Recension: Premiata Forneria Marconi "Emotional tattoos" (Inside Out)

PREMIATA FORNERIA MARCONI, eller som de flesta känner till bandet bäst, PFM, är Italiens genom tiderna absolut mest hyllade progressiva band. Man debuterade redan 1972, med albumet ”Storia di un minuto” och sedan dess så har mycket vatten runnit under broarna. Nu har man skrivit kontrakt för nya albumet, det första ”riktiga” PFM albumet sedan 2000, och det är också första gången sedan cirka trettio år som man sjunger på engelska. Ja, nya albumet, ”Emotional tattoos”, släpps i flera olika versioner och dubbel-CD’n innehåller samtliga låtar på både det engelska och det italienska språket.

PFM är för många det typiska italienska soundet, och nu när bandet valt att återgå till hur de en gång lät så är det nog många som hurrar. Efter en rockopera, ett instrumentalt album och en rent klassisk platta så verkar bandet hittat tillbaka till det som en gång gjorde bandet stort inom progressiv rock. Jag har under de senaste veckorna lyssnat på bandets nya låtar både på engelska och italienska, och trots att sångaren och den ende originalmedlemmen, Franz Di Cioccio, är duktig på det engelska språket så föredrar jag faktiskt den italienska plattan framför den engelska. Detta trots att jag ofta har svårt för att musik framförs på annat språk än engelska (hur märkligt är inte det ??).

Plattan inleds med den vackra ”We’re not an island/Il regno”, som i mitt tycke är helt fantastisk. Jag har inte hört jättemycket med bandet tidigare, men det här måste vara något av det bästa som de gjort. Även ”Morning freedom/Oniro” är en vacker låt, och även om man kan känna igen PFM’s speciella sound, så låter det ändå lite annorlunda, lite med bakåtlutat, lite lugnare, och också lite rakare utan invecklade progressiva teman, än vad jag hört tidigare i alla fall. Men det är snyggt och stiligt gjort!

”The lesson/La lezione” är en låt som man helst ska avnjuta på italienska, då språket är en stor del i låtens sväng och gung och nästa spår, ”So long/Mayday” inleder lugnt och vackert för att sedan bli något snabbare. Refrängen är snygg och melodiös och hela låten är kryddad med Lucio Fabbris fiol.

”A day we share/La danza degli specchi” är positiv, struttig och fylld med snygga teman och en enkel glad refräng som kan göra vilken dålig dag som helst bättre.

”Central district/Quartiere generale” andas samma positiva stämning och den här låten hämtar också arrangemangsmässigt från folkmusik med ett tema där fiolen har stor betydelse.

”Freedom square/Freedom square” är helt instrumental och egentligen enda spåret på albumet som man kan kalla fullt ut ”progressiv” kanske. Ändå saknar säkert något gammalt PFM-fan de progressiva inslagen på nya albumet, där låtarna ibland är rena pop eller rocklåtar, med lite mer intrikata arrangemang.  Men vad gör väl det, jag tycker ändå att det här är så pass bra och starkt gjort att jag utan vidare kan rekommendera Er att lyssna på plattan. Är du helt ny till gruppen så är inte den här plattan helt representativ för hur bandets diskografi låter, men det ändå ingen dum början alls. För Er som känner bandet sedan tidigare så lär vi få olika reaktioner. För min del så är jag positivt överraskad!

Betyg: 8/10

Genesis ”Collins-perioden”

Yes ”—”

CD1 – English Version

1.       We’re not an island

2.       Morning freedom

3.       The lesson

4.       So long

5.       A day we share

6.       There’s a fire in me

7.       Central district

8.       Freedom square

9.       I’m just a sound

10.   Hannah

11.   It’s my road

CD2-Italian Version

1.       Il regno

2.       Oniro

3.       La lezione

4.       Mayday

5.       La danza degli specchi

6.       Il cielo che c’e

7.       Quartiere generale

       8.       Freddom square

9.       Dalla terra alla luna

10.   Le cose belle

11.   Big bang

Här kan du se videon till låten "The lesson"!

Recension: VUUR "In this moment we are free-Cities" (Inside Out)

Anneke van Giersbergen är för många mest känd som Devin Townsends sidekick på flera av hans plattor, inkluderat hans två storsäljare ”Addicted” och ”Epicloud”. Dessutom har Anneke även funnits med Devin under några turnéer också. Där har hennes röst varit en stor bidragande orsak till de stora framgångarna, åtminstone så är jag helt övertygad om detta. Men Anneke hade en karriär innan Devin Townsend och för många andra av Er så minns Ni henne som frontfiguren i det holländska metalbandet The Gathering, ett band som var stort inom ”depprockar”-kretsar under många år. Jag förstod aldrig storheten med det bandet och jag gör fortfarande inte det.

Under senare år så har Anneke också hunnit släppa ett par soloplattor, men då har det mer handlar om poprock och dessutom så har hon också arbetat med Arjen Lucassen i projektet Gentle Storm. Det bandet släppte albumet ”The diary” 2015 och sedan åkte Anneke ut på turné med låtarna utan Arjen. Men med i turnébandet fanns, bland andra, trummisen Ed Warby (Ayeron, Elegy), gitarristen Ferry Duijsens (Ayreon) och bassisten Johan van Stratum (Stream Of Passion), samt sångerskan Marcela Bovio (Stream Of Passion). Succén var ett faktum och man tyckte att det var så kul att spela ihop att det sedermera blev ett nytt band av detta, med vissa justeringar. Marcela var med och startade VUUR (betyder eld eller passion på holländska), tillsammans med Anneke, men valde sedan att hoppa av projektet och därför så drar Anneke hela lasset själv när det gäller sång.

Och, trots att jag gillar det mesta av Anneke, så blir det här lasset lite för stort för hennes späda och operalika röst. Det blir lite för lite variation i hennes timbre och röstläge på deras debutalbum ”och med tanke på att det här är det tyngsta som jag hört med Anneke någonsin, så gäller det att man har en röst som har lite power. Det har Anneke onekligen, men på fel sätt.

Därför så passar inledande ”My champion – Berlin” henne ganska illa, där det, liksom musikens progressiva resa, borde vara mer lämpligt med en sångare/sångerska som kan följa med i de tematiska svängningarna.

Det blir betydligt bättre i den tunga ”Time – Rotterdam”, som konstigt nog är än mer polyrytmiks, men samtidigt rakare i strukturen. Jag gillar det mörka temat i låten och gitarr riffet är magnifikt!

Alla spåren har en titel med tillägg av en storstad och ett löst tema för hela plattan är att Anneke har skrivit texter för de olika stämningar som hon mött på alla sina resor runt i världen som musiker. En av plattans bättre spår är den om Beirut, ”The martyr and the saint”, för här passar hennes röst riktigt bra ihop med en med den mer positiva inramningen i arrangemanget.

Sedan får vi följa med till Rio i låten ”Freedom” som är en av de låtar som verkligen fungerar för Annekes röst. Dessutom så är resten av bandet på topp, kanske inte i första hand med en massa progressivt musikaliska element, men det här är en lugnare, tajt och snyggt arrangerad låt.

Musiken har kommit till tack vare bandets två gitarrister, Ferry Duijsens och Jord Otto, men bidragit har också Joost van den Broek, som också var med i turnébandet The Gentle Storm och som dessutom bidrar med lite keyboards på det här albumet och som också har producerat plattan, Mark Holcomb (Periphery), Esa Holopainen (Amorphis) och Daniel Cardoso (Anathema). Låtarna är genomgående bra och snyggt framförda, Anneke gör vad hon kan och gör för det mest rätt. Jag blir ändå lite ”trött” på hennes entonighet i längden.

Betyg: 6/10

Epica ”—”

Stream Of Passion ”—”

1.       My champion – Berlin

2.       Time – Rotterdam

3.       The martyr and the saint – Beirut

4.       The fire – San Fransisco

5.       Freedom – Rio

6.       Days go by – London

7.       Sail away – Santiago

8.       Valley of diamonds – Mexico City

9.       Your glorious light will shine – Helsinki

10.   Save me – Istanbul

11.   Reunite! – Paris

 

Här kan du se och höra låten "My champion-Berlin"!

 

Recension: Midnite City "Midnite City" (AOR Heaven)

Några korta rader om ett nytt band som bildades så sent som i januari i år. Frontman är Rob Wylde, som vi kunnat höra ibland andra det klassiska sleezerock bandet Tigertailz. Han har också skrivit låtar till bland andra Vega och Steevi Jaimz. Med tre låtar på en demo, ”Nothing’s like losing you”, ”Summer of our lives” och ”Think about you”, producerade av Pete Newdeck (Newman, Eden’s Curse) bearbetade bandet olika bolag runt i världen och det var AOR Heaven som nappade med bästa dealen. Därför så sitter jag här med bandets debutalbum som har samma namn som bandet självt, MIDNITE CITY, och lyssnar mig genom de elva spår som de hunnit spela in sedan kontraktet blev verklighet.

MIDNITE CITY låter en hel del som senaste alstret från Tigertailz, ”Blast”, som det bandet släppte förra året. Det innehåller låtar som Rob skrivit för det här projektet och som han, efter det att dealen med AOR Heaven var klar, spelade in med Pete Newdeck som trummis, den okände gitarristen Miles Meakin och Shawn Charvette på keyboards. Själv spelar Rob också gitarr på ett härligt punkigt vis på den här plattan. Det här är rak, okomplicerad och tidlös melodiös rock, med slagsida åt sleazerock eller ”hair metal” som vissa kallar det.

Som sagt, gitarrljudet är något ”punkigt”, rått och raspigt, men i övrigt så är MIDNITE CITYs musik övervägande melodiös. Rob Wylde är kanske inte världens roligaste sångare, men han passar in i konceptet, på samma sätt som han är en värdig arvtagare till Steevi Jaimz i Tigertailz. Plattan inleds med ”We belong” och det här är ett spår som ganska lätt fastnar i pannloben, med en refräng som är enkel och beroendeframkallande.

”Ghost of my old friends” är faktiskt en trallvänlig låt och i och med det en aning sötsliskig i min smak och även ”Summer of our lives” blir lite för banal. Jag kan inte låta bli att tänka på det gamla klassiska svenska rockundret Noice, fast MIDNITE CITY är inte i närheten lika uselt som Noice lät en gång i tiden.

”Nothing’s like losing you” är en av mina favoritlåtar på albumet, där man återanvänder riff och teman som använts så många gånger förr, men det fungerar fortfarande väldigt bra. Det här är en av få riktigt bra låtar som jag fastnat för med MIDNITE CITY. Ytterligare spår som är okej är ”One step away” och ”I just can’t take it” som båda sväller över av melodiösa melodier. Annars så är detta inte mer än en ordinär samling låtar som jag kommer att glömma ganska snabbt och jag stundtals lite svårt för det lite punkiga soundet som gör att det låter lite amatörmässigt på sina ställen.

MIDNITE CITY låter inte alltför kul, det finns några få ljuspunkter men över lag så är det här en ganska tråkig och förutseende platta där klyschorna avlöser varandra. Helt okej, men inte mer…

Betyg: 5/10

Tigertailz ”—”

 

1.       We belong

2.       Ghost of my old friends

3.       Summer of our lives

4.       Nothing’s like losing you

5.       Last beat of my heart

6.       Everything you meant to me

7.       Can’t wait for the nights

8.       One step away

9.       I just can’t take it

10.   Things she said

11.   Think about you

Här hittar du videon till låten "Summer of our lives"!

Recension: Revolution Saints "Light in the dark (Frontiers)

Att trion REVOLUTION SAINTS skulle återuppstå och följa upp sitt fantastiska första album, endast kallats ”Revolution Saints”, var det nog inte många som ville satsa pengar på, när nyheten om trummisen och sångaren Deen Castronovo misshandlat och hotat sin fru under påverkan av olika narkotiska preparat kablades ut över en närmast chockad rockpublik för två år sedan. Deen, som vid tillfället också var medlem i Journey, sparkades med omedelbar verkan från det bandet och många trodde nog också att det var slutet för Deens lovande karriär som både sångare och trummis!

REVOLUTION SAINTS var ett drömprojekt för Frontiers Records CEO Serafino Perugino, då han arbetat med alla de tre musikerna i bandet, bassisten Jack Blades (Night Ranger), gitarristen Doug Aldrich (Whitesnake, Dio) och trummisen Deen Castronovo (Journey). Att hitta en konstellation där Deen skulle vara frontfiguren och sångare var en idé som funnits hos Serafino under en längre tid och det var ingen lätt uppgift att försöka pussla ihop scheman med de två andra för att få tid att gå in i studio. 2015 kom debuten ut och det var en platta som många hade högst upp sina listor över det årets bästa plattor.

Nu är ändå trion tillbaka, med förstärkning av den allestädes närvarande Alessandro Del Vecchio på keyboards och som producent. Det här är en tung kvartett musiker som spelat in nya plattan ”Light in the dark” med referenser melodiösa rockband, såsom Night Ranger, Damn Yankees, Y&T och Bad English, men framför allt Journey. Deen var ju även sångare på vissa spår på Journeys senare album, och många trodde faktiskt att det var Steve Perry som sjöng!

Nya albumet tar vid där debuten avslutade och man känner igen bandets sound, men låtmaterialet är snäppet sämre än var det var på debutplattan.

Plattan inleder med titelspåret och det här är Journey rakt av, in i minsta detalj av låtbyggandet, en snabb och snygg låt med stark refräng och både Deen och Jack sjunger här.

Låten som kommer därefter heter ”Freedom” och är fylld av dramatik och snygga harmonier, ett grymt snyggt solo från Aldrich. Det här är favoriten på plattan för min del!

Första balladen heter ”I wouldn’t change a thing” är också andra singel från den här plattan och ni kan se videon som finns inspelad via länken nedan. Det här verkar vara en sorts bekännelse från Deen angående hans problem som han tidigare haft. Han sjunger grymt bra här och låten är riktigt stark och det hela känns väldigt äkta.

Sedan följer ett antal spår som visserligen är riktigt bra om man jämför med mycket annat som släpps, men som inte alls når upp till den standard som visades upp på debutalbumet.

”Don’t surrender” rockar på med ett grymt snyggt riff och Deens kraftfulla röst jobbar för fullt och likadant är det i både ”Take you down” och ”The storm inside”, två spår som också har drivande gitarr riff som grund.

Ballad nummer två heter ”Can’t run away from love” och här sjunger Deen med samma härliga känslofulla röst som på tidigare ballad, men det här är en mer ordinär melodi som inte lyfter lika lätt.

Ytterligare ett spår tål att rekommenderas och det är ”Another chance” som ligger näst sist på albumet. Jag gillar gitarr riffet skarpt och refrängen svänger en hel del och Deen är helt klart i toppform ännu en gång. Avslutande ”Falling part” är också snygg, men där är det bryggan som är bästa delen i låten.

Att REVOLUTION SAINTS skulle få en uppföljning var det inte många som trodde. Inte jag heller faktiskt. Men nu är de tillbaka och de gör en helt okej platta, bra mycket bättre än mycket annat som släpps, men ska jag jämföra med debutalbumet så är det här långt ifrån lika intressant. Bra låtar, men lite anonymt i längden…

Betyg: 7/10

Journey ”—”

Night Ranger ”—”

1.       Light in the dark

2.       Freedom

3.       Ride on

4.       I wouldn’t change a thing

5.       Don’t surrender

6.       Take you down

7.       The storm inside

8.       Can’t run away from love

9.       Running on the edge

10.   Another chance

11.   Falling apart

12.   Back on my trail (Live)-Bonus track deluxe edition olny

13.   Turn back time (Live)-Bonus track deluxe edition only

14.   Here forever (Live)-Bonus track deluxe edition only

15.   Locked out of paradise (Live)-Bonus track deluxe edition only

Här hittar du videon till låten "I wouldn't change thing"!
Här kan du se titelspåret på albumet "Light in the dark"!

Recension: Sons Of Apollo "Psychotic symphony" (Inside Out)

Efter det att Mike Portnoy hoppade av Dream Theater för några år sedan så tog han upp samarbetet med Derek Sherenian igen, Derek som en gång i tiden också var medlem i Dream Theater. De två hade stort ansvar till DT’s framgångar mellan 1995 och 1990, då de som ”The Del Fuvio Brothers” stod som producenter av de plattor som släpptes under denna period. 2010 återförenades de två, tillsammans med bassisten Billy Sheehan och gitarristen Tony McApine för ett helt instrumentalt liveband som gjorde en turné.

Billy Sheehan fortsatte Mike samarbete med i bandet The Winery Dogs, som gjort ett par plattor, och därför var det naturligt att fråga honom om han ville vara med när Mike och Derek tänkte bilda nytt band tillsammans.

Portnoy, Sherenian och Sheehan, behövde fler folk och som gitarrist föll valet på Ron ”Bumblefoot” Thal (ex-Guns’n’Roses) och på sång hittar vi Jeff Scott Soto (Journey, Talisman m.fl). Tillsammans bildar denna extremt erfarna kvintett nya bandet SONS OF APOLLO, som direkt fick Thomas Waber på tyska bolaget Inside Out att dregla frenetiskt och han blev inte mindre entusiastisk när han fick höra hur bra plattan faktiskt är.

För det här är en platta som kommer att kunna tilltala en ganska bred publik, då man har hittat ett koncept som påminner lite om det som Portnoy redan gjort med bandet Flying Colors. Att blanda progressivt komplex musik med rakare hårdrock och metal och det är egentligen bara tyngden som är betydligt massivare med SONS OF APOLLO än Flying Colors. Debutplattan har fått namnet ”Psychotic symphony” och kombinerar en hel del av erfarenheterna från Dream Theater med klassisk hårdrock och melodiös metal. Derek Sherenian har haft mycket att säga till om, då hans speciella spelstil och hans maffiga keyboards får stort utrymme.

Plattan inleds med det långa eposet ”God of the sun”, som är ett magnifikt exempel på att de här erfarna musikerna tar sitt nya projekt på största allvar. Jag var ganska ljummet inställd till den här plattan innan jag började att lyssna och det beror mest på att jag tycker att flera i bandet har gjort lite för mycket som inte varit riktigt så bra de senaste åren. Portnoy är inblandad i allt, känns det som och egentligen hade jag nog valt en annan sångare än Jeff Scott Soto, som jag tycker har stagnerat under en längre tid. Men med en inledning som ”God of the sun” så kapitulerar jag omedelbart. Med ett orientaliskt tema i melodierna och ett härligt groove tar bandet med lyssnaren på en resa som inleder relativt konventionellt i cirka 6 minuter, innan Sherenian tar vid med ett fantastiskt solo som utmynnar i ett längre parti med halsbrytande teman och magnifika musikaliska idéer. Det var länge sedan jag hörde något inom progressiv metal som lät så här bra och vitalt!

”Coming home” är en låt som är både kortare och rakare, och var också första låt som allmänheten fick höra i form av en studioinspelad video. Det var också första låten som jag hörde och den imponerade inte alls på mig, men i sammanhanget, när man hört albumets alla nio spår, så är det här en grymt bra låt med snygga melodier och ett grymt groove i arrangemanget.

”Signs of the time” är plattans tyngsta och mörkaste spår, med vassa, nedstämda gitarrer i låtens inledning. Här får också ”Bumblefoot” möjlighet att visa att han minsann är en grymt skicklig gitarrist!

”Labyrinth” är en musikalisk labyrint (!) där låten inleder med vers-stick och refräng motto, men där det efter dryga 3 minuter blir en kreativ lekstuga av hyss, teman och ibland helt övernaturliga saker. Grymt imponerande lyssning!

Ja, vad ska man egentligen klaga på när fem av världens bästa musiker går samma så här och verkar tycka att det är så roligt också. Då blir det också bra. I ”Divine addiction” leker Derek Jon Lord i inledningen och hela låten har en tung Deep Purple anda över sig.

Plattan avslutas med den tio minuter långa, instrumentala ”Opus maximus”, där alla inblandade musiker visar sin bästa sida, och där Derek Sherenian är helt i sitt esse. Grymt tajt, komplext med brutna takter till höger och vänster och en virtuositet som är i världsklass. Fullkomligt lysande avslutning på en platta som jag inte alls hade förväntat mig. Släng Er i väggen Dream Theater!

Betyg: 9/10

Dream Theater ”—”

Deep Purple ”—”

1.       God of the sun

2.       Coming home

3.       Signs of the time

4.       Labyrinth

5.       Alive

6.       Lost in oblivion

7.       Figaro’s whore

8.       Divine addiction

9.       Opus maximus

Videon till "Coming home" hittar du här!

Recensioin: Code Red "Incendiary" (AOR Heaven)

CODE RED består av tre aktiva låtskrivare som skrivit låtar till bland andra Bad Habit, Jim Jidhed, Find Me, Palace och Creye. Ulrick Lönnqvist släppte ett album med bandet Sahara 2001, men har sedan dess i stort sett bara ägnat sig åt låtskrivande, Morgan Jensen har spelat gitarr med Swedish Erotica och Michael Palace släppte för inte så länge sedan album med sitt egna band Palace på Frontiers Records. Idéen bakom detta nya projekt kommer i första hand från trummisen och producenten Daniel Flores, som också spelar trummor på det här albumet, och Daniel har ju själv släppt musik med band som Find Me, Murder OF My Sweet och Mind’s Eye.

Under 2016 skrevs det massor av musik och tio låtar lades åt sidan för eget bruk, och det är dessa som nu släpps via George Siegls försorg på tyska bolaget AOR Heaven. Och plattan inleds på ett alldeles lysande vis med låten ”I won’t be your hero”, en låt med ett typiskt ”svenskt” sound, stor och svulstig refräng och vers som inte vill lämnas kvar.

Spår två, ”Heat of the night” har samma förmåga att inte vilja släppa mig som lyssnar och när man kommer fram till stick och refräng så har i alla fall undertecknad goosebumps på armar och ben! Den här låten har lite Dare-feeling, från deras första platta. Grymt snygg refräng!

”Lift me up” bör vara en låt som jag kan tänka mig var avsedd för Jim Jidhed inledningsvis, då det här låter exakt som något som Jim hade kunnat sjunga. Det är också mitt favoritspår på albumet, en låt som gör mig så oerhört glad och positiv. Årets låt?

De tre inledande spåren räcker nästan för mig, då det här är helt i klass med de favoriter som jag själv har i genren, t. ex.  Jim Jidheds ”Full circle”, Wigelius ”Tabula rasa” eller alla Work Of Art plattorna. Men som tur är så finns det ytterligare godbitar på den här plattan. Och vad som är ännu bättre är att det definitivt inte finns några utfyllnadsspår. ”Saving grace” har den där perfekta ”igenkänningseffekten”, lagom så att man inte skall ta det för ett totalt plagiat, för refrängen har jag nog hört tidigare med Tommy Nilsson känns det som.

”Eternal pretender” har en oerhört snygg och maffig refräng och även ”Forever and a day” har en refräng som tilltalar alla sinnen hos mig.

Avslutar gör de med en av plattans bästa låtar, ”Are you leaving now”, en perfekt avslutning som gör det helt naturligt att trycka på play-knappen igen och lyssna på albumet om och om igen…

Ulrick, Morgan och Michael har alltså skrivit de tio låtar som finns med på albumet ”Incendiary”, med det nya svenska bandet CODE RED, ännu ett i raden av kvalitativa melodiösa rockband med AOR feeling. Det låter klassiskt svenskt när det kommer till melodier och produktion, låtarna är übersnygga, man har hört allt tidigare, men det är så grymt bra att det inte går att värja sig mot alla klichéer som radas upp i låt efter låt. Tillsammans med gitarrist Oscar Bromvall (Palace, Erika), keyboardisten Kaspar Dahlqvist (Shadowquest) och tidigare nämnda Daniel Flores på trummor, så levererar det här bandet, troligen årets absolut bästa AOR upplevelse!

Betyg: 9/10

Jim Jidhed ”Push on through”

Wigelius ”Tabula rasa”

1.       Won’t be your hero

2.       Heat of the night

3.       Lift me up

4.       My Hollywood ending

5.       Saving grace

6.       Eternal pretender

7.       Like I remember you

8.       Forever and a day

9.       Return the flame

10.   Are you leaving now

 Här kan du njuta till låten "Heat of the night"!

Recension: Dirty Thrills "Heavy living" (Frontiers)

Nicky James är en engelsk sångare och musiker som släppte ett antal plattor i eget namn utan någon jättestor framgång mellan 1963 och 1976. Han var medlem i Moody Blues 5, som senare blev The Moody Blues, men slutade två månader innan bandet skrev skivkontrakt med Decca och senare gjorde musikhistoria. Detta har naturligtvis influerat han son, Louis James, som är frontfigur i bandet DIRTY THRILLS, som nyligen släppte albumet ”Heavy living” på italienska bolaget Frontiers Records. Detta är gruppens andra platta och jag kanske direkt ska informera Er Frontiers fantaster att detta inte på något sätt är ett typiskt album för bolaget.

DIRTY THRILLS bjuder på urtypen av engelsk hård rock, där närheten till blues är mer än övertydlig och där ordet DIRTY i bandnamnet vittnar om ett sound som är rejält down-to-earth och man har verkligen letat efter en så skitig ljudbild som det bara går att göra med dagens annars så perfekta teknik i anspråk. Det distar rejält om allt, från gitarrer till sång och det låter också som att man överstyrt inspelningsvolymen en del på trummorna. Jag är inte riktigt bekväm med den här ljudbilden, men jag vänjer mig efter några lyssningar.

Det är nästan ofrånkomligt att inte tänka på tidiga Led Zeppelin när man hör DIRTY THRILLS, men jag kommer också att tänka på den walesiska bluesrocktrion Budgie när jag lyssnar mig genom den elva låtar långa plattan. Som sagt, det här är inte den typ av musik som man i första hand förknippar med Frontiers Records, men även Serafino behöver vidga sina vyer när det gäller musikstil för att hitta nya kunder som vill köpa bolagets plattor.

Och DIRTY THRILLS överraskar mig faktiskt, men först efter några lyssningar då jag försöker vänja mig vid det risiga soundet. Det här bandet har en hel del kvaliteter och först och främst så har man en sångare som verkligen når ut med rätt attityd och karisma i sin röst och han låter som en korsning mellan Robert Plant och Paul Rodgers och det är inget dumt betyg. Övriga bandet är tajt och har ett härligt groove, både i de snabbare låtarna, men framför allt när de spelar några av plattans långsammare spår, såsom den underbara ”No resolve” eller den bluesiga ”Rabbit hole”. Sedan skadar det inte att låtkvaliteten i stort är riktigt hög.

DIRTY THRILLS är ännu ett i nytt band i högen av unga musiker som tittar i backspegeln och hittar sina influenser från grupper och artister som var verksamma långt innan de själva var födda. Rival Sons är ett av dessa som gjort sig ett namn och ett annat band som Frontiers lagt beslag på är Inglorious. Det DIRTY THRILLS gör är dock än mer tillbaka till rötterna, mer blues, mer ”skitigt” och mer jordnära. Sedan om det är mer äkta kan väl diskuteras, men jag är ändå positivt överraska till bandet och den här plattan. Gött sväng helt enkelt!

Betyg: 7/10

Rival Sons ”—”

Budgie ”—”

1.       I’ll be with you

2.       Go slow

3.       Law man

4.       Hanging around

5.       Lonely soul

6.       No resolve

7.       Interlude

8.       The brave

9.       Rabbit hole

10.   Drunk words

11.   Get loose

 Här hittar du ett smakprov i form av video till låten "Law man"!