Recension: Eclipse "Paradigm" (Frontiers)

Svenska ECLIPSE har gjort en resa som få andra band i dag lyckats åstadkomma. Från debuten ”The truth and a little more” från 2001, till idag så har bandet gått från klarhet till klarhet. Sångaren och gitarristen, och tillika låtskrivaren, Erik Mårtensson, har vuxit fram som en erkänd och aktad musiker och låtskrivare, som samarbetat med flera olika band, i till exempel W.E.T., tillsammans med Jeff Scott Soto och Robert Säll (Work Of Art) och Nordic Union, samarbetet med Ronnie Atkins/Paul Christensen från Pretty Maids. Första skivsläppet på italienska Frontiers Records kom redan med album nummer två, ”Second to none”, 2004, men det var egentligen först med femte albumet ”Armageddonize”, som släpptes 2015, som det riktigt slog till. Bandet byggde upp sin fanbase undan för undan med albumen ”Are you ready to rock” och ”Bleed and scream”, men det var 2015 som det slog till ordentligt.

Bandet har under senare år turnérat med bland annat Scorpions och Aerosmith och spelat i både USA, Australien, Japan och de flesta av Europas länder och bandets überstarka melodier har tilltalad en stora skara nya fans över hela världen. 2017 släpptes ”Monumentum”, som faktiskt till och med slog sig in Topp 20 i Sverige, som får anses som en stor bedrift, då melodiös rock ytterst sällan spelas varken i radio eller i TV, och därför får sälja in sig på andra kanaler för att få nya konsumenter. Själv tyckte jag att ”Monumentum” var ett svagt album i jämförelse med ECLIPSE tidigare plattor, så förhoppningen var att de skulle leverera bättre med nya albumet, ”Paradigm”, som precis släppts ut i skivbutikerna.

Ni kanske redan har hört förstasingeln ”Viva la victoria”, ett spår som har en refräng som alldeles för lätt letar sig in i huvudet och jag kan tycka att det blir lite för mycket ”barnkalas” om den här låten, men troligen kommer det här att fungera både live och på fotbollsplanen.

Tidigare i år släpptes även ”United”, som utsågs till officiellt tema för Dreamhack Showdown, som gick av stapeln i Spanien i juli månad i år. Inte heller denna låt imponerade speciellt mycket på mig när jag hörde den första gången och mina förväntningar inför albumet fick sig en törn.

Som tur är så finns det betydligt bättre låtar på albumet ”Paradigm”, som jag lyssnat på under ett par veckors tid. Redan andra spåret ”Mary Leigh” är en suverän och typisk ECLIPSE dänga. Rak, okonstlad och med en pang-på-rödbetan refräng så utklassar den i stort allt som jag hört i genren i år. ”Blood wants blood” är en annan kanonlåt med en typisk svensk hantverksmässighet och en snygg refräng och efterföljande ”Shelter me”, som är en tung powerballad, har också en urstark refräng.

Bästa spåret utser jag ”Delirious” till, där alla delar i låtens uppbyggnad är så perfekt utsnidat att det ger mig rysningar. Det enkla, men kraftfulla gitarriffet, tyngden i kompet och den extra lilla kryddan i refrängen som grädde på moset. En av årets bästa låtar!

Vi hör lite keltiska influenser i ”When the winter ends”, som också är en fantastisk låt och av de sista spåren på plattan så är det ”Never gonna be like you” och den alldeles nysläppta singeln ”The masquerade” som sticker ut mest.

ECLIPSE är en av Sveriges hetaste rockband just nu och efter en tillfällig dipp med ”Monumentum” så är de tillbaka med sina träffsäkra melodiösa hårdrock. Var Du som jag lite tveksam efter de två första smakproven från nya albumet, så lovar jag att Du kommer att bli omvänd. Kanske ECLIPSE starkaste platta hittills!

Betyg: 9/10

Degreed ”—”

Pretty Maids ”—”

1.       Viva la victoria

2.       Mary Leigh

3.       Blood wants blood

4.       Shelter me

5.       United

6.       Delirious

7.       When the winter ends

8.       .38 or .44

9.       Never gonna be like you

10.   The masquerade

11.   Take me home

Lyssna på den suveräna "Mary Leigh" här!

Recension: Bent Knee "You know what they mean" (Inside Out)

En av 2017 års mest intressanta skivsläpp kom från Bostonbandet BENT KNEE, som knockade mig med en annorlunda och fantastiskt visuell och livfull form av indierock, med en hel del progressiva inslag. Det var nog därför som tyska Inside Out föll för denna sextetts märkliga musik. Albumet ”Land animal” var bandets tredje fullängdsalbum, men det var nu det hände saker över större delen av världen. Courtney Swain’s magiska sätt att sjunga på, i kombination med trummisen Gavin Wallace-Ailsworth oerhörda sväng tillsammans med bassisten Jessica Kion samt gitarristen Ben Levins variationsrika spel.  Sättningen kompletteras med en violinist (Chris Baum) och en ”ljudkonstnär” vid namn Vivian Welch.

I dagarna har bandet släppt sitt fjärde album, ”You know what they mean” och det är Inside Out som släpper även denna platta. Fastnade Du, som jag, för bandets fantasieggande art rock på förra albumet, så kanske Du, som jag, undrar lite vad det är som sker, när man första gången laddar CD-spelaren med albumet. Ljudbilden är betydligt råare och de 13 spåren som plattan består av låter mer åt indie-hållet än den moderna progressiva inriktning som bandet presenterade på ”Land animal”. Jag har svårt för det överstyrda soundet, med distorsion på både det ena och det andra, och trummorna låter som de vore köpta på Ge-Kås!

Försmak på nya albumet kom i form av låten ”Hold me in”, där man direkt kan ana en stiländring. Courtney Swain’s magiska röst är, utan tvekan, bandets stora tillgång, och hade det inte varit för henne så vet jag inte riktigt om det här hade fungerat. Det är en okej låt som har ett grymt härligt gung i versen.

Andra singel blev låten ”Bone rage” och ska jag vara ärlig så trodde jag att det var något fel på min dator när jag första gången hörde låten, då inledande oljudet är direkt obehagligt att lyssna på. Det är heller inte någon av plattans bättre spår, men en intressant kombination av Björk och tidig Black Sabbath!

På CD’n ligger ”Give us the the gold” mitt emellan de två tidigare nämnda singelspåren och här låter det genast mycket bättre. Det här är en låt som visar den magi och stämning som jag fastande för på förra plattan.

Ett annat spår som jag tycker sticker ut är ”Egg replacer”, vars vers är avvaktande och stämningsfull för att sedan explodera i en refräng som har massor av attityd.

”Cradle of rocks” är en härlig poplåt med snygga melodier, men där bandets nya, råare sound inte är till någon fördel i mina öron.

Därefter tappar plattan fart, man satsar på dist och oljud istället för att skriva låtar som fastnar. Dessutom så saknar jag de kvirkiga och småtokiga infallen som förra plattan hade.

”Catch light” är ett undantag på senare delen av plattan, en suggestiv popig sak med en riktigt bra refräng.

”You know what they mean” visar upp ett annorlunda BENT KNEE än förra plattan. Det är absolut inte en dålig platta, men det här håller inte alls samma standard som ”Land animal”!

Betyg: 6/10

MorTar ”—”

Björk ”—”

1.       Lansing

2.       Bone rage

3.       Giveus the gold

4.       Holdme in

5.       Egg replacer

6.       Cradleof rocks

7.       Lovell

8.       Lovemenot

9.       Bird song

10.   Catch light

11.   Garbageshark

12.   Golden hour

13.   It happens

Här ser Du videon till "Hold me in"!

Recension: Flying Colors "Third degree" (Music Theories Recordings / Mascot)

Allt som oftast dyker det upp så kallade ”supergrupper”, som består av redan kända och etablerade namn som av olika anledningar slår sina påsar ihop och gör musik. Många musiker behöver nya utmaningar och vågar gå utanför sin egen safetyzone och gör helt nya saker, medan andra finner nya utmaningar inom samma område. Vissa slutar aldrig att söka sig till nya samarbeten och en av dessa rastlösa själar är den ständigt aktuelle Neal Morse.

Supergrupper är också ett fantastiskt sätt för att hitta nya fans, då i exemplet fans av Neal Morse får upp ögonen för Dixie Dregs när de lyssnar på nya albumet med FLYING COLORS, där både gitarristen Steve Morse (som inte har någon familjär koppling till Neal) och bassisten Dave LaRue finns med. Och i många fall så gör en ”supergrupp” aldrig mer än ett album, medan andra, såsom FLYING COLORS, hittar en naturlig gemenskap och gör flera album. FLYING COLORS släpper i dagarna sitt tredje album, så kemin mellan de fem rutinerade musikerna, kompletterade med trummisen Mike Portnoy (ex-Dream Theater, Transatlantic, Neal Morse, WineryDogs) och sångaren och gitarristen Casey McPhearson (Alpha Rev, Sea Within), är i högsta grad närvarande.

Nya plattan heter ”Third degree”, har tagit lite tid att spela in, på grund av att medlemmarna har en hel del annat att göra i sina respektive ordinarie band, men alla inbladade hade samma positiva inställning och ambition att målet skulle genomföras. Nu är de åter aktuella, som sagt, och plattans release kommer också att åtföljas av en kortare turné. Inspelningarna började redan i Steve Morse studio 2016, för att avslutas hela två år senare, i december förra året. Efterarbetet har sedan kunna göras via Skype och tio inspelade spår, blev nio på den ordinarie varianten av plattan, med ett bonusspår på en deluxe variant (som också innehåller fem instrumentala versioner).

Debutplattan släpptes 2012 och blev genast en snackis hos progfansen och två år senare dök uppföljaren, ”Second nature” upp, och fansen blev inte mindre i antalet. Alla i bandet bidrar till FLYING COLORS speciella sound, för det låter inte övervägande progressiv rock, som man skulle kunna tro då Neal Morse, Mike Portnoy och Steve Morse är kända från band som i huvudsak lirar i den ligan. Dock har Steve Morse de senaste dryga 2 decennierna spelar med det klassiska hårdrocksbandet Deep Purple och inte ägnat sig så mycket åt progressiv rock och sångaren Casey McPherson kommer från en helt annan musikalisk värld. Därför är FLYING COLORS musik ofta rakare och mer melodiös än vi normalt uppfattar progressiv musik.

Men lugn, alla Ni som ännu aldrig hittat till FLYING COLORS musik, det här är säkert musik för dig ändå. Första singeln som släpptes från plattan var ”More”, som är en dryga sju minuter lång, rockig sak, med en hel del twist och skruv. Caseys röst är helt perfekt i sammanhanget och ger bandet sitt speciella sound, med en ovanligt highpitched stämma som är fylld av mycket känslor.

”Cadence” är ett bra exempel på hur stor betydelse Casey har, då han tar över och resten av bandet ibland bara finns där när man njuter av hans röst. Men arrangemanget till ”Cadence” är också genialt, med oerhört snygga stråkar och en hel del luft där det behövs.

Bäst på albumet är den längre ”Last train home”, och som får mitt progressiva hjärta att slå lite fortare, men även den Beach Boys influerade ”Love letter” hör till mina favoriter. Det är också ett spår där både Casey, Neal och Mike sjunger lead, och de sjunger gemensamt en fantastiskt snygg stämsång! Och det är i de mindre progressiva stunderna som FLYING COLORS briljerar med snygga melodier och refränger, såsom inledande ”The loss inside” eller ”Geronimo”. Jag tror att FLYING COLORS är en supergrupp som är här för att stanna, då alla medlemmar verkar trivas i sina respektive roller och att de verkar ha kul tillsammans. Resultatet talar för att de har det i alla fall!

Betyg: 8/10

Kansas ”—”

1.       The loss inside

2.       More

3.       Cadence

4.       Guardian

5.       Last trainhome

6.       Geronimo

7.       Youare not alone

8.       Love letter

9.       Crawl

Här kan du njuta till plattans inledningsspår, "The loss inside"!

Recension: Robert Tepper "Better than the rest" (AOR Heaven)

ROBERT TEPPER är lite av en doldis, då han inte gjort speciellt mycket i eget namn, bara fyra album på knappt trettio år. Hans stora framgångar har istället skett via andra artister, eller genom låtar som medverkat i olika storfilmer. Hans största framgångar har han haft i några Sylvester Stallone-filmer, såsom ”Cobra” med låten ”Angel of the city” och ”Rocky IV”, där hiten ”No easy way out” fanns med. Båda dessa spår fanns med på ROBERT TEPPER’s debutplatta, men det var respektive soundtrack plattor som sålde i mängder.

Han har skrivit låtar till bland annat Paul Anka och Pat Benatar och det var TEPPER som hjälpte Benny Mardones att få till den stora hiten ”Into the night” redan 1980. ROBERT skrev kontrakt med Scotti Bros. och släppte två album inom två år, men de stora framgångarna uteblev och bolaget droppade TEPPER, som ändå fortsatte att skriva låtar. Vissa av dessa har hamnat i olika TV-serier, men när MTM Records signade honom för albumet ”No rest for the wounded heart”, så fick fansen en ny chans att höra ny musik. Därefter så försvann ROBERT TEPPER och få trodde väl att han skulle dyka upp igen i skivsammanhang.

Förutom ett självfinansierat skivsläpp 2012, med den halvakustiska plattan ”New life story”, så har det alltså varit tyst om ROBERT, tills just i dagarna när AOR Heaven släppt hans alldeles färska alster, ”Better than the rest”, TEPPER’s femte platta i karriären. För Er som var med och har partat loss till denne underskattade artist, får verkligen lön för en lång väntan. Nya platta tar vid där debutplattan slutade, skulle man kunna säga. Plattans elva spår har en stark 80-talsfeeling och det här är ROBERT’s absolut bästa platta sedan just debuten.

Redan i inledande spåret ”Why does over (have to be so sad)”, så kryper nostalgin inpå mig, rösten, soundet och den klockrena, melodiösa låten. I titelspåret, som är nästa spår, låter det exakt som ett soundtrack till en bortglömd Sylvester Stallone-film från 80-talet. Som kuriosa kan jag nämna att Sylvester Stallone handplockade låtarna till sina filmer och insisterade att TEPPER skulle finnas med då han är en av Stallone’s favoritartister!

”Better than the rest” är ett samarbete med en spansk gitarrist och låtskrivare som heter Pablo Padilla, som ROBERT träffade när han turnérade i Europa för några år sedan. Pablo flyttade sedermera till Los Angeles och har övervakat tillblivandet av TEPPER’s nya album under ett år tid. De har skrivit låtarna tillsammans och plattan är fylld med riktigt snygga och bra melodiös rock, typ John Parr, Stan Bush, Russ Ballard och Survivor.

Ytterligare spår som Du bör kolla upp är ”Testimony”, den snyggt känslosamma balladen ”Time just this time”, ”My yesterday”, Toto-inspirerade ”Show me where the light is going” och ”I don’t want to make you love me”. En riktigt bra och efterlängtad comeback från en stor artist med en fantastisk röst!

Betyg: 8/10

John Parr ”—”

Survivor ”—”

1.       Why does over (Have to be so sad)

2.       Better than the rest

3.       All that we never have

4.       Testimony

5.       Time just this time

6.       My yesterday

7.       Tell meyou love me

8.       Show me where the light is going

9.       Beyond the atmosphere

10.   I don’t want to make you love me

11.   You know just how you feel

Du kan höra låten "Why does over (Have to be so sad) här!