte var en av de årets bästa plattor så var det ändå en platta som jag tyckte smakade mer. Och två år senare så är paret tillbaka med uppföljaren ”Unified”. Paret som jag pratar om är sångaren och gitarristen Michael Sweet, som är mest känd från det kristna metalbandet Stryper, och gitarristen George Lynch, som alla känner från banden Lynch Mob och Dokken. Tillsammans med bassisten James Lomenzo (Megadeth, White Lion, Black Label Society) och trummisen Brian Tichy (Whitesnake, Billy Idol, Foreigner) så bjuder bandet på elva nyskrivna spår, som troligtvis Michael Sweet haft väldigt stor del i. Det låter nämligen otroligt mycket Stryper om nya albumet, mer än debuten gjorde.

Och det är egentligen inget fel alls i det, och med tanke på Sweets karaktäristiska sångröst så är det kanske inte så konstigt och det är även Sweet som producerat hela plattan. Därför så låter trummorna också väldigt mycket Stryper, där Michaels bror, Robert Sweet, brukar har ett ganska speciellt plåtlikt sound på sina trummor. Detta var en liten besvikelse första gångerna som jag lyssnade in mig på den här plattan, då debuten gick lite sin egen väg men kanske ändå utan en klar identitet.

En annan typisk ”Stryper-identitet” är Michael Sweets vana, eller ovana, att alltid inleda första låten med ett falsettskrik, och den snabba ”Promised land” är inget undantag. Lite skrattretande är det dock! Det här är ändå en riktigt grym låt med en sånginsats som är utöver det normala, men det är ju en av världens tajtaste hårdrockssångare vi talar om!

Lite funkig hårdrock blir det sedan på första singelspåret från den här plattan, ”Walk”, som det gjorts en ganska kul video till. Kände inte igen Brian Tichy i långt helskägg bakom trummorna och undrar faktiskt fortfarande om det verkligen är han som är med i videon. Låten är snygg, men med ett lite för långt och ointressant mellanspel, som gör att låten är närmare sex minuter lång.

”Afterlife” är ett av de spår som sticker ut lite extra och som mer låter som om det är George som har haft mer att säga till om. En tyngre låt med ett sug i kompet som förför. En av mina favoriter på plattan!

På ”Mark your mark” är bandet tillbaka i ett mer Stryper-likt landskap, meden viss touch av Journey, då det låter riktigt amerikansk AOR i refrängen.

Min favorit på plattan är titelspåret ”Unified”, ett spår som har en klockren refräng som fastnat totalt i mitt huvud. Grymt snygg låt som har en vacker vers, men där jag bara väntar på att refrängen skall ta över allt!

Tyvärr håller resten av plattans spår inte riktigt lika god kvalitet, men ”Heart of fire” har en helt okej refräng som det är lätt att skråla med i.

Det här är en platta som kräver lite tid för att den ska fastna och det är de plattorna i samlingen som brukar hålla längst. Men ”Unified” lider tyvärr av brist på jämt låtmaterial, för efter titelspåret, som är spår sex på albumet, så tappar bandet mig. Det är fortfarande kompetent men låtarna fastnar ej. Första delen av plattan är bättre än debuten, men resten känns mer som utfyllnad. Fortfarande är en här konstellationen av grymt rutinerade musiker intressant och en fortsättning skulle ändå vara intressant. Summa summarum: intressant, eller?

Betyg: 7/10

Stryper ”—”

Revolution Saints ”—”

1-      Promised land

2-      Walk

3-      Afterlife

4-      Make your mark

5-      Tried & true

6-      Unified

7-      Find your way

8-      Heart on fire

9-      Bridge of broken lies

10-   Better man

11-   Live to die

 Här kan Du njuta till den coola videon till låten "Walk"!