Recension: Resurrection Kings "Resurrection Kings" (Frontiers)

Frontiers Records är skivbolaget som gjort sig kända på att återuppliva gamla klassiska band, men också - speciellt under senare år – ”inspirerat” musiker att pröva nya konstellationer. Detta har utvecklats till att många grymt bra plattor släppts med s.k. supergrupper. Ett sådant band får väl RESURRECTION KINGS räknas till, då det är ett band som kretsar kring gitarristen Craig Goldy (Dio, Giuffria, Rough Cutt), som gjorde några demos tillsammans med sångaren Chas West, en mindre namnkunnig röstkonstnär som ändå är oerhört rutinerad i band som Bonham, Foreigner, Tribe Of Gypsies, Tango Down, Red Dragon Cartel och Lynch Mob. Efter att ha skickat låtarna till Frontiers Records så fick dessa två skivkontrakt tack vare den Zeppelin influerade låten ”Livin’ out loud”.

Alltså var man nu tvungen att hitta en bassist och trummis och valet föll på Sean McNabb (Lynch Mob, Dokken, Quiet Riot) respektive den extremt rutinerade slagverkaren Vinny Appice (Black Sabbath, Dio, Heaven & Hell, Rick Derringer, Mark Boals och kommande Last In Line). En imponerande sättning i kompet alltså. Resultatet av deras insatser i studion, tillsammans med Froniters in-house producent Alessandro Del Vecchio, är ett album som presenterar elva nyskrivna spår som låter klassisk rock typ Dio möter Led Zeppelin, med inslag av Foreigner och Dokken.

Inledningen av albumet är mycket imponerande, med ”Distant prayer” som första spår där Goldy lirar skjortan av de flesta gitarrister med sitt briljanta spel. Jag håller på att ”Livin’ out loud” är albumets höjdare, en suggestiv låt som bygger mycket på Led Zeppelins intrikata sätt att bygga upp sina låtar, med udda infall och ett groovy sound.

”Wash away” låter rakare och det är inte svårt att referera till David Coverdale och Whitesnake, när man lugnare ner sig inför första versen. Låten byggs sedan upp med ett tungt stick innan en melodiös refräng.

Även ”Who do you run to” låter en hel del Whitesnake runt ”1987” plattan, men också både Giant och Winger, med stort retrosound, vasst gitarrspel och rejält ös i Chas West pipa.

Favoritspår nummer två på detta album är den grymt härliga ”Fallin’ for you” som levererar en hel del genomtänkta harmonier och lysande riff. Det här är en av de få låtar på albumet som faktiskt fastnar ordentligt, och när jag säger en av få så innebär det inte att den här debutplattan är dålig alls. MEN…

Trots att det i varje spår innehåller intressanta riff, arrangemang och till och med starka refränger, såsom i ännu en Whitesnake-pastisch, ”Never say goodbye”, så vill det helt enkelt inte lyfta helt och hållet. Jag har lyssnat en hel del på den här plattan den senaste tiden och tyvärr så tappar jag intresset ganska ofta, speciellt under de sista fem spåren. Det saknas helt enkelt det där lilla extra och en och annan tyngre melodiös refräng.

En helt okej platta som har sina riktigt bra stunder, med stark sång och sanslöst duktiga musiker. Tyvärr så har man glömt att även bra musiker behöver bra låtar för att bli riktigt intressanta.

Betyg: 6/10

Whitesnake ”—”

Led Zeppelin ”—”

01. Distant Prayer
02. Livin’ Out Loud
03. Wash Away
04. Who Do You Run To
05. Fallin’ For You
06. Never Say Goodbye
07. Path Of Love
08. Had Enough
09. Don’t Have To Fight No More
10. Silent Wonder
11. What You Take

Smakprov: "Who do you run to"

https://www.youtube.com/watch?v=3FjAJJiCrKg