Recension: Newman "Aerial" (AOR Heaven)

Steve NEWMAN är en känd gestalt vid det här laget i engelsk AOR och melodiös rock. Redan 1997 kom första plattan med det egna bandet NEWMAN, och då var Steve redan en etablerad låtskrivare som skrivit en del musik både inom rock och pop. Dock var det nu som början till historieskrivningen börjar för Steve, och för hans band NEWMAN, som alltid fått bra respons från både berörda media och fans inom melodiös rock. För Steve är en grym låtskrivare som går sin egen väg och som gärna gör det mesta själv, men det finns två musiker som oftast finns vid Steves sida och det är trummisen Rob McEwen som trummat på de senaste nio NEWMAN plattorna, och så sångaren Mark Thompson-Smith, som hjälper Steve med körsång.

Nya albumet har fått namnet ”Aerial” och följer den goda tradition som plattor med NEWMAN innebär, snyggt producerad och framförd AOR med grymma låtar och refränger. Steve NEWMAN gör inte mycket för att förnya sig och sin ljudbild, men det behövs verkligen inte när han gång på gång levererar några av de bästa plattor som finns inom genren. ”Aerial” är en oförskämt bra platta och står sig bland de bättre som den är mannen någonsin gjort!

Plattan inleder med ”Fear of flying” som sätter standarden direkt. En grymt härligt melodiös rocklåt med feta keyboards, en snygg gitarr och ett fast driv i kompet. Rob är en trummis som verkligen är driven och en viktig ingrediens i NEWMANs tajta sound. Ofta vill Steve arrangera sina låtar lite mer än vad normalt är, och om Ni kommer ihåg det svenska bandet Big Money så korsa deras sound med Toto, eller FM så ligger man inte så långt från hur ”Fear of flying” låter!

”Don’t wake the lion” har ett sanslöst driv och gitarrer och keyboards, tillsammans med det tunga trumspelet är så tajt och snyggt. En härligt melodiös låt med stark refräng.

”Can’t stop loving you” har också en knivskarp refräng” och ”Life to remember” är en av mina många favoriter på den här plattan, en låt med ett snyggt groove och ännu en bra refräng.

Den vackra inledningen till ”Vertigo (Leap of faith)” med ett pianotema och Steves sång följs upp av en grym refräng och det är tycker jag är plattans starkaste spår, och ett av de bästa spår som Steve skrivit någonsin.

”I am your man” är också en sån där supersnygg låt som bara Steve NEWMAN kan skapa, med inslag av westcoast, melodiös och riktigt härlig refräng som jag nästan får gåshud av. Och nästan lika bra är ”Nothing left”, ja egentligen så finns det inte ett enda dåligt spår på den här plattan som utfyllnad. Det är ingen perfekt platta, men det är klasskillnad på NEWMAN och på de flesta andra skivsläpp inom samma melodiösa rockgenre.

Bör finnas i varje sann diskofils skivsamling!

Betyg: 9/10

FM ”—”

Heartland ”—”

1.       Fear of flying

2.       Don’t wake the lion

3.       Can’t stop loving you

4.       Life to remember

5.       High tonight (Aerial)

6.       Vertigo (Leap of faith)

7.       Two sides

8.       I am your man

9.       Always strangers

10.   Noting left

11.   Still bleeding

12.   You don’t know me

 Här hittar du länk till låten "High tonight (Aerial)"!

Här hittar du länk till låten "Can't stop loving you"!

Recension: Martina Edoff "We still align" (AOR Heaven)

Från Fame Factory, via Dr. Alban och E-Type till egen karriär och turné i Nordamerika och i Argentina. MARTINA EDOFF startade faktiskt sin karriär redan runt 2000 som sångerska i det som senare blev The Poodles och har också stått på scen i Robert Wells ”Rhapsody in rock”. Men hon har tagit tid på sig för att mogna in i sin egen karriär och vilken rivstart det blev. 2014 släppte hon nämligen sin debutplatta och den omutbare engelske recensenten Dave Ling på tidningen Classic Rock AOR Magazine blev eld och lågor över vad han hörde. Hon fick gratisreklam i form av ett helt uppslag i tidningen och sedan började fler positiva recensioner trilla in.

Tillsammans med Jona Tee (H.E.A.T.) så spelades snabbt uppföljaren ”Unity” in och då passade hon på att turnera i USA och Kanada, samt uppträdde inför 6000 nya fans i Argentina som förband till Tarja Turunen. Inte så illa pinkat av en svensk rockbrud som på allvar försöker ta upp kampen med de riktigt stora tjejerna inom rocken och hon har verkligen förutsättningarna för det. Och då tänker jag på rösten som är hennes stora tillgång, en stark och grym rockröst från en tjej som verkligen har attityd. Det är tyvärr alltför ofta som det låter för snällt om de tjejer som försöker komma fram i rockbranschen, hur mycket attityd som de än har med sig in.

Nya albumet släpps från AOR Heaven och heter ”We will align”. Hon har fått hjälp med låtskrivandet av bland andra Billy Sheehan, som hon träffade när hon turnerade med The Winery Dogs i början 2016, Jona Tee och Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T. och tillsammans med bandet, som består av Stefan Bergström på gitarr, Jona Tee på keyboards, Nalle Påhlsson på bas och Björn Höglund på trummor, så har man skapat precis det sound som EDOFF letat efter, en melodiös hårdrock med blues i botten.

Faktum är att jag helt missade MARTINAs debutalbum, då jag inte fattade riktigt vad hon hade gjort. För mig var MARTINA EDOFF pop och schlager och döm om min förvåning när jag efter ett tag fick tipset om plattan och lyssnat. Nu var kanske inte debuten helt genom bra, men lagom till nya albumet så har MARTINA hittat rätt. ”We will align” är en stark platta där låtmaterialet i sig är starkt, men där det tack vare MARTINAs röst och power gör att man direkt reagerar och inser att det här är något alldeles extra.

Som sagt låtmaterialet är bra och varierat, men det finns några spår som sticker ut lite mer, såsom inledande ”Turn our pages” där MARTINA får använda sin röst till fullo, Stefans gitarrer är tunga och kompet hur tajt som helst.

”Champions” har en sån där refräng som man bara inte kan värja sig mot och MARTINA sjunger med en säkerhet och pondus som få. Starkt och melodiöst!

Titelspåret är också ett av de bättre spåren, där låtens tema har lite orientaliska drag och det här är en låt med lite inslag av Ritchie Blackmore’s Rainbow i vers och refräng.

Refrängen till ”Lay down your arms” är också högklassisk och MARTINA sjunger än en gång så att man  förstår att hon verkligen menar vartenda ord som hon sjunger.

Som första singel och låten som man gjort video till så har man valt den lugna ”Face the mirror”. Kanske inte den låt som jag själv hade valt och det är heller inte en låt som representerar albumet i övrigt speciellt bra. Här låter det mer pop om MARTINA och det kanske inte är så man ska marknadsföra henne, eftersom det är när hon tar sig an de tyngre låtarna som det blixtrar till. ”Face the mirror” är i och för sig ingen dålig låt, men inget som jag går igång på.

Nä, då finns det istället grymma gitarrtunga låtar som ”I’m invincible” och ”Truth came knocking” som rensar upp i skallen, där MARTINA sjunger skiter av både Robin Beck och Pat Benatar. Tänk Er en bluesigare och lite mörkare variant av Ann Wilson, sådan klass har MARTINA EDOFF. Grymt bra platta!

Betyg: 8/10

Heart ”—”

Robin Beck ”—”

1.       Turn our pages

2.       Champions

3.       Alive

4.       We will align

5.       Lay down your arms

6.       Face the mirror

7.       Set you free

8.       I’m invincible

9.       Truth came knocking

10.   Brand new world

Här kan du se videon till "Face the mirror"!

Recension: Kaipa "Children of the sounds" (Inside Out)

Förra albumet ”Sattyg” som släpptes för tre år sedan, var åtminstone jag lite besviken på, då KAIPA alltid varit ett av mina absoluta svenska favoritband inom progressiv rock. Det är mycket tack vare KAIPA som vi har så många fantastiskt bra band som också håller internationellt. Bakom bandet finns keyboardisten Hans Lundin, den ende som är kvar sedan starten 1973, och det är hans speciella keyboards som blivit det varumärke som är KAIPA av idag. KAIPA debuterade på platta 1975, med ett idag självbetitlat klassiskt album, som följdes upp av ”Inget nytt under solen” ett år senare, som också räknas som en av svensk rockhistorias större klassiker. Bandet släppte ytterligare tre plattor fram till 1982 innan bandet lades på is.

2002 bestämde sig Hans Lundin, tillsammans med Roine Stolt, som var en av originalmedlemmarna, att återuppliva bandet och via Inside Out, samma bolag som Roine var knutet till med sin egen grupp Flower Kings, kom plattan ”Notes from the past” och succén var ett faktum. Förutom Hans och Roine så fanns det lite nytt folk samlat i bandet, Morgan Ågren på trummor, Jonas Reingold på bas och Patrik Lundström och Aleena Gibson på sång. Nya plattan ”Children of the sounds” är bandets åttonde album sedan återkomsten och alla medlemmar, förutom Roine Stolt som lämnade KAIPA efter två plattor och ersattes av gitarristen Per Nilsson, är fortfarande desamma!

Nya ”Children of the sounds” består av fem nyskrivna låtar som naturligtvis kommer från Hans Lundins penna och han har den här gången hittat inspiration från sina långa cykelturer i det vackra landskapet runt Uppsala trakten som är bandets säte. Och KAIPAs musik låter som naturen själv, positiv och vacker. Det är sällan mollackord i Lundins kompositioner och musiken är influerad av engelsk Canterbury och folkmusik, men översatt till svenska skogar och svenska troll och väsen.

Sångare Patrick och hans kvinnliga kollega Aleena är numera jämlika i framförande och deras röster kompletterar varandra så fantastiskt bra. Jag har tidigare skrivit i en annan KAIPA recension att jag tycker att Aleena är väldigt sexig…röstmässigt. Hon har en röst som verkligen passar in i den progressiva världen med sin lite hesa, snälla röst. De sjunger för det mesta båda på alla spår men ofta är det någon av de två som dominerar och det turas de om att göra.

Titelspåret inleder albumet och det är plattans snyggaste låt, som sträcker ut sig i elva och en halv minut. Och här är det i första hand Aleena som sjunger och det gör hon väldigt snyggt mot Hans vackra melodier.

”On the edge of new horizons” är plattans längsta spår med sina nästan arton minuter i speltid, och det hinner hända en hel del under den tiden. För Er alla som är bekanta med bandets progressiva rock så väntar en högtidstid med massor av snygga teman och instrumentala passager. Den här gången är det Patrik som hörs mest, och han har en sångröst som man förknippar med KAIPA mer än Ritual, som han ursprungligen kommer ifrån.

”Like a serpentine” är också oerhört vacker och glider iväg i ungefär samma fåra som man förväntar sig att KAIPA skall göra och trots att den här plattan är precis det som man vill att det skall vara, så kanske jag hade önskat att det funnits en eller annan liten överraskning. Jag gillar och har alltid gillat KAIPA, och man vet alltid vad man får, ibland bra, ibland lite bättre. ”Children of the sounds” kommer säkert att uppskattas av alla tidigare KAIPA fans, då Hans och hans band levererar det som man förväntar sig. Den här gången lite bättre faktiskt…

Betyg: 8/10

Flower Kings ”—”

Ritual ”—”

1.       Children of the sounds

2.       On the edge of new horizons

3.       Like a serpentine

4.       The shadowy sunlight

5.       What’s behind the fields

 Här kan du se och höra titelspåret "Children of the sounds"!

Recension: Coldspell "A new world arise" (Escape Music)

Sveriges nordligaste rockexport kommer från Kiruna och heter COLDSPELL. För Er som aldrig tidigare hört talas om bandet så består det av en kvartett riktigt coola (!!) killar, varav gitarristen Michael Larsson är den som startade bandet 2005. Det är också han som skriver låtarna, som helt naturligt bygger på Mickes gitarr riff. Om man säger så att det finns gitarrister, och så finns det GITARRISTER, så tillhör Michael den senare kategorin. Han kanske inte är den mest tekniskt fulländande gitarristen, men jag bara älskar hans feta sound och den melodiösa tonen han har i sitt spel. Lyssna till exempel på första singeln från nya albumet ”A new world arise” som precis är på väg att släppas. Låten heter ”Call of the wild” och är hur grymt som helst och trots att de andra tre musikerna i bandet också är grymt duktiga så kan man inte sticka under stolen med att det är Micke som är den stora ”stjärnan”.

COLDSPELL släppte sitt debutalbum ”Infinite stargaze” 2009 och jag minns första gången jag hörde bandet, då Michael skickade ut en fyrspårs egenhändigt hopknåpad demo (som jag fortfarande har kvar!). Jag blev totalt golvad över hur det lät, och när låtarna sedan placerats tillsammans med ytterligare åtta till på debutalbumet så var jag såld. Det här var, trots att det finns miljontals liknande band, magiskt bra!

Två år senare kom ”Out from the cold” och bandet hade då förfinat ett vinnande koncept och melodierna och gitarr riffen var än vassare och mer direkta än på debuten.

Ytterligare två år går och bandet släpper plattan ”Frozen paradise” som många räknar som bandets bästa platta hittills och sedan blev det tyst…

Fram tills 2017 då bandet åter kommer in från kylan (!!) och levererar tolv nya låtar och det är än en gång engelska bolaget Escape Music som är grabbarnas bas. Och det är också Tommy Hansen i Danmark som står för mixningen och mastringen av den slutliga produktionen som Michael står för. Det låter som man kan förvänta sig och som man kan hoppas på, men trots att det finns listat inte mindre än tre gästkeyboardister, Ged Rylands (Rage Of Angels), Jona Tee (H.E.A.T.) och Matti Eklund, så är det inte jättemycket keyboards på plattan. Michaels gitarrer är lite vassare och fetare och soundet på nya plattan är verkligen top-notch.

Förutom tidigare nämnda ”Call of the wild” så finns det ytterligare några spår som sticker ut lite mer i en för övrigt mycket jämn samling grymt snygga låtar.

Den tunga ”Signs” är en av dem som har en grymt stark refräng och efterföljande bluesiga ”Love me like you do” är hur fet som helst. Jag gillar verkligen bluegrass temat som låten börjar med och som återkommer inne i låten och hur väl detta tema fungerar tillsammans med de feta hårdrocksriffen som sedan pryder låten.

”This is me” är också ett spår som jag gillar skarpt. Det låter lite som om Michael övar på skalor i riffet och jag kan tänka mig att detta riff inte är alltför enkelt att spela. Refrängen är melodiös och fastnar lätt i skallen!

”Wait until tomorrow” är också ett spår som jag gillar skarpt. Temat och riffet i låten har lite orientaliska inslag vilket gör att låten får en lite annorlunda färgning.

Plattan avslutas med titelspåret, ”A new world arise”, vilken jag tycker är plattans bästa spår. Ett härligt riff och en tung dramatik med fantastiskt gitarrspel och ett tungt komp från bassist Chris Goldsmith och trummis Per Johansson. Sångaren heter Niclas Svedentorp och gör ett mäktigt jobb med den här låten och jag ryser faktiskt i refrängerna. Grymt bra!

COLDSPELL spelar en tung och melodiös hårdrock som borde få vilken fjälltopp som helst i bandets hemtrakter att smälta. Deras fjärde platta har fått ta tid att värka fram men det har det varit värt. COLDSPELL är definitivt ett av Sveriges bästa hårdrocksband!! Nästa år ska det här bandet ha en Grammis!!

Betyg: 9/10

Treat ”—”

Whitesnake ”—”

1.       Forevermore

2.       Call of the wild

3.       It hurts

4.       Miles away

5.       Signs

6.       Love me like you do

7.       This is me

8.       Get to the top

9.       Wait until tomorrow

10.   Losing my mind

11.   Just one night

12.   A new world arise

 Här kan du digga fett till videon som är gjord till låten "Call of the wild"!

Recension: Black Country Communion "BCCIV" (Mascot)

Efter tre snabba plattor mellan åren 2010 och 2012, så lades supergruppen BLACK COUNTRY COMMUNION på is, trots stora framgångar och bra mottagande. BCC består av Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherenian och Jason Bonham, fyra mycket framgångsrika musiker på olika håll och fröet till BCC uppstod när Hughes och Bonamassa jammade på en scen under Guitar Center’s King Of Blues i Los Angeles 2009. Den världskände producenten Kevin Shirley, som bland många andra översett inspelningar med Aerosmith, Led Zeppelin, Black Crowes, Journey, Dream Theater och Iron Maiden, såg spelningen och övertalade de två att sätta ihop ett band. Kevin räknas också som BCC’s femte medlem eftersom det utan honom inte blivit något alls.

Kevin har naturligtvis varit med och översett inspelningarna även denna gång, när bandet återigen gått in i studio och spelat in nytt material, tio nyskrivna spår av Hughes och Bonamassa som nu släpps som albumet ”BCCIV”. Joe Bonamassa har ett tempo som musiker som jag inte riktigt förstår hur någon klarar av, men mellan alla liveinspelningar, egna plattor och andra åtaganden, t.ex. plattor och spelningar med sångerskan Beth Hart, var faktiskt han som lyfte telefonluren och tog kontakt med de övriga tre och meddelande att nu minsann var det dag för att återuppliva BCC igen!

När jag hörde talas om BCC 2010, så tyckte jag att det var en något udda kombination, Hughes och Bonamassa, men efter att ha hört första plattan så visade det sig att vara en riktigt lyckad duo. Men jag kan inte påstå att någon av gruppens tre studioplattor fastnat riktigt hos mig. Det är genuint genomförd hård rock med klara bluesinfluenser, men låtarna har inte varit av den memorabla varan. Första plattan har hittills varit den som får anses som den bästa av gruppens tidigare diskografi.

När man tagit lite längre tid på sig för att samla på sig låtar, så borde resultatet kunna bli bättre än de kännbart hafsigt hopsatta plattorna två och tre, eller? Låtskrivandet tog cirka fyra månader, enligt Hughes, men troligtvis så har de båda låtskrivarna haft riff och andra embryon till melodier sedan tidigare, Därför så möts lyssnaren av ”BCCIV” av en ganska varierad samling låtar som sprider sig från folkmusikinspirerad rock till klassisk hårdrock, men ofta med blues i botten. Glenn Hughes står för soulen och hårdrocken, medan Bonamassa står för bluesen och folkmusiken.

Första spåret har varit ute ett tag på video, ”Collide” och är ett funkigt stycke rock med klara Zeppelininslag och ett gitarr riff som är signerat Glenn Hughes. En stuffig sak som svänger grymt bra och Hughes sjunger så gudomligt bra att det är svårt att begripa att han fyller 66 år i år. Likadant är det på andra spåret ”Over my head”, en låt som bygger på rytm i versen och som har en stark refräng.

Låt nummer tre är det Joe som sjunger på och den här låten sticker ut rejält mot hur BCC låter normalt. Låten handlar om Titanics osjälviske orkesterledare Wallace Hartley som offrade sitt liv för att alla andra skulle underhållas till dess att de kunde räddas på ett eller annat sätt. Wallace, tillsammans med större delen av orkestern, följde med båten ner i dess djup. Wallace var violinist och därför så spelas temat på fiol, ett instrument som vi inte tidigare hört i detta band, och som vid första intrycket känns lite malplacerat, men det här är en låt som verkligen växer ju mer det spelas. Påminner lite om Dare korsat med Bruce Hornsby, ungefär…

”Sway” är ytterligare ett spår som lever lite på rytmen i verserna, men där refrängen inte är lika stark som i ”Over my head” och efter den följer ”The cove”, en låt som handlar om delfinslakten i Taiji i Japan som äger rum varje år, där tusentals delfiner mördas på en och samma gång. Tempot är långsamt men intensiteten är grymt skarp och det här ett spår med mycket blues i botten. Snyggt!

En annan höjdpunkt på plattan är ”Wanderlust” som är en aning ”popigare” än resten av spåren, med en tydlig anda av engelsk 60-talsstil, med snygga inslag av Joes känsliga bluesgitarr.

Jag tycker att nya albumet är det bästa som det här bandet levererat sedan debuten, och med tiden kanske till och med bättre. Variationen av låtar är en av orsakerna och dessutom så känns tonen överlag mer positiv än tidigare, lite luftigare ljudbild och man har valt att välja bort de allra tyngsta influenserna som man kunnat höra tidigare, speciellt på album två och tre. Musikerna är, som vanligt överjävliga, och Glenn Hughes sjunger om möjligt än bättre än någonsin!

Betyg: 8/10

Glenn Hughes ”—”

Joe Bonamassa ”—”

1.       Collide

2.       Over my head

3.       The last song for my resting place

4.       Sway

5.       The cove

6.       The crow

7.       Wanderlust

8.       Love remains

9.       Awake

10.   When the morning comes

 Här ser du killarna i låten "Collide"!