DEFIANTS är ett nytt, hett, så kallat, superband som ser
dagens ljus tack vare italienska Frontiers Records. Och namnen Paul Laine,
Bruno Ravel och Rob Marcello bör få många fans av Danger Danger att flåsa lite
extra, då all dessa tre herrar spelat, eller spelar, i detta band. Sångaren
Paul Laine har sjungit på fyra av Danger Dangers studioplattor, och han var den
som efterträdde originalsångaren Ted Poley, som återvände när bandet släppte
sitt senaste album, ”Revolve”, 2009. Rob Marcello, som för övrigt är född i
Sverige, har bara hunnit med en platta med Danger Danger och således så är det
första gången som han och Paul samsas på samma skiva…
Det brukar vattnas i de flesta melodiösa rockers mungipor
när man börjar prata om Danger Danger och bandet har byggt upp en hög status,
trots, eller kanske tack vare, att man inte släppt mer än sju album sedan
starten 1989. Så visst är det här en mycket intressant platta på pappret, och
när Frontiers släpper mellan fyra och fem plattor i månaden så blir det ibland svårt
att välja vilken av releaserna som jag skall hugga in på först. Denna månad så
blev det prio på Treat, som Ni kan läsa om lite längre ner på denna blogg, och
den plattan levde verkligen upp till förväntningarna. DEFIANTS har det marknadsförts
hårt för på olika medier och därför är april månad mycket intressant för oss
som gilla melodiös hårdrock. Det var dock svårt att ställa om från Treat till
DEFIANTS, för allt verkar så blekt inför de svenska vikingarnas mästerverk, men
efter några extra dagar i CD-spelaren så växer debuten med DEFIANTS fram som
ännu en av vårens allra bästa releaser inom den här genren!
Det brukar vara vilda diskussioner om vem av Ted Poley och
Paul Laine som är bästa sångaren i Danger Danger, och eftersom Ted Poley är
tillbaka i bandet, som firade sin 25-årsdag med en större turné förra året, så
ville grundare Bruno Ravel återigen knyta kontakten med Paul och därför står
jag nu med en platta med DEFIANTS i handen. Paul sjunger gudomligt bra och de
tolv spår som presenteras på debutplattan är inget annat än julafton för Danger
Danger fans och alla andra nördar när det gäller den här musiken. Ofta låter
det som ett marginellt snällare Danger Danger som tar hjälp av Bon Jovi och
arenarocken från 1980-talet klingar rätt bekant och man blir nostalgiskt
berörd.
”Take me back” är ett sådant spår som andas storhetstiden då
Bon Jovi fyllde vilken jättearena som helst. Man kan riktigt höra publiken som
vrålar med i ”wooah wooah” i refrängen, en refräng som får mig att rysa av välbehag.
Satans snyggt helt enkelt!
Likadant gäller ”Runaway” (som inte är en cover på Bon Jovis
stora hit!) som är så mycket av det som är positivt från USA, cruisin’, sol och
värme. Jag kommer definitivt att ha detta i bilen i sommar!
Ännu en suveränt positiv låt är ”Lil’ miss rock’n’roll” som
kombinerar sleazerockande band från L. A med New Jersey a la Bon Jovi. Det här
är fullständigt omöjligt att sitta still till!
Snabb jämförelse med tidigare nämnda Treat är att DEFIANTS skapar musik utifrån klassiskt
beprövade formler, medan Treat vågar utmana dessa formler något. Vem som är
bäst får Ni avgöra, men klart är att jag själv föredrar Treat, med DEFIANTS
tätt i följet. Oerhört snygg melodiös hårdrock!
Betyg:9/10
Bon Jovi ”—”
Danger Danger ”—”
1.
Intro (Carillon’s theme)
2.
Love and bullets
3.
When the lights go down
4.
Waiting on a heartbreak
5.
Runaway
6.
Lil’ Miss Rock’n’Roll
7.
The last kiss
8.
Save me tonight
9.
Take me back
10.
We all fall down
11.
That’s when I’ll stop lovin’you
12.
Underneath the stars
Smakprov från albumet i form av smått fantastiska låten "Runaway"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar