Recension: Bigfoot "Bigfoot" (Frontiers)

Italienska Frontiers Records fortsätter att spotta ut plattor i ett rasande tempo. Under åren så har bolaget gått från två-tre releaser i månaden till normalt fyra till fem. De två senaste månaderna så har det varit sex releaser per månad och då är det inte så konstigt om en och annan platta faller utanför deras normalt mycket höga kvalitetströskel. Den här månaden kommer jag inte ens att bry mig om att recensera L.A. Guns nya ”efterlängtade” epos ”The missing peace” som är ett enda långt trist och tråkigt ”Jasså?”. Och varför man skrivit kontrakt med det nya engelska bandet BIGFOOT är en liten gåta, då det här inte är en platta som alls håller ställningarna. Kanske beror det på bolagskamraterna Inglorious stora framgångar som Frontiers letar efter band i samma fåra, vad vet jag.

BIGFOOT är engelsk hårdrock, som sprider sig mellan Ten och The Answer, och det som ändå är positivt är att det här bandet slår mycket av den raka och klassiska melodiösa rock som det släpps en hel del plattor varje år, men det här bandet, såsom så många andra, har svårt att få fram sin egen identitet och det låter som ”alla andra”. Närstående band med samma stil, som har identitet på något sätt är ofta berikade med en sångare som har en unik röst, såsom Danny Vaughn och Tyketto, Cormac Neeson och The Answer och Nathan James från Inglorious. Men trots att Anthony Ellis, som är sångare i BIGFOOT har en stark och grym pipa, så har han inget speciellt varumärke som talar om att det är han som sjunger.

Bandet verkar vara tajt och tungt och troligen bra live, men på skiva så tappar man livekänslan, som är så viktig i den här typen av rock. Debutalbumet inleder riktigt tungt med låten ”Karma”, men det här är inte någon låt som jag valt att inleda plattan med om jag vore A&R på Frontiers. Men så beror det kanske också lite på hur man vill profilera sig.

”The fear” är första singel från albumet och det här är en ganska ”ruffig” sak med en refräng som påminner en hel del om engelska gruppen Ten, och som inte heller riktigt presenterar bandet på rätt sätt, tycker jag. För resten av albumet lutar mer åt en form av klassisk rock med AOR inslag.

”Tell me a lie” är däremot en låt i min smak, med ett snyggt inledande gitarr riff och en snygg refräng, och jag gillar också energin i ”Eat your words” som också har ett snyggt lite funkigt gitarr riff och snygga melodistämmor.

”Prisoner of war” är också en riktigt hygglig låt och även ”Freak show” fungerar med sin tunga energi och härliga groove.

Och det är inget fel på drivet och intensiteten i bandets musik, men det sticker inte ut och jag blir aldrig riktigt berörd.

Kanske dags för Frontiers att sålla lite i sina utgivningar?

Betyg: 5/10

Tyketto ”—”

Rival Sons ”—”

1.       Karma

2.       The fear

3.       Tell me a lie

4.       Forever alone

5.       Eat your words

6.       Prisoner of war

7.       Freak whow

8.       I dare you

9.       The devil in me

10.   Uninvited

11.   Yours

 Här kan du se videon till "The fear"!