Recension: Secret Sphere "The nature of time" (Frontiers)

Italienska SECRET SPHERE är inget band som jag personligen haft stående i min skivhylla. Bandet har harvat på sedan 1997 och i år så firar man följaktligen 20-års jubileum, men det är få utanför hemlandet som verkar ha intresserat sig för detta metalband. Dels har det säkert berott på att bandets plattor varit ganska taskigt producerade och dessutom så har man haft en sångare som inte tillhört någon av de bättre. Sedan hände det något 2012, då albumet ”Portrait of a dying heart” släpptes. Ny sångare var den nuvarande Whitesnake keyboardisten Michele Luppi och helt plötsligt så lät SECRET SPHERE betydligt mer intressanta.

Nu har bandet skrivit på för italienska Frontiers Records och tidigare i år så släppte man en live-DVD som visade upp ett band som är riktigt tajta och bra på scenen. Ny platta har också spelats in, ett konceptalbum om kärlek och omtanke, något som verkligen behövs i dagens hård och kalla värld. Albumet har titeln ”The nature of time” och är också ett nytt steg i SECRET SPHERE’s musikaliska utveckling, från bandets tidigare progressiva power metal till ett lugnare tempo som ibland avbryts av snabbare dubbeltrampande metal.

Vi har kunnat se och höra singeln ”The calling” en tid och albumet börjar med det spåret, en låt som jag faktiskt tycker är ganska tråkig. Som tur är så låter resten av plattan betydligt bättre och att höra melodiöst vackra spår som ”Kindness”, som har en riktigt bra refräng är en positiv överraskning. Även låten ”Love” är ett lugnare spår med en snygg refräng och Luppi sjunger riktig bra, trots att han har uppenbara problem med engelskan, vilket stör mig.

En av mina favoritlåtar är ”Honestly” som förenar det lite tyngre med vackra stråkar och en, i min mening, fantastisk refräng.

Riktigt tungt blir det i ”Reliance” där de gamla progressiva power metal takterna får sitt lystmäte. Faktum är att man nästan längtar efter en sådan här låt efter de ganska lugna tempo som plattan hittills haft, med undantag av ”Courage”, som också är ett relativt tungt och snabbt spår.

Av de avslutande spåren så är det den nio minuter långa ”The awakening” som jag fastnar för. Här finns det massor av härlig progressiva vändningar och tempot växlar mellan det vackert lugna till det snabbare och furiösa i fart. Samtidigt så lyckas bandet klämma in det melodiösa i form av en stark refräng. Och så har vi den fantastiskt vackra avslutningen i det sentimentala stycket ”The new beginning” där bandet slår an på alla känslofyllda strängar på en och samma gång. Mycket vackert!

Jag har aldrig varit något större fan av SECRET SPHERE, men nya albumet kanske kommer att omvända även mig. Det får i så fall framtiden utvisa, då bandets första sju album inte håller mina mått…

Betyg: 7/10

Vision Divine ”—”

Sonata Arctica ”—”

1.       Intermission

2.       The calling

3.       Love

4.       Courage

5.       Kindness

6.       Honesty

7.       Faith

8.       Reliance

9.       Commitment

10.   The awakening

11.   The new beginning

 Här kan du se videon till låten "The calling"!

 

Recension: Jorn "Life on death road" (Frontiers)

Norske sångaren JORN Lande behöver säkert ingen presentation, men är det något man skall säga om honom så är det att han är en av världens mest underskattade sångare. Han, om någon, borde få stå på de riktigt stora scenerna, men enda gångerna som han får göra det är när han har uppträtt med Tobias Sammet’s Avantasia, och någon gång såg jag honom med sitt eget band JORN på stora scenen på Sweden Rock. Men med den rösten så borde JORN vara lika stor som Dio eller Rob Halford. Hans röst är inget man glömmer i första taget då den har en enorm kraft och pondus, samtidigt som han är skicklig på att skriva bra metal och hårdrocks dängor med melodiösa refränger.

Nu är han klar med sitt tolfte studioalbum, kallat ”Life on death road”, ett nytt steg i bandet JORN’s utveckling. Plattan har tagit närmare två år att värka fram och är första plattan med nytt material sedan ”Traveller” som släpptes 2013. JORN släppte coverplattan ”Heavy rock radio” förra året och då fanns Alessandro Del Vecchio vid JORNs sida och det gör han även denna gång som keyboardist och producent av albumet. Resten av bandet är helt nytt sedan sist och består av medlemmar från tyska metallbandet Primal Fear; gitarristen Alex Beyrodt på gitarr, Matt Sinner på bas och Francesco Jovino på trummor.

Detta innebär inte alltför mycket i förändring av JORNs patenterade sound, men kanske att det låter lite tyngre och med ett större sound än tidigare. Plattan är också betydligt längre än vad man är van vid, längre låtar och fler än vanligt, tolv stycken och en speltid på närmare sjuttio minuter. Det blir lite mastigt att ta sig igenom i början och det är inte alltför direkta låtar som JORN knåpat ihop den här gången. Men efter några lyssningar så inser man att det här är riktigt, riktigt bra! Det är låtar med stor kvalitet som han och resten av bandet JORN presenterar.

Plattan inleds med titelspåret, ”Life on death road”, som är passande inledning på det här albumet. En längre inledning innan det mäktiga gitarr riffet skapar rätt stämning. JORN Landes karaktäristiska röst tar vid och sedan är resan igång på den dödliga vägen.

”Hammered to the cross (The business)” är tung och melodiös och blandar element från metal, hårdrock och AOR i en härlig smältdegel och det här är en av plattans bättre spår.

Mer metal blir det i den snabba ”Love is the remedy” där de vassa gitarrerna toppas av JORN’s raspiga stämma. Stark låt med en grym refräng!

Plattans första lugnare spår är den oerhört vackra power balladen ”Dreamwalker” och här får vi en helt fantastisk sånginsats från Lande. Han är verkligen en mästare på att få fram rätt känsla i en ballad. Oerhört snygg låt!

Gitarr riffet i ”Fire to the sun” är riktigt läckert, tungt och härligt. Det här är JORN när han är som bäst med kombination av tyngd, känsla och melodiös rock!

Ytterligare spår som jag kan rekommendera är den lugnare ”The optimist” som är ett härligt vackert spår, efterföljande ”The man of the 80’s” där texten är stor bidragande orsak till låtens charm.

JORN visar att han fortfarande är en kraft att räkna med. Han har en fantastisk röst och en förmåga att skriva bra melodiösa låtar med starka refränger. Ett tag så släpptes det cirka en platta om året och då var också kvaliteten på dessa plattor därefter. Nu har JORN tagit lite längre tid på sig och resultatet är också betydligt bättre. ”Life on death road” är därför en riktigt stark platta med de bästa låtar som JORN skrivit på bra länge. Härligt!

Betyg: 9/10

Dio ”—”

Whitesnake ”—”

1.       Life on death road

2.       Hammered to the cross (The business)

3.       Love is the remedy

4.       Dreamwalker

5.       Fire to the sun

6.       Insoluble maze (Dreams in the blindness)

7.       I walked away

8.       The slippery slope (Hangman’s rope)

9.       Devil you can drive

10.   The optimist

11.   Man of the 80’s

12.   Blackbirds

Här kan du se och höra det mäktiga titelspåret, "Life on death road"!

 

Recension: The Ferrymen "The Ferrymen" (Frontiers)

THE FERRYMEN är ännu ett i raden av musikaliska projekt som italienska Frontiers Records står bakom. Den här gången så är det gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson (Allen/Lande, Bob Catley, Michael Kiske & Amanda Somerville, Place Vendome, Starbreaker, Magnus Karlsson’s Free Fall, Primal Fear) som skrivit all musik och sångaren i projektet, Ronnie Romero (Rainbow, Lords Of Black), gick med direkt efter att ha hört några av de låtar som nu ser dagens ljus på debutalbumet. Trummis är Mike Terrana som kraftfullt bankar på sina skinn och som numera är en ofta anlitad trummis i olika projekt, och som vi också hört i band som Rage och med Axel Rudi Pell.

Eftersom det handlar om Magnus Karlsson som låtskrivare så är musiken starkt fokuserad på melodier och mycket gitarr. Det går lätt att överföra låtarna till plattor med bland andra Allen/Lande, där Magnus skrev låtar till de tre första framgångsrika plattorna, och Magnus Karlssons eget projekt Free Fall. Och eftersom Ronnie Romero står för sången så låter det också en hel del Dio eller Rainbow då Ronnie James var med. Det är inte för inte som Ritchie Blackmore valde just honom till att fronta dagens variant av Rainbow, men Romero passar bättre i sin roll som sångare i både THE FERRYMEN och LORD OF BLACK!

Det är inget större fel på den här plattan, men jag kan tycka att det i längden blir lite onyanserat och det blir lite för likt och i det stora hel så saknar jag den vanliga inspirationen som Magnus Karlssons material brukar utstråla. Låtar som sticker ut är ”Cry wolf”, som påminner mest om något som Magnus kunnat skriva till Allen/Lande, ett starkt gitarrtema och en riktigt bra refräng.

”One heart” är plattans stora ballad, med stora gester och en hel del Dio i botten. Snyggt framfört av Romero, som sjunger känslosamt och grymt starkt och även här en refräng som är riktigt bra, kraftfullt och med mycket energi.

”Eyes on the sky” känns i stunden som albumets bästa låt, där refrängen har etsat sig fast i huvudet på mig, men det är få av den här plattans spår som verkligen imponerar på mig. Det här är inte riktigt den vanliga Magnus Karlsson-standard som man är van vid. Okej, det här är absolut inget dåligt album, och många gånger bättre än mycket annat skräp som släpps i det här facket, men jag inte låta bli att bli besviken eftersom jag alltid har väldigt höga förväntningar när Magnus är inblandad.

Dessutom så irriterar jag mig på det ”plaskiga” trumsoundet, det hade man kunnat fixa till bättre. Men som sagt, ett helt okej album, men en besvikelse i jämförelse med det jag är van vid i standard hos Magnus Karlsson!

Betyg: 6/10

Dio ”—”

Allen/Lande ”—”

1.       End of the road

2.       Ferryman

3.       Fool you all

4.       Still standing up

5.       Cry wolf

6.       One heart

7.       The darkest hour

8.       How the story ends

9.       Enter your dream

10.   Eyes on the sky

11.   Eternal night

12.   Welcome to my show

 Här finns länk till videon till låten "End of the road"!

Recension: Labyrinth "Architecture of a God" (Frontiers)

Power metal är en genre som jag sällan eller aldrig brukar befatta mig med. Det är sällan som denna snabbfotade form av hårdrock berör mig över huvud taget. Det går för snabbt och det är sällan som man satsar på melodier utan det är just dubbeltrampet på bastrummorna, tempot och spelskickligheten som står i fokus i denna genre. Jag har jättesvårt med detta. Det får gärna gå snabbt, men gitarrister som onanerar fram sina licks och trummisar som slår på trummorna tills hjärtat arbetar i farligt tempo är så osexigt och ointressant att jag hellre låter bli att lyssna på musik alls.

Italienska LABYRINTH är en av de klassiska banden i genren, åtminstone nere på kontinenten och naturligtvis i sitt hemland och bandet startade redan 1991 och har till dags dato släppt sex studioalbum. Men det nu sju år sedan vi hörde något alls från LABYRINTH och faktum är att om inte Frontiers CEO Serafino Perugino börjat påverka originalmedlemmarna Olaf Thorsen och Andrea Cantarelli, tillsammans med sångaren Roberto Tiranti, att än en gång spela musik tillsammans så kanske LABYRINTH förblivit tysta. Under 2016 spelade bandet på Frontiers Metal Festival och då bestod bandet också av trummisen John Macaluso (TNT, Ark, Riot .m.), bassisten Nik Mazzucconi och keyboardisten Oleg Smirnoff (Vision Divine, Edritch), en konstellation som också bestått när man nu är aktuella med sitt nya studioalbum, ”Architecure of a god”.

Som sagt, jag hade inte stora förhoppningar att den här plattan skulle tilltala mig. Och med tanke på att jag inte gillat något som LABYRINTH gjort tidigare så blev jag ändå relativt positivt överraskad när jag lyssnat genom plattan några gånger. Tempot är faktiskt betydligt lägre än vad jag förväntat mig. Låtar som ”Take on my legacy” och ”Stardust and ashes” är inget för mig, supersnabb power metal a la Rhapsody (On Fire) är alltför tråkig och det blir bara ett evinnerligt bankande och smattrande på gitarrer och trummor som saknar känsla och intellekt. Sedan kanske det inte var ett alltigenom genomtänkt drag att göra cover på Robert Miles technoklassiker ”Children”, då den inte alls fyller något syfte här.

Men när LABYRINTH drar ner på tempot så kan det stundtals bli riktigt bra. En vacker ballad som ”Those days” fungerar alldeles utmärkt som en melodiös paus mellan de mer snabba numren. Och bland de snabbare numren, som inte alls är speciellt snabba utan traditionella metal/rocklåtar, som jag lånat ett extra öra till så finns ”Still alive” som har riktigt snygga melodier och en vass refräng.

”A new dream” är också exempel på en låt som har en snygg refräng och som är paketerad på ett intressant sätt.

Bästa spåret på plattan är det långa, mer progressiva titelspåret, där bandet går från vackert svävande, via snabbare tempo tillbaka till lite lugnare partier. Snyggt arrangemang och det låter betydligt bättre än vad jag förväntat mig.

”Architecture of a god” är inget album som jag kommer att lyssna speciellt mycket på i framtiden, men en och annan låt kan komma att hamna i bilen på mina långresor. Varierat och halvintressant album som jag inte alls skulle placera i power metal facket, faktiskt.

Betyg: 6

Fates Warning ”—”

Queensryche ”—”

1.       Bullets

2.       Still alive

3.       Take on my legacy

4.       A new dream

5.       Someone says

6.       Random logic

7.       Architecture of a god

8.       Children

9.       Those days

10.   We belong to yesterday

11.   Stardust and ashes

12.   Diamond

 Här kan du höra låten "A new dream"!