Recension: Come Taste The Band "Reignition" (AOR Heaven)

Bandet COME TASTE THE BAND kommer från Norge och har funnits sedan 1997. Inledningsvis så spelade man uteslutande covers av Deep Purple och släppte även två album med Deep Purple låtar; ”A tribute to Deep Purple” 1999 och ”Live” 2006. De här grabbarna gjorde sin grej så bra att man skapade sig ett erkännande och rykte hos publiken som även nådde medlemmarna i Deep Purple, vilket innebar att Glenn Hughes började ett samarbete med bandet 2007 på en stor norsk festival, kallad ”Kartfestivalen”, ett samarbete som varade till 2010 när Hughes hoppade av och istället startade sitt Black Country Communion.

Men 2011 så var det nästa Deep Purple sångare som hörde av sig, ingen mindre än Joe Lynn Turner, som ju också varit medlem i Rainbow. Repertoaren utvidgades till att även innehålla låtar från Rainbows låtlista och mellan 2012 och 2014 turnérade bandet tillsammans. Under tiden spelades även två låtar in som JLT skrivit tillsammans med Jo Henning Kaasin och Ståle Naas, CTTB’s gitarrist och bassist. Dessa två spår, ”Tied down” och ”Don’t let me bleed” finns med på bandets första platta med eget material som precis släppts på AOR Heaven.

2014 gjorde bandet konserter med två tidigare Rainbow sångare, Doogie White och Graham Bonnet och på ett hörn så fanns också den norske mästersångaren Jorn Lande med. Doogie har hållit kontakten med bandet sedan dess och spelat in sju nyskrivna låtar för bandet. Dessa sju, plus tidigare två nämnda spår finns nu alltså släppta på plattan ”Reignition”. Det är alltså ett slags 20års jubileum två år för sent som firas med att bandet, som turnérat med några av de största sångarna i rockhistorien, nu släpper sitt första album med eget material. Och som de gör det också!

Det är väl ganska få som fortfarande tycker att Deep Purple har något kvar att ge och nya uppsättningen med Rainbow var väl ett skämt, eller? Därför är det så härligt att höra att det finns någon som för arvet vidare och COME TASTE THE BAND gör det överraskande bra. Det låter en hel del Deep Purple, mest Mark I i stil, men också tidiga Rainbow och låtarna är faktiskt riktigt bra, bättre än vad jag hade kunnat förställa mig. Live ska bandet tydligen vara grymma när de river av de gamla klassiska Deep Purple låtarna. Nu kanske de också kan göra sina egna låtar till klassiker, vem vet!

Doogie White gör sin insats grymt bra och JLT är alltid JLT, men det ska fan vara sångare i det här bandet, för det finns faktiskt en sådan som är stadigvarande. Vidar Heidal heter han och han var med och bildade COME TASTE THE BAND för 22 år sedan och är en av två originalmedlemmar som fortfarande är kvar. Men han får bara vara med som bakgrundssångare på ett av plattans nio spår, stackarn…

Betyg: 8/10

Deep Purple ”—”

Rainbow ”—”

1.       Not that kind of man

2.       Under your skin

3.       Slave for your love

4.       Black rose

5.       Tide down

6.       Don’t let me bleed

7.       Fools in the night

8.       Cradle to grave

9.       So long old friend

Här kan du höra låten "Tied down" där Joe Lynn Turner sjunger!

Recension: Steve Hackett "At the edge of light" (Inside Out)

Efter ett kortare uppehåll i utgivningarna så är jag nu tillbaks på ett nytt år med nya möjligheter där vi kommer att få se gamla, såväl som nya namn dyka upp på den här bloggen. Först ut 2019 i min CD-spelare har varit STEVE HACKETT, en av den progressiva rockens största profiler, som startade sin karriär i det klassiska rockbandet Genesis, men som till dags dato faktiskt släppt hela 26 album i eget namn. Det tjugosjätte heter ”At the edge of light” har precis släppts, naturligtvis i flera olika varianter. Men nästan femtiofem minuter nyskriven musik blir det i alla fallen, oavsett vilken version man väljer.

HACKETT, som fyller 68 år den 12.e februari, är en musiker som alltid gått sin egen väg och också skapat sig ett helt eget uttryck och sound. Han använder sig ofta av udda instrument, bjuder in duktiga, men mindre namnkunniga musiker, på instrument som vi västerlänningar knappt hört talas om. Han överbryggar olika musikstilar, skriver och spelar sin musik från klassisk musik, via ”världsmusik” till rent popiga stunder. Ja, det är få musiker som verkligen passar in så bra inom epitetet progressiv musik som just STEVE HACKETT.

Dock har han på senaste albumen stagnerat något och upprepat sig en del, idéerna har verkat ta slut och jag hade därför inte alltför stora förhoppningar om att han ändrat på den trenden på nya albumet. Men, ack vad jag har fel! Ja, stilen är visserligen densamma, det spretar åt olika håll där STEVE HACKETT’s signatur är det enda som håller samman konceptet. Men vi får oss tillgodo tio spår som är det bästa som HACKETT skrivit på många år.

Man skulle kunna tro att ”At the edge of light” kunde vara en konceptuell platta, då de flesta spåren hänger ihop utan avbrott, men det förnekar HACKETT. Flera av låtarna är ändå reflektioner över det mörker som håller på att täcka större delen av vår värld, med främlingsfientlighet, miljöförstörelse och maktgalna ledare. I ”Beasts in our time” sjunger HACKETT om just de mörka krafter som vill få oss andra att tro att det är vilken del av världen som du härstammar ifrån som talar om din kompetens och din duglighet. En ideologi som även krupit sig in i ett så upplyst land som vårt eget. Låten inleder lugnt och vackert, för att mot slutet övergå i ett furiöst instrumentalt parti där STEVE HACKETT använder sin gitarr på ett tyngre sätt än normalt och där Rob Townsend brölar i sin saxofon i bakgrunden.

”Under the eye of the sun” var första låten som släpptes från det här albumet, en positivt laddad låt, med ett snyggt gitarrtema och ett hav av stämmor, vackert sjungna av HACKETT själv.

På ”Underground railroad” får STEVE hjälp med sången av inga mindre än Durga och Lorelei McBroom, mer kända för sitt samarbete med Pink Floyd. Det här är ett spår där STEVE plockar fram sin dobro och det blir lite bluesig gospel med en viss bluegrass-feeling, innan trummor drar igång och ett instrumentalt parti med olika grymt häftiga teman följer .

Längsta spåret på albumet heter ”Those golden wings” och inleder med vackra stråkar, innan en ensam gitarr och STEVEs röst tar vid. Men strax drar hela bandet igång i den oerhört vackra refrängen och det här är otvivelaktigt plattans stora höjdpunkt. Efter två refränger så börjar ett långt och mäktigt instrumentalt stycke, som spretar hit och dit, från stort körverk till hård rock. Ett mycket spännande stycke musik och en HACKETT när han är som bäst!

I ”Shadow and flame” drar HACKETT och gänget till Indien och sitarspelaren Sheema Mukherjee får visa upp sig till ackompanjemang av trummisens stora trumsound.

Avslutande spåren ”Descent”, ”Conflict” och ”Peace” är en trilogi där inledande ”Descent” kan jämföras med Ravels ”Bolero” med en gnutta mer dramaturgi, som övergår i den korta, men mäktiga ”Conflict” som låter som ett Bond-tema. Det är tur att det avslutas med något mer positivt i ”Peace”, ett spår som är destinerat att bli en ny HACKETT klassiker, med vackra harmonier och stora körer.

STEVE HACKETT brukar alltid leverera intressant musik, men den här gången så har han levererat sin intressantaste platta på bra många år!

Betyg: 9/10

Steve Hackett ”To watch the storms”

Steve Hackett ”Wild orchids”

1.       Fallen walls and pedestals

2.       Beasts in our time

3.       Under the eye of the sun

4.       Underground railroad

5.       Those golden wings

6.        Shadow and flame

7.       Hungry years

8.       Descent

9.       Conflict

10.   Peace

Här kan Du se videon till låten "Beasts in our time"!