Få av den nya generationen progressiva band har visat sig så
lysande kompetenta och innovativa som det engelska bandet HAKEN. När debuten,
”Aquarius”, släpptes 2010, var det med lysande recensioner som bandet snabbt
gjorde sig ett namn i branschen. Bara året senare släpptes uppföljaren,
”Visions”, och fansen jublade då man nu insåg vilket fantastiskt band HAKEN
visade sig vara. 2013 kom tredje albumet, ”The mountain” och efter EP’n
”Restoration” så tog bandet ytterligare tre år på sig för nästa fullängdare,
den oerhört hyllade och grymt starka ”Affinity”, som dök upp på skivdiskarna
2016.
Tidigare i år släppte man en liveplatta/DVD från
”Affinity”-turnén, kallad ”L-ive”, och det är en konsert som jag verkligen kan
rekommendera om Du inte tidigare har koll på bandets diskografi. HAKEN är en
sextett ytterst kompetenta musiker som gör saker och ting live som nästan inte
går att göra, känns det som. HAKEN spelar en mycket komplex form av progressiv
rock/metal, där det ofta förekommer udda takter och komplicerade teman i
musiken. Trots detta så är HAKENS musik ändå relativt lättsmält, mycket tack
vare bandets förmåga att skriva snygga och melodiösa melodistämmor och
refränger.
Dessutom så är HAKENS musik väldigt varierad, även i varje
låt, där versen kan vara nästan death metal medan refrängen låter jazzigt
soulig. Och sångaren Ross Jennings behärskar allt som han ställs inför, en sann
talang och en av HAKENS stora tillgångar. Nya plattan har fått titeln ”Vector”
och är bandets femte studioepos och den här gången ville medlemmarna ta en
tyngre väg än tidigare, vilket märks på så sätt att variationen på det här
albumets sju spår är något mindre än på tidigare album. Det är mycket mer
exvilibristhumör hos alla i bandet och det smattrar och smäller hos trummis och
bassist och gitarrernas vassa riff och teman överglänser nästan sig själva på
vissa spår. Ja, det blir lite mer av allt när bandet nu släpper sitt femte
album på åtta år.
”Vector” har också ett tema, menar gitarristen Charlie
Griffiths, som utgår från keyboardisten Diego Tejeidas passion för psykoanalys.
Utan att gå alltför mycket in på vad plattan egentligen handlar om så börjar
den sin historia med låten ”The good doctor”, om en läkare och hans patient,
som är helt katatonisk, men som visar prov på olika minnesbilder beroende på
vilken behandling han får.
Den långa ”Veil” blir som en livfull resa i denna patients
hjärna där livet sakta startar upp för att förmedla olika stadier av känslor
och sinnestillstånd. Det här är ett grymt starkt epos med en snygg refräng och
en hel del spännande musikaliska teman.
Efterföljande ”Nil by mouth” är plattans obligatoriska
instrumentala spår och det är också plattans tyngsta spår, nästan som en
kakofoni av ljud och oljud.
Efter fem snabba spår med massor av olika takter och
intrikata teman så är det faktiskt en befrielse att slappna av till den jazziga
”Host”, som inleder med en vacker trumpet och där Ross sjunger helt fantastiskt.
Plattans bästa spår enligt undertecknad!
Omslaget består av en så kallad ”Rorschach”-bild, ett
verktyg som tidigare ofta användes inom psykoanalysens värld. Meningen är att
man skall säga det första som kommer upp när man ser denna ”bläckkludd”. Jag ser
en dödskalle. Vad ser du?
HAKEN har gått och blivit lite mörkare och lite tyngre, med
mindre variation i låtmaterialet. Jag är inte riktigt nöjd med resultatet, men
HAKEN är ändå HAKEN. Grymt stark instrumentalistisk upplevelse, kanske något
mindre musikalisk upplevelse denna gång, men fortfarande i en klass för sig…
Betyg: 7/10
TesseracT ”—”
Leprous ”—”
1.
Clear
2.
The good doctor
3.
Puzzle box
4.
Veil
5.
Nil by mouth
6.
Host
7.
A cell divides
Här kan du se videon till låten "A cell divides"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar