Recension: Darkwater "Human" (Ulterium Records)

Progressiv metal är en genre som många förknippar med megabandet Dream Theater, och det finns en hel uppsjö av band som gör sitt yttersta att härma de amerikanska stilbildarna inom genren. De flesta av dessa band lyckas tyvärr ganska dåligt i försöken att vara nästa stora band och det är mer och mer sällan som jag själv hittar några guldkorn till band i den mängd som faktiskt finns. Men här i Sverige så finns det några mycket inspirerande och intressanta band som lyckats hitta en lite egen stil, starkt profilerad av svenska musikers förmåga som är så grymt duktiga på det melodiösa, oavsett musikstil.

Evergrey är vårt lands Dream Theater, som inspirerat många inom den tyngre metalen och som tidigt i sin karriär involverade progressiva element i sin musik. Numera är Evergrey stora över hela världen och har bildat skola för en lite mer melodiös progressiv metal, vilket resulterar i flertalet mycket intressanta svenska, och även norska, band, såsom Cloudscape, Andromeda, Mind’s Eye, Circus Maximus och Seventh Wonder. Och så har vi också, från Borås, gruppen DARKWATER, som hittills gett ut två mycket högklassiga album, ”Calling the earth to witness” från 2007 och ”Where stories end” som släpptes 2010. Bandet är nu aktuella med ett tredje album, ”Human”, som vi alltså fått vänta hela nio år på!

Om väntan varit lång så är bandet mer än förlåtna, då resultatet är något alldeles extra. Nya plattan är precis så bra som jag hade hoppats att Seventh Wonder’s ”Tiara” skulle vara när det albumet släpptes förra året, ett album som var en mindre besvikelse. Jämförelsen gör jag därför att DARKWATER har mycket likheter i stil och sångaren Henrik Båth är en alldeles lysande sångare som har en röst som påminner en hel del om Tommy Karevik. Vi får ett album som är späckat med nyskriven melodiös progressiv metal och speltiden på albumet är hela sjuttiosex minuter, men här finns ingen utfyllnad över huvud taget!

Inledande ”A new beginning” är så smakfullt grandios i arrangemangen, från keyboards, gitarr, samspelet mellan bas och trummor och så Henrik Båths röst ovanpå det. Det är grymt tajt och en imponerande stark inledning.

Men det blir bättre. Den suggestiva ”In front of you” har en något orientalisk touch och ett gitarr riff som hypnotiskt driver låten hela vägen in i mål efter nästan åtta minuter. Det här är en riktigt magisk stund och en stor favoritlåt just nu!

En kortare lugnare låt, kallad ”Alive (Part I)” går strax ihop med ”Alive (Part II)” och vi möts av en dramatisk vägg av ljud, stora synthkörer och taggiga gitarrer. Ännu ett stort epos på albumet.

Mest imponerande bland låtarna är den tolv minuter långa ”Reflection of a mind” och de är i de längsta spåren som DARKWATER briljerar. Man har flertalet mycket snygga idéer och man arrangerar ihop dessa på ett oerhört lysande sätt, allt låter så självklart. Det här är en platta som jag bara blir så glad över att lyssna på, även om flera av spåren är ganska mörka och tunga. Ett av dessa mörkare spår är ”The journey” som, trots sin tyngd, har en riktigt snygg refräng. Avslutningsvis vill jag även rekommendera Er att låna tio minuter av Era liv till att njuta av ”Turning pages” som går från tyngd och råhet till vackert och skört om vartannat, en inre resa för en trött själ och kanske en inspiration att vända blad och ta nya tag. Grymt snyggt är det i alla fall. Nio års väntan ger oss en överraskande och fantastisk musikupplevelse och DARKWATERs stora genombrott…hoppas jag!

Betyg: 9/10

1.       A new beginning

2.       In front of you

3.       Alive (Part I)

4.       Alive (Part II)

5.       Reflection of a mind

6.       Insomnia

7.       The journey

8.       Burdens

9.       Turning pages

10.   Light of dawn

Här kan Du höra den magiska låten "In front of you"!

Recension: Last In Line "II" (Frontiers)

Det som startade som ett jam projekt slutade med ett helt album på italienska Frontiers Records och en enig skara människor världen var eniga i sina hyllningar till bandet som en gång stod bakom några av metalvärldens största klassiker. Plattorna heter ”Holy diver”, ”Sacret heart” och ”Last in line”, tre album som för evigt satt spår i musikhistorien. Jag talar naturligtvis om Ronnie James Dio och hans band Dio, som bestod av trummisen Vinnie Appice, gitarristen Vivian Campbell, och bassisten Jimmy Bain bakom sångaren själv.

2011, ett år efter Dio’s tragiska bortgång, samlades Appice, Campbell och Bain i en replokal för att återuppleva gamla minnen, vilket sedan ledde till ytterligare ett rep och de rutinerade musikerna tyckte det var så roligt att man började spåna på att göra något tillsammans. Valet av sångare föll på den unga och färska sångaren Andrew Freeman som man råkat höra riva av en gammal Dio låt på ett sådant sätt att alla var eniga om att han var rätt man för jobbet.

Inledningsvis blev det ett fåtal lokala gig i Los Angeles, som sedan utökades till även Japan och England, som ett sorts tributeband till just Dio, men snart hade man också skrivit lite nytt material och i februari 2016 släpptes ”Heavy crown”, debutalbumet med gruppen LAST IN LINE (namnet naturligtvis taget från Dios album). Det blev en platta mycket i Dios anda, med riktigt snyggt låtmaterial, en metalplatta som många hade högt upp på sina ”best of”-listor det året.

Nu har LAST IN LINE släppt album nummer två och eftersom Jimmy Bain gick bort strax efter det att debutalbumet släppts så var man tvungen att snabbt hitta en ersätta för kommande turné. Valet föll på ex-Ozzy Osbourne bassisten Phil Soussan, och han har stannat kvar i bandet sedan dess. Nytt blod har också gett ett lite annorlunda sound på nya albumet, kort och gott kallat ”II”, och det har resulterat i ett mer varierat album.

Det låter mindre Dio och mer åt Lynch Mob i inledande ”Blackout the sun”, en lysande inledning där Andrew sjunger med stor pondus och trion musiker är grymt tajta. ”Landslide” är också grymt bra och ett spår som är ganska typiskt för inriktningen som det här bandet tagit. Varje låt har mycket mer detaljerade och intrikata arrangemang, där Vinnys trumspel sticker ut som ett starkt exempel, då det är få stunder han spelar ett rakt rocktempo. Kanske kan det skrämma bort en del som älskade den rakare metalen som debuten bjöd på, men jag tycker det här är en mycket intressant utveckling.

”Gods and tyrants” driver på med samma, nästa progressiva, anda och det är fantastiskt att höra en platta där allt låter så genomtänkt och självklart. Jag gillade debuten men det här var en positiv överraskning och det finns ytterligare en del riktigt bra spår här, såsom ”Give up the ghost” som låter lite Audioslave faktiskt, eller den annorlunda ”The unknown” som har en lugnare vers innan en explosiv och melodiös refräng brakar lös. En klart progressiv favorit på denna starka platta!

”Sword from the stone” är plattans längsta spår, men faktiskt inte längre än strax över sex minuter, vilket kan tyckas ovanligt, men det här är en låt med en stark refräng och ett härligt groove, trots ett ”hackigt” gitarr tema. Jag gillar också det tunga gitarr temat i ”Love and war” och Vivan är en fantastisk gitarrist, det visste jag sedan tidigare, men här är han i sitt esse.

LAST IN LINE har gått vidare soundmässigt och visar att det här bandet nu står på egna ben. En riktigt, riktigt bra platta!

Betyg: 9/10

Lynch Mob ”—”

Winger ”—”

1.       Intro

2.       Blackout the sun

3.       Landslide

4.       Gods and tyrants

5.       Year of the gun

6.       Give up the ghost

7.       The unknown

8.       Sword from the stone

9.       Electrified

10.   Love and war

11.   False flag

12.   The light

Här kan Du se videon till "Blackout the sun"!

Recension: Mikael Erlandsson "Capricorn six" (AOR Heaven)

Göteborgsgrabben MIKAEL ERLANDSSON fortsätter att släppa musik oförtrutet, och speciellt i Japan är MIKAEL’s och hans band Last Autumn’s Dream väldigt stora. L.A.D. har till dags datum släppt hela fjorton album och strax innan jul så släpptes albumet ”Secret treasures” under bandnamnet MIKAEL ERLANDSSON & Last Autumn’s Dream. Detta album släpps nu i Europa, via AOR Heaven, som en soloplatta från MIKAEL, kallad ”Capricorn six”. Detta är naturligtvis rejält missvisande för alla fans, speciellt eftersom plattorna har samma omslag, men olika titlar, men så är det i branschen ibland. Så har Du redan införskaffat ”Secret treasures” för dyra pengar från Japan, så behöver Du inte den här plattan också, då det är samma tio spår solo med ERLANDSSON. På Japan upplagan finns det även fyra extraspår, nya remixade versioner från L.A.D’s andra platta, ”II”.

Nåväl, MIKAEL ERLANDSSON har en karaktäristisk röst som gör att man lätt känner igen honom och det är på gott och ont. Han har ju även släppt två plattor med banden Love Under Cover och Salute, och rösten gör sitt att man tveklöst jämför med Last Autumn’s Dream. På ”Capricorn six”, som skall vara MIKAEL ERLANDSSON’s sjätte soloalbum, så är förvirring än mer total, då det faktiskt låter som ett nytt L.A.D. album. MEN…

MIKAEL har använt sig av andra musiker, Sayit Dölen på gitarr, Pontus Engberg på trummor och Joel Starander på bas, alla kända Göteborgsmusiker, och inledningsvis så är det svårt att skilja den här plattan mot något annat som MIKAEL ERLANDSSON är inblandad i och mer eller mindre omöjligt att särskilja från någon av L.A.D’s plattor. Det låter helt enkelt MIKEAL ERLANDSSON, kompetent skrivet, melodiöst och snygg, men samtidigt något trist.

Jag har sedan länge valt att släppa bandet Last Autumn’s Dream, för det låter likadant platta efter platta, det blir repetitivt och de två första plattornas kvalitet lär det bandet aldrig komma tillbaka till. Sedan kan man kanske undra varför man släpper en soloplatta som låter exakt likadant som något av albumen med sitt band?

Det verkar som att jag klagar en hel del, men jag beundrar faktiskt MIKAEL ERLANDSSON samtidigt. Han är en duktig låtskrivare, en jävel på att sjunga och det låter alltid proffsigt om allt som han tar i. Men jag hade hoppats att han vågade ta sig utanför sin box och pröva något nytt och det behöver inte falla alltför långt utanför sina normala, men låta lite annorlunda. Nu har han valt att ”låta som vanligt”, och visst kommer många japanska fans att älska det här. Bäst på den här plattan är låten ”Had to let you go”, en stark ballad med en refräng som verkligen berör. ”Why” är också bra och en ganska typisk komposition från den här mannen, och i ”Evil” blir det lite tyngre och MIKAELs röst raspar likt ett rakblad mot hörlurarnas membran.

”Capricorn six” är klassisk melodiös rock, där jag hade önskat att man vågat ta ut svängarna lite. Det är ett helt okej låtmaterial, men lite stereotypt och tråkigt…

Betyg: 6/10

Last Autumn’s Dream ”—”

Love Under Cover ”—”

1.       Eye of the hurricane

2.       Why

3.       Pain

4.       Evil

5.       Had to letyou go

6.       Break another heart

7.       Fear the people

8.       Ok

9.       I just wanna love ya

10.   Alice in Wonderland

Här kan du höra låten "Break another heart"!