Recension: Praying Mantis "Gravity" (Frontiers)

PRAYING MANTIS startade redan 1973 och firar alltså 45 år i år, och det gör de med nya albumet ”Gravity”, som släpps på Frontiers Records. Bandet bildades av bröderna Tino och Chris Troy, som spelar gitarr respektive bas, och som fortfarande driver bandet framåt i karriären. Sedan albumet ”Nowhere to hide”, som släpptes för exakt 18 år sedan så har bandet släppt ytterligare fyra album, alla på Frontiers, och man har byggt upp ett nytt rykte om att vara en av Englands mest stabila melodiösa hårdrocksband!

Men från början så slog man sig fram med band som Iron Maiden, Judas Priest, Saxon och Def Leppard i det som vi numera kallar NWOBHM, New Wave Of British Heavy Metal, där idag vi hittar några av de mest framgångsrika metalbanden genom tiderna. Dock inte PRAYING MANTIS, som det aldrig riktigt slagit lika stort för. Och det kanske inte är så konstigt, då gruppens första album inte innehåll några ”hits” som de andra banden kunde skriva ihop. Men bandet har ändå en trogen skara fans som följt dem genom alla år och fansen blev extra glad när förra albumet ”Legacy” pryddes av bandets signum, bönsyrsan, på omslaget. Detta signum hade varit borta sedan debutplattan, av någon anledning, men en mycket efterfrågad ”maskot”, som nu alltså är tillbaka på bandens omslag.

Förra plattan var också lite av en andra chans för PRAYING MANTIS, med enbart positiva recensioner och massor av entusiastiska fans. Kanske berodde det på att man fått in nytt blod i familjen, två holländare, sångaren John Cuipers och trummisen Hans in’t Zandt. John har Ni kanske hört i Ayreon och Hans ibland annat i Vengeance och Bangalore Choir. Från att varit metalen trogen under många år så har PRAYING MANTIS ändrat riktning något mot en betydligt mer melodiös rock och i och med framgångarna med förra albumet så följer nya plattan i samma spår.

Inledande ”Keep it alive” är en stadig rocklåt med stark refräng, men det är i de två följande spåren som jag riktigt går igång. ”Mantis anthem” är en härlig hymnliknande kraftfull melodiös låt som jag är helt säker kommer att bli en ny livefavorit på kommande turnéer. Och ”Time can heal” är inte långt efter, en låt som lutar starkt åt AOR och som har en superb refräng med harmonier som är smittsamma.

En annan av plattans höjdpunkter är titelspåret, ”Gravity”, som inleder med ett gitarrtema som får mig att tänka på Thin Lizzy och efterföljande ”Ghosts in the past” är lysande dramatiskt inramad 70-talsrockinspirerad pärla med starka melodier.

Mot slutet blir plattan lite segare och det beror inte bara på tempot, men ”Foreign affair” är ganska fin och har en snygg refräng, men känns nästan lite för snäll för att komma från det här bandet. En vuxen form av poprock är vad som presenteras nämligen och jag kan tänka mig att många gamla fans höjer lite på ögat inför den här låten. Som sagt, bra refräng.

Som tur är ökar tempot igen i ”Shadow of love”, men låten är ganska medioker och saknar en bra refräng, men John sjunger med full inlevelse och han har en riktigt bra röst.

Avslutande ”Final destination” är lite udda med en struttig form av arrangemang, som faktiskt fungerar. En värdig avslutning på ännu ett bra album från en av rockvärldens slitstarkaste rävar, som tyvärr aldrig fått ett riktigt genombrott. Kanske äntligen dags nu, eller?

Betyg: 8/10

Uriah Heep ”—”

UFO ”—”

1.       Keep it alive

2.       Mantis anthem

3.       Time can heal

4.       39 years

5.       Gravity

6.       Ghosts ofthe past

7.       Destiny in motion

8.       The last summer

9.       Foreign affair

10.   Shadow of love

11.   Final destination

 Här kan Du se videon till låten "Keep it alive"!

Recension: Vega "Only human" (Frontiers)

Brittiska AOR-rockers VEGA består av bröderna Tom och James Martin, som gjorde sig namn som mycket kompetenta låtskrivare för andra artister inom Frontiers Records stall, innan de bildade bandet VEGA, tillsammans med sångaren Nick Workman, och skapade egna framgångar med album som ”Kiss of life” och speciellt med uppföljaren ”What the hell!”, som faktiskt först släpptes på ett litet svenskt bolag. Därefter har bandet varit troget Frontiers och nya albumet, ”Only human”, är bandets femte album sedan starten 2010. För Er som ännu aldrig hört bandet så rör de sig i samma fåra som kanadensiska Harem Scarem och det klassiska engelska rockbandet Def Leppard, starkt melodiös rock med slagkraftiga refränger med hög hitfaktor.

Numera är bandet en sextett, där bröderna Martin och sångare Workman får sällskap av gitarristerna Marcus Thurston och Mikey Kew och trummisen Martin ”Hutch” Hutchinson. Tillsammans så har det gjort ännu en kompetent platta med idel melodiösa rocklåtar som står sig mycket väl mot mer etablerade band i samma genre. VEGA’s popularitet har ökat för varje platta som de släppt och det kommer säkert att göra så även denna gång.

Ni som är bekanta med VEGA sedan tidigare tror jag vet hur det låter, bandet levererar tolv nya spår som tar vid där förra plattan, ”Who we are”, avslutade. Bandet gör ingen hemlighet av de inte är direkt nyskapande, men säger att de älskar 80-talets storsvulstiga rock, vilket naturligtvis hörs i VEGA’s musik. Likheterna med Def Leppard är påtalande, men när det gäller Harem Scarem så finns ytterligare en beröringspunkt i det bandets sångare, Harry Hess, som mixat och mastrat den här plattan. Det låter bra, men jag har svårt för det digitala trumsoundet, där jag faktiskt ifrågasätter om ”Hutch” ens spelar. Det låter så sterlit, samma cymbalcrash på samma ställe genom alla låtar och inga fills what-so-ever. Det drar ner betyget, då jag värdesätter variation i trumspelet.

Nåväl. Låtmaterialet är det absolut inget fel på och flertalet favoriter utkristalliserar sig ganska snart när plattan snurrat några gånger. ”Worth dying for” är en snygg AOR-låt med en stark refräng, ”Last man standing” inleder med radio-DJ om annonserar ”Whatever happens in VEGA, stays in VEGA”, innan det snygga och simpla riffet i låten drar igång med en fet synthmatta som grund. Refrängen är grymt melodiös och beroendeframkallande!

”Come back again” är en lite lugnare låt som serverar ytterligare en kanonrefräng där Nick får bekänna färg som sångare.

Bästa spåret på den här plattan är det episka titelspåret, vars refräng är som balsam för själen, en spark i arslet och en gåshudsrefräng med mersmak. Det här är ett spår som rullar, och kommer att rulla massor framöver, det är inget snack om annat!

Efter den låten så blir det något svagare spår, men det är fortfarande en hög kvalitet på det som VEGA presenterar. Avslutande ”Go to war” är en av de bättre låtarna på andra hälften av plattan och en kraftfull låt om ett känsligt ämne.

VEGA har gjort det igen, en platta som de kan vara stolta över. Men jag tycker i och för sig att förra plattan hade något vassare låtar över lag. En klart rekommendabel platta för alla melodiösa rockfans där ute!

Betyg: 8/10

Harem Scarem ”—”

Def Leppard ”—”

1.       Let’s have fun tonight

2.       Worth dying for

3.       Last man standing

4.       Come back again

5.       All over now

6.       Mess you made

7.        Only human

8.       Standing still

9.       Gravity

10.   Turning pages

11.   Fade away

12.   Go to war

 Här hittar Du videon till låten "Worth dying for"!

Recension: Spock's Beard "Noise floor" (Inside Out)

SPOCK’S BEARD är ett av den moderna progressiva rockens största namn, som har överlevt flertalet medlemsbyten genom bandets 23-åriga historia. Bandets slog igenom med det mäktiga debutalbumet ”The light”, som släpptes i en tid när progressiv rock var helt ute och födde en slags underground-rörelse för de svältande progfantaster som var tvungna att gömma sina surt förvärvade och kraftigt sönderspelade plattor med Yes, Genesis och Gentle Giant, då grunge, postpunk och alternativ rock rådde som mest. Många menar att SPOCK’S BEARD var en stark kraft, via debutalbumet och framförallt det fantastiska albumet ”Snow”, till att den progressiva rocken är så pass stor som den är idag. Visserligen så måste man samtidigt nämna både Dream Theater och svenska Flower Kings också, men SPOCK’S BEARD har varit, och är, en stark influens för många nyare band inom genren.

När en av bandets grundare, sångaren, gitarristen, keyboardisten och låtskrivaren Neal Morse, helt oförberett lämnade bandet efter att deras allra största succé hittills, ”Snow”, precis spelats in och låg klart för release, så trodde nog många att bandet var mer eller mindre dödsdömt, då det var Neal som kom med mer än 90% av alla låtidéer. Men övriga medlemmar hade starkt självförtroende och visste att de naturligtvis skulle klara av att fortsätta utan sin stora stjärna. Och de fick rätt, då de sedan dess släppt sju studioplattor som alla varit bra, några riktigt bra, såsom ”Spock’s Beard” från 2006, ”X” från 2010 och ”Brief nocturnes and dreamless sleep” från 2013. Enda smolket i bägaren, tycker jag personligen, är bandets förra album, ”The oblivion particle”, som jag inte riktigt gillar.

Kärnan i bandet är gitarristen och Neals bror Alan Morse oh bassisten Dave Meros, som båda varit med sedan starten. Keyboardisten Ryo Okumoto räknas också till bandets ”inre kärna”, då han finns med från och med bandet andra platta, ”Beware of darkness” som släpptes året efter ”The light”, nämligen 1996. Sedan början fanns också trummisen Nick D’Virgilio, som faktiskt är tillbaka på nya albumet ”Noise floor”, som recensionen handlar om. Men Nick är inte med som permanent medlem i bandet utan gästar på trummor, då Jimmy Keegan, som ersatte Nick som trummis redan 2003, valde att hoppa av bandet 2016. Någon fast trummis har alltså SPOCK’S BEARD inte i nuläget, vilket innebär att det inte är klart för turné med nya albumet ännu.

I infobladet som följer med min platta så säger Ted Leonard att nya albumet skiljer sig i stil, på så sätt att man fokuserat på att skriva låtar som tilltalar fansen ”på en gång”, vilket innebär att man skrivit låtar med starka refränger. Och detta är väl delvis sant, men största skillnaden är väl ändå att alla plattans låtar hålles relativt korta, åtminstone i jämförelse med hur tidigare plattor sett ut från bandet. ”Noise floor” består av tolv spår fördelade på två CD (CD två är en bonus platta med fyra låtar), där kortaste spåret är tre och en halv minut upp till längsta som är strax över åtta minuter. Inga långa epos denna gång alltså.

Men om man ska vara riktigt ärlig så har bandet gjort längre låtar som har bättre refränger än de flesta av nya albumets låtar, och då tänker jag framför allt på ”The light” och ”At the end of the day” och flera av låtarna i konceptplattan ”Snow”. Men ”Floor noise” är ändå steget åt rätt håll jämfört med förra, svaga plattan, ”The oblivion particle”. Inledande ”To breathe another day” är lysande Kansas-influerad popig progressiv rock, medan den avskalade ”So this is life” låter mer europeiskt med en hel del Bealtes-prog i botten.

”What becomes of me” har en längre instrumental inledning, innan vi får höra en grymt snygg och melodiös sång från Ted Leonard. En låt med stark vers och en stark refräng och en kommande livefavorit kan jag tänka mig.

Plattans längsta spår är den drygt åtta minuter långa ”Have we all gone crazy yet” och är en typisk SPOK’S BEARD dänga, med en del snygga teman som avslutas med ett nästan hymnliknande pampigt slut. Riktigt snyggt!

Bäst är avslutande ”Beginnings”, som har alla de ingredienser som brukar göra en SPOCK’S BEARD hit!

Som bonus får man alltså en extra CD, kallad ”Cutting room floor EP”, med fyra kortare låtar som spelats in samtidigt som huvudplattan och gemensamt är dessa spår är mer raka, mer poprock än progressiv rock. Undantaget är kanske avslutande ”Armageddon nervous”, plattans kortaste spår, men en vital injektionsspruta med udda takter och en hel del infall. Dessutom så är det ett helt instrumentalt spår.

”Noise floor” visar upp ett band som fortfarande är mycket sugna på att söka sig vidare i musikens förlovade land och SPOCK’S BEARD har fortfarande en stor och trogen skara fans som hängivet väntar in varje nytt alster. SPOCK’S BEARD har gjort bättre plattor än ”Noise floor”, men allt de gör håller väldigt hög kvalitet så det här är en platta som slår mycket av allt annat inom proggen som släpps.

Betyg: 8/10

Neal Morse ”—”

Kansas ”—”

CD 1 (Noise floor):

1.       To breathe another day

2.       What becomes of me

3.       Somebody’s home

4.       Hav we all gone crazy yet

5.       So this is life

6.       One so wise

7.       Box of spiders

8.       Beginnings

CD 2 (Cutting room floor EP):

1.       Days we’ll remember

2.       Bulletproof

3.       Vault

4.       Armageddon nervous

 Här kan du njuta av videon till låten "To breathe another day"!

Recension: Hartmann "Hands on the wheel" (Pride & Joy Music)

HARTMANN heter Oliver i förnamn och är en erfaren gitarrist och sångare med band som At Vance Avantasia och ”Rock Meets Classic” som största meriter i sitt CV. Han har också gjort stor succé med Pink Floyd tribute bandet Echoes under senare år i sitt hemland Tyskland och låg till och med på deras topplista med en live DVD ”Barefoot to the moon” under 2015. Men HARTMANN är också ett band, där Oliver är den som sjunger, spelar gitarr och skriver låtarna. Debuten kom 2005 på Frontiers Records med den smått fantastiska plattan ”Out in the cold”, som jag vid tiden gav full pott och som jag med jämna mellanrum fortfarande med glädje lyssnar på. En härlig klassiker inom melodiös rock, enligt min mening!

Sedan dess så har bandet HARTMANN släppt ytterligare fyra studioplattor och en live-DVD, men ingen av dessa plattor har varit ens i närheten av samma kvalitet som debuten. Dock har det varje gång, förutom albumet ”3”, varit album som fyllts med snygg, välproducerad och melodiös rock, som pendlat mellan att vara mot det mer akustiska hållet som på senaste plattan, ”Shadows & silhouettes” som släpptes 2016, och tidlös, klassisk melodiös hårdrock.

Nya albumet har fått titeln ”Hands on the wheel” och då är bandet tillbaka i melodiös rock och närmast kan man beskriva HARTMANN’s stil med amerikanska Mr. Big eller Night Ranger, men med en mer europeisk touch. Olivers engelska är fläckfri, vilket säkert kan lura många att tro att det här är ett amerikanskt band. Kopplingen till Mr. Big hittar vi också på låten ”Simple man”, där Oliver sjunger en duett med Eric Martin. Dessutom är den här lilla läckerbiten till sång kryddad med fioler och flöjt, vilket gör att det låter lite keltiskt mitt uppe i allt annat. En låt som säkert kommer att tilltala alla fans av Eric Martin också. Den här låten kommer att promotas mycket i Tyskland och det har gjorts en video där Eric Martin också medverkar i.

Plattan inleds annars med ytterligare en låt som det gjorts en video till, en snygg sak som heter ”Don’t want back down”. Både denna låtens video och ”Simple man” är proffsigt gjorda videos, men som samtidigt är enkla och rena där bandet står och spelar, det vill säga inget uppseende händer. Men båda spåren är riktigt bra så vad kan man mer begära?

Sedan följer det ena snygga melodiösa numret efter det andra, ”Your best excuse” är en snabb låt med stark refräng och ”Cold as stone” låter en hel del Foreigners ”Urgent” i låtens inledning.

Bäst på plattan, enligt undertecknad är låten ”Last plane out”, en hurtig låt med grymt snygga gitarrer och en perfekt melodiös refräng. Här låter det väldigt mycket Mr. Big och kommer att vara en perfekt låt att köra i bilen i sommar. Risken är att jag kommer att trycka lite för mycket på gasen bara…

Tempot dras ner på den sju minuter långa soulballaden ”Soulmates” och Oliver har en röst som fungerar perfekt även i de lugnare låtarna. En maffig refräng som grädde på moset!

En annan av favoriterna på albumet är ”The harder they come”, ett spår som viker av åt AOR hållet, men med en råare edge i refrängen. Även här en stark refräng med en dramatisk inramning.

Sedan måste jag också nämna ”Lost in translation”, som är en av plattans tyngre spår. Gitarriffet är enkelt och effektivt och jag gillar verkligen det tunga soundet som kommer från Olivers och kollegans Mario Recks förstärkare.

”Hands on the wheel” är gruppen HARTMANN’s bästa platta sedan debuten och en klar överraskning. Härligt att höra denne begåvade sångare sjunga och lira med ett dussin riktigt bra låtar som nya albumet innehåller. En rekommendation!

Betyg: 9/10

Mr. Big ”—”

Foreigner ”—”

1.       Don’t want back down

2.       Your best excuse

3.       Cold as stone

4.       Simple man

5.       Last plane out

6.       Soulmates

7.       The harder they come

8.       Dream world

9.       I remember

10.   Lost in translation

11.   The sky is falling

12.   Heart of gold

 Här kan Du se videon som man spelat in till låten "Simple man"!

Se gärna också videon till "Don't want back down"!