Recension: Lioncage "The second strike" (Pride & Joy Music)

”The second strike” är tyska bandet LIONCAGE andra album. Bandet bildades över några öl på en rockfestival av sångaren Thorsten Bertermann, trummisen Torsten Landsberger och gitarristen Lars König och efter två års låtskrivande och inspelningar av demo så släpptes debutalbumet ”Done at last” i Europa och Japan. LIONCAGE blev ett band som det talades om bland AOR och MR kretsar och därför så släpps nya plattan på up-and-coming bolaget Pride & Joy Music.

I pressreleasen hyllar bandet Toto, Huey Lewis, Survivor, Journey och Foreigner, bara för att nämna några influenser, men när jag nu lyssnat mig genom plattan några gånger så tycker jag istället att det låter mer åt Francis Dunnerys soloplattor, Sad Café eller Little River Band, det vill säga vuxenrock med melodiösa förtecken. Inget dåligt i det men den här sortens musik tenderar ofta att bli lite

lätt tråkigt och platt om man inte har riktigt starka låtar.

Har LIONCAGE då vad som krävs? Nja, vid en första anblick så låter det här inte helt fel, melodiös poprock med en twist av lite jazziga ackord här och där, en liten westcoast ambition kanske. Inledande ”Mysterious angel” är ganska rak och har en skön refräng som är lätt att ta in, medan efterföljande ”Lights” uppvisar mer åt westcoast hållet. Man skulle kunna säga att LIONCAGE blandar AOR, west coast och melodiös rock och gör Melodic West Oriented Rock (MWOR) kanske?

Efter ”Lights”, som har en av plattans bättre refränger, fortsätter bandet med en låt som är snarlik i upplägg och takt, ”Sunrise”, men som inte har samma vassa refräng.

En annan av plattans behållningar är låten ”The other side of the moon” som har en refräng som inte så lite påminner om något som Francis Dunnery (It Bites) kunde ha skrivit och jag gillar även tyngden och den starka refrängen i ”When dragons fall”.

”Let it in” är ett snyggt nummer och på ”Secrets” lär gitarristen Tim Pierce (Rock Springfield, Elton John, Michael Jackson m.fl.) ha lagt sina gitarrslingor, men det här är en hopplöst daterad låt som ligger i gränslandet mellan Spandau Ballet och Simply Red men där det  samtidigt låter It Bites eftersom sångare Bertermann är röstlik Francis Dunnery. Synthblåset som kommer en bit in i inledningen av låten måste härstamma från det glada 90-talet….

Resten av plattan är ganska tråkig, ointressant och fegt producerad, även om ljudbilden inte alls är dålig, men jag går inte riktigt igång på LIONCAGE. Är du inne på AOR och west coast så ta dig ändå tid att lyssna för du kanske hör något som jag inte hör, men själv så kommer jag nog att glömma LIONCAGE rätt så snart…

Betyg: 6/10

Francis Dunnery ”—”

Sad Café ”—”

1.       Mysterious angel

2.       Lights

3.       Sunrise

4.       The other side of the moon

5.       When dragons fall

6.       Journeyman

7.       Let itin

8.       Secrets

9.       Colours

10.   Save the day

 Smakprov från plattan i form av låten "Save the day"!