Jag sitter och läser lite på det medföljande releaseblad som
finns till svenska progrockbandet ASTRAKHAN’s andra platta ”Adrenalie kiss”,
som precis är aktuellt att släppas. Det står att bandets musik påminner om
Opeth, Led Zeppelin och Pain OF Salvation och det har jag inte jättemycket att
invända mot. Speciellt inte referensen till Pain Of Salvation som är klockren.
Mer om det senare. Bandet skall sorteras under 70-tals progrock eller hårdrock
och det är heller inget att orda om, men nästa specificering är målgrupp, där
man listat: ”män 75% ålder: 18-44 OCH kvinnor 25% ålder: 18-34”. Nja, det känns
helt fel.
ASTRAKHAN debuterade för tre år sedan med albumet
”Retrospective” som är en progressiv resa inte långt från hur Pain Of Salvation
lät på sina första plattor. ”Retrospective” är en alldeles lysande debutplatta
från ett band som består av idel rutinerade musiker, Alexander Lycke på sång är
en framgångsrik musikalartist som har haft huvudroller ibland andra Jesus
Christ Superstar, Hair, American Idiot och Les Miserables, bröderna Per och
Jörgen Schelander på bas och keyboards, Martin Larsson på trummor och Marcus
Jidell på gitarr. Dessa musiker har förflutet i Evergrey, Pain Of Salvation och
Royal Hunt. Debuten nådde inte ut till den breda publiken och många har
troligtvis aldrig hört albumet, men jag rekommenderar verkligen att leta efter
denna progressiva godbit.
Nya albumet kommer att ha uppbackning av Sound Pollution i
Sverige och av GerMusica internationellt och det kommer att betyda att bandet
får den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag har haft höga förväntningar inför
den här plattan och dessa förväntningar har delvis infriats, men tyvärr så
håller nya plattan inte lika hög kvalitet som debuten.
”Adrenaline kiss” har en mörkare och dystrare stämning än
debuten och spår som ”Wisdom of massdestruction” och ”Alive” är låtar som har
allvarliga teman i texterna. Det är därför tur att den längre ”Silver dreams”
”lättar upp” stämningen däremellan. Alla tre spåren är oerhört snygga och det
här är ett välpolerat band som har gjort en mycket välljudande platta och
Alexander Lycke är en naturbegåvning som sångare, konstigt nog så är ASTRAKHAN
hans första band.
I titelspåret låter bandet som Deep Purple, ungefär runt
”Perfect strangers”, med ett tema som är hämtat ur arabiska tonskalan. En snygg
och stark låt som sedan följs av ”One more day” som också har en härligt ”udda”
touch, och även ”Gravity” är spännande med härligt kryddade teman och udda
takter. Här briljerar också gitarristen Marcus Jidell, den gamle Evergrey
medlemmen. Däremellan har bandet
placerat en mindre bra lugnare låt, kallad ”Ballad de Rhodes” och avslutande
”Stockholm”, som sjungs på svenska, är bara onödig och tråkig, med ett försök
att skriva en sorts hatkärleks text till hemstaden Stockholm.
Eftersom Pain Of Salvation inte släppt ett ”riktigt”
progressivt album sedan 2007 års ”Scarsick” så är ASTRAKHAN en ny, spännande
akt i genren som fyller ett tomrum som jag är säker på att fler än jag vill
fylla. Åtminstone till dess att Daniel Gildenlöw får tummen ur och göra ny och
spännande musik. ”Adrenaline kiss” är inte lika stark som debuten, men en
absolut vinnare i längden!
Betyg: 8/10
Pain Of
Salvation ”Remedy lane”
Deep Purple
“Perfect strangers”
1. Hear me now
2. ‘Wisdom of massdestruction
3. Silver dreams
4. Alive
5. Adrenaline kiss
6. One more day
7. Ballade de Rhodes
8. Gravity
9. Stockholm
Här hittar du länk till låten "Alive"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar