Recension: Messenger "Threnodies" (Inside Out)

En av 2014 års mest intressanta debuter var engelska MESSENGER’s ”Illusory vlues”, en tillbakablick in i den tidiga psykedeliska sidan av 70-talets progressiva rock, där Pink Floyd verkar ha varit en stor inspiration. Bandet gjorde succé vid flera av Europas stora festivaler och fick bland annat pris vid den årliga Progressive Rock galan. Detta har inneburit att det mest progressiva rockbolaget under de senaste åren skrivit kontrakt för att släppa MESSENGER’s nya platta. Därför så är det alltså Inside Out som släpper platta nummer två med bandet och den har fått namnet ”Threnodies”.

Redan i inledande ”Calyx” så kan man skönja en liten svängning i MESSENGERs musik. De inledande tonerna påminner faktiskt om ett spår från Stakka bo’s sorgligt underskattade album, ”Jr.”, där det låter ”depp-rock”, indie och soul på en och samma gång. Dessutom kryddar bandet med sin egen psych och udda progressiva rock. Jag ska naturligtvis inte jämföra MESSENGER med Stakka Bo men en av bandets sångare är ganska röstlik Johan Renck!

Det här tilltalar inte mig riktigt och även ”Oracles of war”, som sedan följer, är svår att smälta, när man har bandets förra platta i minne. Det här spåret är en hybrid av tidig Pink Floyd, Soundtrack Of Our Lives och Black Sabbath på ett märkligt, men ändå lite spännande sätt.

Det är först med ”Balearic blue” som jag känner igen det MESSENGER som var så lysande och klart på debutalbumet. Det finns stråk av det som vi idag kallar den polska vågen, och det är lätt att härleda det lite till det landets storheter, Riverside, fast med en med psykedelisk touch. Men fortfarande så lyckas inte MESSENGER övertyga mig på samma sätt som debuten gjorde.

Och fortsättningen av plattan lever inte heller upp till hur det lät på ”Illusory blues” vilket är riktigt tråkigt, då MESSENGER kändes som ett av de nya, spännande banden som skulle axlar manteln i en ny generation av intressanta progressiva rockband. ”Threnodies” är en blandning av modern progressiv rock och indierock med ekon från psykedelisk rock från det märkligt levande 70-talet. Men de sju spår som MESSENGER presenterar på nya plattan vill inte på allvar engagera eller beröra. Det känns faktiskt lite trött och oinspirerat och efter flera genomkörare så fastnar inte ett enda av plattan spår. En stor besvikelse faktiskt…

Betyg: 5/10

Soundtrack Of Our Lives ”—”

Pink Floyd ”—”

1.       Calyx

2.       Oracles of war

3.       Balearic blue

4.       Celestial spheres

5.       Nocturne

6.       Pareidolia

7.       Crown of ashes

 Smakprov på plattan här!

Recension: Knifeworld "Bottled out of Eden" (Inside Out)

För två år sedan släppte det udda engelska rockbandet KNIFEWORLD sitt andra album, på det respekterade skivbolaget Inside Out. Man har en viss förväntan på plattor som släpps på detta bolag och kvalitativ progressiv rock och metal har man kunnat höra en masse, samtidigt som nya förmågor har tagit plats i musikens värld tack vare dem. Men för dem som inte hört KNIFEWORLDs första platta, eller var bekant med Kavus Torabis kvirkiga engelska pop i bandet Cardiacs, hade en ny musikalisk värld att upptäcka i och med albumet ”The unravelling”. Det var en platta som tagit lång tid att spela in och som också innebar en personligt tung tid för Torabi. Resultatet var magnifik poprock med klara indie och new wave inslag, draperade i progressiv rock, och band som XTC, Oingo Boingo, Utopia och även stråk av Frank Zappa kunde höras.

Nu släpper bandet sin tredje platta och man ville den här gången inte spendera en massa tid i studion så man bokade bara in nio dagar och det är vad nya albumet ”Bottled out of Eden” har fått på sig för att mogna till en färdig produkt. Den stora skillnaden är att nya plattan låter mer live och mer organisk i jämförelse med den tungt producerade ”The ravelling”. KNIFEWOLRD håller sig med en del oväntade instrument i sin sättning vilket gör att man bland annat hör en hel del blåsinstrument, såsom saxofoner, klarinett och bastuba. Bandet består av åtta musiker, varav tre är blåsare och dessa instrument används flitigt vilket gör att ljudbilden är rejält annorlunda mot allt som Inside Out annars släpper ifrån sig.

Dessutom så har Kavus sånghjälp på flera av spåren av två av bandets medlemmar som råkar vara kvinnor, vilket också varierar sånginslagen. Sammantaget så blir bandets musik en smältdegel av lite allt möjligt, men nya albumet är betydligt popigare än förra plattan, och den som förväntar sig experimentellt och progressivt tror jag kommer att bli lite besviken, trots att det här inte handlar alls om någon konventionell popmusik. Nej, KNIFEWORLD är allt annat än radiovänligt popskval för det finns annorlunda lösningar i varje riff och i varje arrangemang. Kavus Torabi är en nutida Andy Partridge (XTC) eller möjligen Todd Rundgren och har mer släktskap med engelsk folkmusik och new wave än med utstuderad progressiv rock, typ Spock’s Beard, Flower Kings eller Bearfish, några av det riktigt stora artisterna i Inside Outs artiststall.

Jag känner spontant inte samma entusiasm för det här albumet som jag gjorde för ”The unraveling” och det beror mest på att jag saknar de mest galet experimentella inslagen som gjorde förra platta så lysande. Det kan också bli lite för lättviktigt popigt i längden för min del, men Torabi är en härlig figur i musikvärlden som verkligen går sin egen väg och vågar vara egen. ”Foul temple” är ett av de spår där bandet tar ut svängarna mer, ett spår som i stort är akustiskt och där det vackra samsas med dissonant fulhet. ”I must set fire to your portrait” är ren indiepop med en intelligent touch och också ett spår där man tar ut svängarna och töjer på konventionerna. Ett spår som jag är säker på att Frank Zappa hade gillat.

Bäst på plattan är inledande ”High / Aflame” vars arrangemang innehåller en hel del österländska element och det känns lite kosmiskt och ”flummigt”.

”Bottled out of Eden” är en sångcykel som är inspirerad av erfarenheter kring nära och käras bortgång, låtarna handlar om förluster men också om att hitta hoppet igen efter en sådan förlust. Trots ett ämne som måste ses som tragiskt och negativt så är inte musiken direkt i moll. Jag är inte lika entusiastisk som jag var efter att lyssnat på förra plattan men det här är ändå härligt udda och annorlunda!

Betyg: 7/10

XTC ”—”

Iamthemorning ”—”

1.       High / Aflame

2.       The germ inside

3.       I am lost

4.       The deathless

5.       Foul temple

6.       Vision of the bent path

7.       I must set fire to your portrait

8.       Lowered into necromancy

9.       A dream about a dream

10.   Secret words

11.   Feel the sorcery

 Lyssna på låten "High / Aflame" här!

Recension: Black Stone Cherry "Kentucky" (Mascot)

Ett band som dragit sin uppmärksamhet till mig de senaste åren är bluesbandet BLACK STONE CHERRY. Bluesband säger ni? Ja, visst är dessa fyra sydstatsgrabbar enormt präglade av den svarta bluesen och vissa av spåren på den nya plattan, ”Kentucky”, kan man direkt skala ner till ett intimt bluesarrangemang, så närheten till dessa rötter är markant. Men BLACK STONE CHERRY är ett ”modernt” band och utåt så är det metal, postgrunge och sydstatshårdrock som, vid första anblicken, präglar detta intelligenta bands musik.         

Det är nu tio år sedan deras bana startade med det hyllade albumet med samma namn som bandet själva. Man har valt att ta sig tillbaka till samma studio, David Barricks Barrick Recordings, där det hela startade, med idag så är studion uppgraderad med ett mixerbord från självaste Abbey Road studion och man kan också säga att BLACK STONE CHERRY uppgraderats med egna familjer, hus och 10 års turnerande sedan sist. Detta gör att man låter mer moget utan att för den skull släppa på sitt vinnande koncept, ett tungt bluesbaserat southern rock sound som får mig att verkligen känna bandets musik långt in i märgen.

Jag såg bandet live på SRF 2014 och de visade sig vara lika bra på scen som ryktet talat för. De har också lyckats att förmedla mycket av sin nerviga livekänsla på platta, vilket inte är så lätt som man kan tro. På nya ”Kentucky” så är detta riktigt påtagligt då det finns en närvaro från första tonen till sista, till och med på ett något uttjatat spår som Whitfield/Strong klassikern ”War”, som bland annat Bruce Springsteen ofta kört live, men som Edwin Starr en gång i tiden gjorde i original. Valet av cover känns sämre på pappret än det faktiskt är.

Det här är ett mycket starkt album, med massor av fantastiska låtar och framför allt ett band som är alltigenom elektriskt när de driver fram låtarna. Jag vill från dessa plocka fram två spår som jag håller som plattans starkaste, och det är först den skitiga bluesrocken i ”Soul machine” där man dragit arrangemanget mer åt soul och det är riktigt svårt att sitta still när refrängen drar igång.

”Long ride” kan man säga är plattans ”hitlåt”, för här kommer bandets melodiösa sida fram. Det här är också en något ”snällare” låt med en refräng som jag haft i huvudet under de senaste veckorna.

”Kentucky” är en naturlig fortsättning på BLACK STONE CHERRY’s musikaliska resa. Det låter mer moget, mer erfaret men samtidigt lika busigt och rått som tidigare. Känns i nuläget som bandets jämnaste och mest genomarbetade platta och naturligtvis så rekommenderar jag den här plattan varmt!

Betyg: 8/10

Black Crowes ”—”

Molly Hatchet ”—”

1.       The way of the future

2.       In our dreams

3.       Shakin’ my cage

4.       Soul machine

5.       Long ride

6.       War

7.       Hangman

8.       Cheaper to drink alone

9.       Rescue me

10.   Felling fuzzy

11.   Darkest secret

12.   Born to die

13.   The rambler

 En "Behind the scenes"-version av "Soul machine" kan avnjutas HÄR!

Recension: The Enid "Dust" (RSK)

Robert John Godfrey startade sin karriär i det klassiska engelska bandet Barclay James Harvest och skrev några av det bandets mest älskade sånger, innan han, i begynnelsen av punkeran, trotsade all logik och bildade det alltigenom märkliga bandet THE ENID. Det här är ett band som sedan dess släppt massor av plattor, och det som är mest anmärkningsvärt med det är att det bara var i början som THE ENID hade ett traditionellt skivkontrakt. Mellan 1976 och 1979 släppte man fyra album, som alla distribuerades och marknadsfördes via multinationella bolaget EMI. Sedan dess har bandet gått sin egen väg, bekostat alla inspelningar och turnéer själv. Detta har man lyckats med tack vare en stor och trogen skar fans, via fan klubben ”The Stand”, som lyckades med det som många av dagens band är mer eller mindre tvingade till att använda sig av när man vill göra skivor, nämligen ”crowdfunding”, ett begrepp som inte fanns på den tiden men som THE ENID var långt för sin tid med.

Jag ska erkänna att min relation med bandet inte är speciellt bra, då jag inte lyssnat speciellt mycket på gruppens plattor tidigare. Under senare år har både bandet, Robert John Godfrey själv och så nutida sångaren Joe Payne lovordats och prisats i media och på olika prisutdelningar att jag inte kunde låta bli att lyssna in mig på nya plattan ”Dust” som precis släppts. Det är sista plattan i en trilogi, som berättar om bandets resa genom de olika generationer av musiker som passerat förbi genom åren. För till skillnad från många andra band som överlevt 1970-talet så har THE ENID bytt medlemmar väldigt ofta, men en person har hela tiden bestått, nämligen kompositören, arrangören och keyboardisten Robert John Godfrey.

Robert räknas som en av Englands bästa kompositörer och den utmärkelsen har han fått från seriöst håll. THE ENID är inte vilket band som helst utan rör sig i gränslandet mellan progressiv rock, symfonisk rock och klassisk musik. Joe Payne är en upplevelse i sig att höra, då han lär ha ett röstregister som rör sig lätt över fem (!) oktaver, något som är mycket sällsynt. Han har ingen stark röst, som en operasångare, utan låter mer som en musikalartist, och därför så passar han mycket väl in i THE ENIDs teatraliska musik. Deras konserter lär vara en stor upplevelse där Joe gärna uttrycker sig med stora medel framför det moderna och senaste när det gäller interaktiv LED teknik.

Plattan inleds med ”Born in the fire” som byggs upp inledningsvis med ett klassiskt parti och där Joes röst verkligen sätts på prov efter ungefär halva tiden av den dryga åtta minuter långa låten. Därefter drar det symfoniska rockbandet THE ENID igång med körer och snygga harmonier som bryter mellan rock, musikal och klassiskt influerad musik. Sanslöst vackert och spännande!

Riktigt vackert blir det i den lugna ”Someone shall rise” som dessutom låter oerhört mycket engelskt, musikal och en del Alan Parson Project. Albumet starkaste spår.

Mycket musikal blir det också i den vackra ”Monsters” ett spår som handlar om det alla verkar drömma om, det perfekta livet med hus, bil, vacker fru och i medel 2,4 barn.

Fortsättningsvis så bjuds man som lyssnare på ytterligare fyra spår där influenserna blandas friskt mellan klassisk musik, film teater och musikal, symfonisk rock och progressiva tongångar. Det är spännande, vackert, känslostarkt, teatraliskt och svulstigt att lyssna på THE ENID. Enda smolket i bägaren är att det ljudmässigt inte låter så bra som jag skulle vilja. Det kommer att bli mer av THE ENID hos mig framöver, då jag kommer att ta mig an tidigare plattor också.

Betyg: 8/10

Rick Wakeman ”The six wives of Henry VIII”

“The phantom of the opera” (Musical)

1.       Born in the fire

2.       Someone shall rise

3.       Monsters

4.       1000 stars

5.       When the world is full

6.       Trophy

7.       Heavy heart

 Här kan du se och höra den mäktiga låten "Someone shall rise"!https://www.youtube.com/watch?v=o3sktYQEmmA