Robert John Godfrey startade sin karriär i det klassiska engelska bandet Barclay James Harvest och skrev några av det bandets mest älskade sånger, innan han, i begynnelsen av punkeran, trotsade all logik och bildade det alltigenom märkliga bandet THE ENID. Det här är ett band som sedan dess släppt massor av plattor, och det som är mest anmärkningsvärt med det är att det bara var i början som THE ENID hade ett traditionellt skivkontrakt. Mellan 1976 och 1979 släppte man fyra album, som alla distribuerades och marknadsfördes via multinationella bolaget EMI. Sedan dess har bandet gått sin egen väg, bekostat alla inspelningar och turnéer själv. Detta har man lyckats med tack vare en stor och trogen skar fans, via fan klubben ”The Stand”, som lyckades med det som många av dagens band är mer eller mindre tvingade till att använda sig av när man vill göra skivor, nämligen ”crowdfunding”, ett begrepp som inte fanns på den tiden men som THE ENID var långt för sin tid med.
Jag ska erkänna att min relation med bandet inte är
speciellt bra, då jag inte lyssnat speciellt mycket på gruppens plattor
tidigare. Under senare år har både bandet, Robert John Godfrey själv och så
nutida sångaren Joe Payne lovordats och prisats i media och på olika
prisutdelningar att jag inte kunde låta bli att lyssna in mig på nya plattan ”Dust”
som precis släppts. Det är sista plattan i en trilogi, som berättar om bandets
resa genom de olika generationer av musiker som passerat förbi genom åren. För
till skillnad från många andra band som överlevt 1970-talet så har THE ENID
bytt medlemmar väldigt ofta, men en person har hela tiden bestått, nämligen
kompositören, arrangören och keyboardisten Robert John Godfrey.
Robert räknas som en av Englands bästa kompositörer och den
utmärkelsen har han fått från seriöst håll. THE ENID är inte vilket band som
helst utan rör sig i gränslandet mellan progressiv rock, symfonisk rock och
klassisk musik. Joe Payne är en upplevelse i sig att höra, då han lär ha ett
röstregister som rör sig lätt över fem (!) oktaver, något som är mycket
sällsynt. Han har ingen stark röst, som en operasångare, utan låter mer som en
musikalartist, och därför så passar han mycket väl in i THE ENIDs teatraliska
musik. Deras konserter lär vara en stor upplevelse där Joe gärna uttrycker sig
med stora medel framför det moderna och senaste när det gäller interaktiv LED
teknik.
Plattan inleds med ”Born in the fire” som byggs upp
inledningsvis med ett klassiskt parti och där Joes röst verkligen sätts på prov
efter ungefär halva tiden av den dryga åtta minuter långa låten. Därefter drar
det symfoniska rockbandet THE ENID igång med körer och snygga harmonier som
bryter mellan rock, musikal och klassiskt influerad musik. Sanslöst vackert och
spännande!
Riktigt vackert blir det i den lugna ”Someone shall rise”
som dessutom låter oerhört mycket engelskt, musikal och en del Alan Parson Project.
Albumet starkaste spår.
Mycket musikal blir det också i den vackra ”Monsters” ett
spår som handlar om det alla verkar drömma om, det perfekta livet med hus, bil,
vacker fru och i medel 2,4 barn.
Fortsättningsvis så bjuds man som lyssnare på ytterligare
fyra spår där influenserna blandas friskt mellan klassisk musik, film teater
och musikal, symfonisk rock och progressiva tongångar. Det är spännande,
vackert, känslostarkt, teatraliskt och svulstigt att lyssna på THE ENID. Enda
smolket i bägaren är att det ljudmässigt inte låter så bra som jag skulle
vilja. Det kommer att bli mer av THE ENID hos mig framöver, då jag kommer att
ta mig an tidigare plattor också.
Betyg: 8/10
Rick
Wakeman ”The six wives of Henry VIII”
“The
phantom of the opera” (Musical)
1. Born in the fire
2. Someone shall rise
3. Monsters
4. 1000 stars
5. When the world is full
6. Trophy
7. Heavy heart
Här kan du se och höra den mäktiga låten "Someone shall rise"!https://www.youtube.com/watch?v=o3sktYQEmmA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar