Recension: Michael Romeo "War of the worlds/Pt.1" (Music Theories Recordings)

MICHAEL ROMEO är Symphony X gitarrist och låtskrivare, som har haft en mycket framgångsrik karriär med sitt band ända sedan starten 1994, Det har blivit nio studioplattor sedan dess och Symphony X harr en stadig fanbase över hela världen som ofta ställt frågan till MICHAEL ROMEO om han inte kommer att göra någon soloplatta. Men arbetet med Symphony X verkar ha uppslukat all tid för Michael, ända till nu vill säga, för precis i dagarna så ser ROMEO’s första soloplatta dagens ljus, kallat ”War of the worlds Part 1”.

Under ett och ett halvt år så har MICHAEL skrivit, spelat in och mixat ihop, inte bara ett utan två album, varav vi nu kan ta del av första delen, del ett av ROMEO’s ”War of the worlds”. Vad jag förstår så har inte titeln något att göra med H. G. Wells klassiska epos och inte heller så är detta verk något som man skall förväxla med Jeff Wayne’s lika klassiska verk på skiva från 1978. För Er som känner till Symphony X progressiva symfoniska metal så håller sig ROMEO inom dessa ramar med sitt första soloalbum. Men vissa överraskningar bjuder ändå denna hyllade gitarrist, såsom en inramning av en hel del orkestrala arrangemang, tillägnade två av MICHAEL’s stora favoriter inom filmmusik, nämligen Bernard Hermann, som gjort musik till flertalet av Hitchcocks filmer samt Moby Dick, och den store giganten inom filmmusik som är John Williams. Dessutom så bjud det på lite synthigare ljud i låten ”F*cking robots”, vilket osökt får mig att tänka på Transformers, ännu en beröringspunkt i filmens värld.

Plattan inleds med ett instrumentalt stycke, kort och gott kallat ”Introduction” och det handlar i stort sett endast om filmisk musik, framförd av ”symfoniorkester”, innan resten av bandet fyller på efter dryga en och en halv minut. Resten av bandet innebär John Macaluso på trummor och John ”JD” DeServio (Black Label Society) på bas. Övriga instrument står ROMEO för.

På ”Fear the unknown” presenterar sig också plattans sångare, en nykomling som heter Rick Castellano, och han har en röst som vi kommer att höra mycket av framöver, det är jag helt övertygad om. Låter man som James Hatfield kombinerat med Russel Allen så kommer säker många att fastna för den här unge mannens talang.  En grym låt med en snygg melodiös refräng går sedan över i singelspåret ”Black”, som är plattans tyngsta spår och en riktig kioskvältare där alla inblandade får möjlighet att visa upp sina mest briljanta tekniker. Synnerligen grymt spår!

Sedan kommer ”F*cking robots” med all säkerhet att bli en vattendelare hos fansen, eftersom det här dyker upp en del oväntade ”ljud”, men gillar man, som jag tidigare nämnde, filmen Transformers så tror jag nog att man köper den låten också!

Ett annat spår som funnits ute på, bland annat, Spotify en tid är låten ”Djinn” och det här låter mycket Symphony X, på ett positivt vis, där Castellano får sjunga för kung och fosterland. Ett dramatiskt arrangerat nummer med en viss touch av orientaliska tongångar.

Sjätte spåret heter ”Believe” och nu lugnas tempot ner betydligt i denna dryga åtta minuter långa läckerhet, en symfonisk delikatess med en grymt snygg refräng, men som också är härligt arrangerad, full av vackra idéer, teman och riff. Dessutom är det lång instrumentala partiet i låten helt lysande! En favorit just nu.

Utan uppehåll går låten över i ”Differences” som är ytterligare en högklassisk symfonisk metalschlager med en stark refräng. Den går sedan över i den instrumentala och dramatiska ”War machine”, ett stycke musik som lätt skulle passa in i en storfilm från Hollywood med katastroftema. MICHALE ROMEO kan mycket väl få anbud att skriva filmmusik efter den här plattan!

Plattan fortsätter med den blytunga ”Oblivion” som har ett envist gitarrriff som bas och även här så haglar de starka melodierna. Avslutar gör ”Constellations” där den symfoniska sidan får stort utrymme.

Jag längtar redan till fortsättningen av denna symfoniska odyssé. MICHALE ROMEO har gjort en helt briljant platta i en genre som ofta blir trist och tråkig och där det ofta bara handlar om att spela så fort som möjligt och så mycket som möjligt och där kvaliteten på musiken glöms bort. ROMEO lyckas perfekt i denna hybridisering och gör en av årets starkaste plattor hittills!

Betyg: 9/10

Symphony X ”—”

John Williams ”Raiders of the lost ark”

1.       Introduction

2.       Fear the unknown

3.       Black

4.       F*cking robots

5.       Djinn

6.       Believe

7.       Differences

8.       War machine

9.       Oblivion

10.   Constellations

 Här kan du höra den maffiga låten "Djinn"!