Recension: Enbound "The blackened heart" (Inner Wound Recordings)

Svenska bandet ENBOUND debuterade 2011 med albumet ”And she says gold”, en platta som hade sina ljusa stunder men som var ojämnt och inte riktigt homogent. Bandet består av fyra grabbar, varav två av dem troligen använder sig av artistnamn, ”Swede”, Mike Cameron Force och även en tredje medlem som kallar sig Marvin Flowberg kan ha en pseudonym. På debutalbumet hade även sångaren ett artistnamn, ”Lee Hunter”, men eftersom alla genomskådade honom redan på första plattan så används också hans riktiga namn här. Lars Säfsund, även känd som sångare i Work OF Art och som ofta figurerar i olika nöjesprogram i TV, såsom Let’s Dance och Melodifestivalen, har en av vårt lands absolut bästa sångröster och för Er som tidigare hört honom med Work Of Art vet denne mans kapacitet.

Men ENBOUND är ett band där musiken är betydligt hårdare än hos Work Of Art, men trots detta så är det Lars röst som imponerar. Nya albumet heter ”The blackened heart” och har nyligen släppts på lilla Inner Wound Recordings, som också släppte debutalbumet. Bandet har haft fem år på sig att göra uppföljaren och man har förvaltat tiden väl och gjort ett album som består av tio betydligt mer homogena låtar och ett sound som låter både modernt och tungt.

”Falling” inleder med flerstämmig sång från Lars och här påminner det mycket om Work Of Art…under cirka 15 sekunder, innan tunga gitarrer och trummor riktar om stilen helt. Men en sak som dessa båda band har gemensamt är betoningen på melodiösa melodislingor och vassa refränger. Just det här spåret påminner också en del om The Murder Of My Sweet, eller en metalversion av skånska bandet A.C.T. Värt att nämna är att sångerskan Linnéa Wikström (Kamelot, Therion) gästar.

Riktigt tungt blir det i nästa spår ”Give me light”, med nedstämda gitarrer och stundtals smattrande dubbla baskaggar, men de melodiösa melodierna finns ändå kvar. Och här sjunger Lars på toppen av sin förmåga och utan hans sång så skulle troligtvis inte ENBOUND vara speciellt intressant!

”Crossroad” är en mörkare spår som påminner en del om Kamelot och gitarrist Flowberg visar upp att han är riktigt bra. Snygg refräng och ett tungt driv.

En av plattans snyggaste och starkaste refränger hittas i låten ”Get ready for” där Lars står för en kanoninsats och även refrängen i ”Feel the flame” är lätt att ta till sig. Här gästar också bassisten Mike LePond som drar av något så ovanligt som ett bassolo i låtens mitt!

En annan av mina favoriter är den mäktiga ”Twelve” som byggs upp med svulstiga synthar, en grym gitarrvägg och tunga trummor och det här låter också en hel del Kamelot, med lite symfoniskt progressiva inslag.

I produktionen är ingen mindre än Jacob Hansen inblandad och resultatet är en platta med ett toppmodernt sound och det här albumet är betydligt bättre än debuten. Bandet har lagt ner mycket tid på att få ett eget sound där Lars naturligtvis är en av de viktiga delarna. En riktigt bra platta i det melodiösa metalfacket!

Betyg: 8/10

Kamleot ”—”

The Murder Of My Sweet ”—”

1.       Falling

2.       Give me light

3.       Crossroad

4.       Get ready for

5.       Feel my flame

6.       Twelve

7.       Holy grail

8.       HIO

9.       They don’t really know

10.   Make you so unreal

 Här kan du lyssnar och se videon till låten "Give me light"!

Recension: Roth Brock Project "Roth Brock Project" (Frontiers)

Två av den melodiösa rockens många älskade musiker har gått samman och bildat combon ROTH BROCK PROJECT och har nyligen släppt ett debutalbum via Frontiers Records. Bakom ROTH står gitarristen John ROTH som de flesta säkert förknippar med bandet Winger, men som 19-åring startade sin musikaliska bana med sydstatrockarna i Black Oak Arkansas. Han har därefter lirat med, bland andra, Jimi Jamison, Starship, Giant och är just nu på turné med Starships gamle sångare Mickey Thomas.

Bakom BROCK finns sångaren Terry BROCK som började sin karriär som körsångare på Kansas album ”Drastic measures”, gick vidare till bandet Strangeways och sjöng också med Steve Morse i hans eget band och på Mike Slamer’s soloalbum ”Nowhere land”. Han var också med i senaste versionen av bandet Giant, där också John ROTH ingick och där fattade dessa två rutinerade herrar tycke för varandra och insåg att de hade en hel del gemensamt i form av musikalisk inriktning och under åren sedan dess har de sporadiskt träffats för att skriva låtar tillsammans. Resultatet har jag nu lyssnat på under några veckor och man kan kort säga att influenser från vad dessa två herrar gjort tidigare ganska tydligt hörs genom hela albumet.

Ganska fantasilöst så har man döpt albumet till ”Roth Brock Project” och just ordet fantasilöst kanske kan beskriva den här plattan. Men det är inte direkt meningen att ge en negativ bild av den här plattan, för det är absolut inget dåligt album. För skivans styrka och svaghet är att det låter som man förväntar sig. Det här är snyggt producerad AOR och melodiös rock, där BROCKs röst som alltid är grym och ROTHs gitarr världsvant och melodiöst regerar.

Låtmaterialet är riktigt starkt, med ett fåtal mindre roliga spår, de två lugnare låtarna på albumet, ”I don’t know why” och ”Distant voices”, och för alla fans av klassisk melodiös hårdrock och AOR så är det här säkert ett välkommet tillskott.

Jag rekommenderar gärna att lyssna lite extra på låtar som ”Young gun”, ”Young again”, ”What’s it to ya”, ”We are” och min personliga favorit, den lite halvsmöriga ”My city”. Det är så klassiskt melodiöst som man kan komma och båda herrar ROTH och BROCK visar att de besitter låtskrivartalang! ”My city” får mig osökt att tänka på Pride Of Lions eller Survivor och refrängen är härligt episk och smittar gärna av sig.

Det är framförallt de låtar som drar mest åt AOR som tilltalar mig och där är de här båda musikerna mycket rutinerade och kan stilen efter många år med tidigare nämnda band. Man uppfinner absolut inte hjulet på nytt, men det här är en konstellation som jag hoppas att vi inte hört för sista gången.

Betyg: 7/10

Steelhouse Lane ”—”

Night Ranger ”—”

1. Young gun
2. What's it to ya
3. Young again
4. If that's what it takes
 5. I don't know why
6. Distant voices
7. We are
8. Fighter
9. My city
10. Never givin' up
11. Reason to believe

Här hittar du länk till låten "Young guns"!

Recension: Glenn Hughes "Resonate" (Frontiers)

GLENN HUGHES behöver ingen närmare presentation, Trapeze, Deep Purple, Hughes-Thrall, Black Country Communion, California Breed och samarbetet med Tony Iommi är presentation nog. Dessutom har GLENN släppt åtskilliga soloplattor, med varierande kvalitet, och Stevie Wonder har deklarerat att han har HUGHES som sin favoritsångare bland vita soulsångare. För GLENN har massor av soul i sin röst, det hade han redan på Deep Purples tid, vilket är en unik kombination till den hårdrock och metal som karln spelat genom åren.

Det är nu hela åtta år sedan som GLENN HUGHES släppte ett album i eget namn, men det har inte riktigt funnits tid bland alla projekt som han varit inblandad i de senaste åren. Men nu är det dags och i dagarna så har albumet ”Resonate” släppts på Frontiers Records, ett album med elva nyskrivna spår. Med i studion har GLENNs senaste liveband funnits, det vill säga Pontus Enborg på trummor, Sören Andersen på gitarr och Lachey Doley på keyboards. Själv spelar ju GLENN på basen och självaste Chad Smith från Red Hot Chilipeppers, som GLENN spelat med flera gånger tidigare, gästar på inledande, tunga ”Heavy” och avslutande ”Long time gone”.

Som sagt, inledande ”Heavy”, är just det…tung. Men samtidigt mer åt soulhållet med en hel del funk i botten. Det här är det som GLENN HUGHES är bäst på, göra ett hopkok av hårdrocken, soul och funk. Han sjunger fortfarande fantastiskt på skiva, till skillnad från när han sjunger live då han har en viss tendens att skrika i stället för att sjunga.

”My town” fortsätter med samma recept, en låt som Ni kanske redan hört som första smakprov från det här albumet. Snygg låt med vackert melodiös refräng och en tyngre refräng.

Riktigt tungt blir det i låten ”Flow” som suggestivt lunkar fram med massiva kliv och det är både tajt och snyggt.

”Let it shine” är en av mina personliga favoriter, en låt med riktigt snygga harmonier, bra refräng och det omisskännliga soundet från en av rockens allra största sångprofiler.

”Steady” osar av soul och har en riktigt snygg brygga innan den svagare refrängen inleder och i ”God of money” återgår GLENN till det tyngre landskapet, vassa gitarrer och en mörkare framtoning.

Ett annat riktigt snyggt nummer är den lugna och fina ”When I fall” där GLENNs röst visar upp den souliga sidan av registret på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Åtta år och efterlängtat? Ja, efter halvdana plattor från Black Country Communion och California Breed så är ”Resonate” efterlängtad. Och det här är också det bästa som GLENN släppt ifrån sig på mycket länge!

Betyg: 8/10

Hughes-Thrall ”—”

1.       Heavy

2.       My town

3.       Flow

4.       Let it shine

5.       Steady

6.       God of money

7.       How long

8.       When I fall

9.       Landmines

10.   Stumble & go

11.   Long time gone

12. Nothing's the same (Bonus track deluxe edition)

Här kan du se och höra videon till "Heavy"!

Recension: Pretty Maids "Kingmaker" (Frontiers)

Tre år har gått sedan danska PRETTY MAIDS släppte sitt förra ”riktiga” album, ”Motherland, ett album som togs emot med öppna armar av fansen och som befäste danskarnas nya, uppdaterade metalsound. Detta sound hörde vi första gången med det numera klassiska albumet ”Pandemonium” som överraskade alla 2010, då bandet varit på dekis under ganska lång tid. 2012 firade bandet, där bara sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer finns kvar sedan starten, genom att släppa den grymma live-DVD’n ”It comes alive”, men trots den aktningsvärda åldern på PRETTY MAIDS som band, så hörs detta som tur är inte när det är dags för nya plattan ”Kingmaker”!

Ronnie Atkins ser alltid ut som om han ger det allra sista som han har kvar i sin kropp när han sjunger, men faktum är att han bara blir bättre och bättre för varje platta, och Ken Hammers gitarr riff är här tyngre och elakare än någonsin. Men PRETTY MAIDS styrka är, och har alltid varit, att man kan röra sig från det tyngsta rockriffet (typ titelspåret ”Kingmaker”) till en vacker power ballad (”Last beuty on earth”) och båda låtarna fungerar lika intensivt och elegant.

Plattan inleds med dramatik i ”When God took a day off” och texten är extra aktuell och tänkvärd, inte minst när det gäller utgången av det amerikanska valet. Rasande snygg låt som är grymt snyggt producerad, där inledningen skapar stämningen i låten direkt med en avlägsen kyrkklocka och sjungande munkar som upptakt.

Låten ”Kingmaker” är minst lika fantastisk och det låter snortajt när bandet drar igång, mycket tack vare den hårt slående trummisen Allan Tschicaja, som också imponerar varje gång jag ser bandet live.

Sedan får vi prov på paret Atkins/Hammers förmåga att skriva ”hitlåtar”, med låten ”Face the world” som har en refräng som sitter precis där den ska för att man senare går omkring och nynnar med ett fånigt leende på läpparna.

”Humanize me” är ännu en tung låt med massor av dramatik, där Hammer’s gitarr är vässad till det yttersta, samtidigt som Ronnie tänjer sin röst till det allra yttersta. Behöver jag säga att refrängen är kanon!?

”Bull’s eye” är en mellanlåt med en grymt stark refräng innan den snabba och tunga ”King of the right here right now” drar igång, ytterligare en av favoriterna på den här eminenta platta. Stark refräng och ett tungt och kompakt sound.

Sedan byter bandet sound än en gång med 80-tals influerade ”Heavens little devil” som har en ovanligt melodiös refräng som det är lätt att sjunga med i och trots att inledningen till ”Civilized monsters” skvallrar om ytterligare en lugnare låt så dröjer det bara cirka 50 sekunder innan vi hör en av plattans snabbaste och tyngsta spår!

Även nästa spår är ytterst tungt och groovy, den mörka ”Sickening” som återkopplar till samma tema som man textmässigt började på med inledningsspåret, oron över vissa mörka och allvarliga krafter som sakta men säkert tar greppet om vår värld.

Än en gång levererar PRETTY MAIDS ett fantastiskt bra album och den här gången tycker jag att man överträffat sig själva. Det finns kanske inte något riktigt topp som det gjort på de två senaste albumen, men det finns desto fler grymt starka låtar vilket gör ”Kingmaker” till den jämnaste PRETTY MAIDS plattan hittills. Dessutom tror jag visst att gitarrist och skribent Janne Stark fått sitta modell på omslaget, eller?...

Betyg: 9/10

Pretty Maids ”Pandemonium”

Pretty Maids ”Motherland”

1.       When God took a day off

2.       King maker

3.       Face the world

4.       Humanize me

5.       Last beauty onearth

6.       Bull’s eye

7.       King of the right here right now

8.       Heavens little devil

9.       Civilized monsters

10.   Sickening

11.   Was that what you wanted

12.   King maker (Extended version) (Digital bonus track)

 Här kan du se och höra videon till titelspåret "Kingmaker"!