Surfar runt på nätet och hämtar diverse information om
STRYPER’s nya album, ”God damn evil”, inför att jag skall skriva recension om
plattan. Till min förvåning, så har USA’s största butikskedja, Walmart, valt
att bojkotta försäljningen av plattan. Förklaringen är att man inte gillar
titeln, men man undrar lite om de ens förstår vilka STRYPER är? Detta har fått
sådana konsekvenser att även de kristna skivbutikerna, som är väldigt många i
USA, också har bojkottat plattan. Hur tänker dessa amerikaner egentligen? USA
är ett – skenheligt – kristet, enormt stort land, som använder sig av Gud i tid
och otid. Om de nu ska kalla sig kristna så, varför banna landets största,
kristna metalband genom tiderna med förklaringen att titeln inte passar dem?
”God damn evil” är ett mycket klart statement att det goda fördömer det onda.
Ska det vara så svårt att tolka? Det förstår till och med jag som är en inbiten
ateist! STRYPER är de goda och alla som bojkottar plattan av denna anledning,
är de onda i min bok…
Nåväl, världen må vara märklig allt som oftast, men nu var
det ju musiken som STRYPER presenterar på nya plattan som skall vara i fokus i
den här recensionen och för Er alla som följt bandet genom åren så vet Ni hur
det kommer att låta, men lite förvånad blev jag, och troligen de flesta av Er
andra också, när inledningslåten, ”Take it to the cross” drar igång. Ja, drar
igång och drar igång, det tar lite drygt en minut innan något händer faktiskt,
men när låten till slut börjar, då exploderar allt på en gång. De typiska
riffen från Oz Foxx och det karaktäristiskt tunga trumsoundet från Robert Sweet
är naturligtvis där, men det här är mörkare, råare och tyngre än vad jag hört
STRYPER låta tidigare. Och det späs på ytterligare när den hysteriska refrängen
kommer, där Michael Sweet skriker i falsett och första gången jag hörde plattan
blev jag faktiskt full i skratt och tänkte; ”Vad är det här?”. Och i slutskedet av låten så dyker Matt
Bachand (Shadows Fall) upp och growlar med en undergångsvrålande stämma. Har
STRYPER någonsin varit så tungt?
Som tur är så följer resten av albumet inte riktig samma
bana. ”Sorry” är en typisk STRYPER-låt, med en grymt stark refräng och Robert
Sweet sjunger så fantastiskt bra. Och likadant är det med ”Lost”, en låt som
följer den tradition av klassiskt mått och metal a la STRYPER. En härlig låt
där Michael Sweet går upp en hel del i falsett.
En kommande live favorit lär bli titelspåret, ”God damn
evil”, och visst inleder Michael med sitt sedvanliga primalskrik, ett varumärke
som bara måste finnas med i alla de bästa STRYPER-låtarna!
Av plattans elva spår så finns det både ups och downs, och
det är något vi alltid får från det här bandet, då inte heller detta
studioalbum, som är bandets 12:e i ordningen, är helt igenom perfekt. Andra
delen av albumet är inte lika bra, men lyssna gärna på den snygga ”Beautiful”,
och power balladen ”Can’t live without your love” är inte helt fel. Avslutar
gör bandet med en riktigt snabb och tung sak kallad ”The devil doesn’t live
here”.
STRYPER ger fansen det de vill ha, men kanske att jag hade
lite större förhoppningar på den här plattan efter de fyra första spåren, men
fortsättningen är lite tunn, med några få toppar. STRYPER går sin egen väg och
är ganska långt från den mainstream metal som man en gång i tiden blev känd för.
Men STRYPER som band har åldrats med värdighet och dagens råa och tunga metal
passar bandet perfekt.
Betyg: 7/10
Judas Priest ”—”
Accept ”—”
1.
Take it to the cross
2.
Sorry
3.
Lost
4.
God damn evil
5.
You don’t even know me
6.
The valley
7.
Sea of thieves
8.
Beautiful
9.
Can’t live without your love
10.
Own up
11.
The devil doesn’t live here
Här kan Du se och höra videon till låten "Sorry"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar