De norska fjordarna och de klara älvarna i bergslandskapen
har troligtvis satt sin prägel på det norska rockbandet LEPROUS. Bandet
debuterade på platta för elva år sedan med albumet ”Aeolia” och det skulle ta
ytterligare fyra album innan deras sound blev förädlat till en produkt som
fansen skulle häpna över. 2015 års ”The congregation” var den förlösande
faktorn och bandet gav sig ut på en lång turné, som dessutom filmades och gavs
ut förra året, en konsertfilm som är något av det bästa som jag skådat på
mycket länge. LEPROUS musik är inte bara fascinerande utan också grymt visuell!
Det som gör LEPROUS så spännande är att de verkligen
förädlat fram en helt egen stil, via plattorna ”Tall poppy syndrome”,
”Bilateral” och ”Coal”, till tidigare nämnda ”The congregation”. Bandets bygger
sitt sound på de grymt komplexa rytmerna, på den ödsliga och melankoliska
atmosfären samt de starka melodierna. Sedan skadar det inte att man har en
alldeles förträfflig frontman i Einar Solberg, som har en röst som man
verkligen minns.
LEPROUS har verkligen utvecklats och numera så låter bandet
som en hybrid av progressiv rock, metal och emo med starka influenser av
indierock. Är det här progressiv rock? Ja i allra högsta grad, trots att bandet
sällan levererar långa solon, intrikata teman eller invecklade arrangemang och
taktbyten. Men progressiv musik handlar i första hand om att föra musiken
framåt och det är något som LEPROUS verkligen gjort. Jag är grymt fascinerad av
det här bandets musik och var naturligtvis oerhört nyfiken på hur nya plattan
”Malina” skulle låta.
Första intrycket var stor besvikelse, faktiskt. Jag hade
förväntat mig ännu en ny twist i soundet, ännu mer skruvat och än mer tyngd,
såsom när man t.ex. bjöd in en skrikande och growlande Ihsahn på sista spåret
”Contaminate me” på albumet ”Coal”. Jag blev besviken därför att jag först
uppfattade de nya låtarna på ”Malina” som en upprepning från förra albumet och
det var inte det som jag förväntade mig. Men efter ett tag så inser jag att man
visst skruvat och rattat på sitt sound. Visserligen finns det en stor melankoli
kvar, men låtarna är ändå gjorda med en större värme och dessutom så är tempot
något lägre, aggressiviteten något dämpad och så är melodierna vackrare och
sprödare.
Det finns ingen ”The flood” eller ”Slave”, två av de mest
fantastiska låtar som skrivits och spelats in på de senaste åren. Men det finns
en jämnhet på den här plattan som inte fanns på ”The congregation” och starka
låtar finns det gott om här, med grymt snygga melodier, såsom ”From the flame”,
”Stuck”, ”Illuminate” och den mäktiga ”Mirage”. Dessutom får Ni bara inte missa
den avslutande, avskalade ”The last milestone”, där Einars falsettstämma endast
ackompanjeras av en stråkkvartett. Detta är en mäktigt, magisk komposition som
verkligen bevisar att LEPROUS har något helt eget, utan etikett och som är så
svidande vackert och episkt melankoliskt.
”Malina” var lite svårare att hitta hem hos mig men det var
väl värt all den extra tid som jag spenderade med albumet innan jag skrev min
recension. Ett makalöst vackert album från ett av dagens allra mest intressanta
band inom rocken!!
Betyg: 9/10
Leprous ”The congregation”
1.
Bonneville
2.
Stuck
3.
From the flame
4.
Captive
5.
Illuminate
6.
Leashes
7.
Mirage
8.
Malina
9.
Coma
10.
The weight of disaster
11.
The last milestone
12. Root (Bonus track limited edition)
Här kan du njuta av videon till fantastiska låten "From the flame"!
Här hittar du länk till videon "Illuminate"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar