Tyska metalgiganterna PRIMAL FEAR har precis släppt sitt femte album på italienska Frontiers Records och än en gång är det danske Jacob Hansen som står som ljudtrollkarl, tillsammans med bandets egen Mat Sinner. Men den här gången så har man faktiskt tagit sig till Danmark och spelat in hela platta in Jacobs studio. Det här är PRIMAL FEARs elfte studioalbum totalt och deras popularitet hos fansen har aldrig varit större. Förra plattan, ”Delivering the black” är det album med bandet som placerat sig högst upp på tyska listan någonsin, på plats 13. Nu säljs det kanske inte lika mycket plattor i volym sett som det gjorde runt 1997, när bandet släppte sitt debutalbum, men det här är ändå något som grabbarna är oerhört stolta över.
Nya plattan heter ”Rulebreaker” och bandet själva utnämner
albumet till sitt starkaste hittills. Sångaren, Ralf Scheepers, säger att de
aldrig haft så mycket energi, och så mycket inspiration att skriva musik som
det haft inför den här plattan. Och visst har man dragit åt dem melodiösa
skruvarna ytterligare ett snäpp, och tio, av plattan elva spår, är grymt
starka, raka, tunga och skrålvänliga metalepos. Det låter en hel del Accept,
med Udo Dirkschneider i spetsen, om PRIMAL FEAR, fast jag aldrig varit någon
större Accept fantast så anser jag nog att det här är bättre. Vad jag menar är
att PRIMAL FEAR skalar ner alla onödiga utsvävningar och satsar på tyngd,
enkelhet och stora mastodontrefränger. ”Breaker” heter här ”Angel of mercy” och
”Balls to the wall” är ”The end is near”, det är tungt groovigt och precis så
perfekt som man vill att PRIMAL FEAR skall låta.
”The end is near” har nästan inget gitarriff alls, utan Alex
Beyrodt och återkommande gitarrist Tom Naumann tuggar monotont genom hela låten
och låter Ralf Scheepers göra grovjobbet och refrängen är urstark.
”Bullet & tears” har en nästan lika stark refräng liksom
titelspåret, två av plattans starkaste spår, och även ”In metal we trust” är
det svårt att inte sjunga med i refrängen.
Plattan bryter sedan av i den långa, drygt elva minuter, ”We
walk in fear”, som är ett spår som har starka drag av progressiv power metal
och man får mer vibbar av Avantasia eller Allen Lande. Det här är en mycket
pompös och stark låt som i och för sig kräver lite mer av lyssnaren än vad de första
fem spåren på albumet gör, men det är väl värt att sätta sig in i låten.
Övrig fem spår på albumet tar vid där ”In metal we trust”
avslutade, det vill säga tung och rak metal med starka melodier och refränger. ”The
devil in me” är tung och långsam med snygga gitarrer i inledningen av låten, pang-på-rödbetan
refräng i typisk Accept stil och en knivskarp produktion.
”Constant heart” är power metal på hög nivå, men
efterföljande ”The sky is burning” är kanske en något ovanlig låt från PRIMAL
FEAR. Det är ett lugnare, powerballad liknande, spår där Ralf sjunger ovanligt
vackert och fint. Ett starkt spår som jag tror kommer att förvåna en del av
fansen.
Plattan avslutas sedan med den snabba ”Raving mad”, om du
inte kommer att köpa deluxe utgåvan, där också låtarna ”Final call” och ”Don’t
say you’ve never been warned” också finns med, plus en bonus-DVD med lite smått
och gott.
PRIMAL FEAR levererar än en gång ett starkt album, där
varumärket förstärks med enkla refränger och en tyngd som det är svårt att
sitta still till. Troligen kommer ”Rulebreaker” att slå förra plattans rekord
som nummer 13 på tyska topplistan!
Betyg: 8/10
Accept ”—”
Judas Priest ”—”
1.
Angels of mercy
2.
The end is near
3.
Bullets & tears
4.
Rulebreaker
5.
In metal we trust
6.
We walk without fear
7.
At war with the world
8.
The devil in me
9.
Constant heart
10.
The sky is burning
11.
Raving mad
12.
Final call (Deluxe edition)
13. Don’t say you’ve never been warned
(Deluxe edition)
Här hittar du smakprov från albumet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar