Det har gått hela 13 år sedan bandet KINO släppte sin
debutplatta, ”Picture”. Den plattan är numera en modern klassiker inom
progressiv rock och en av min (många) favoriter inom genren på senare år. Fans,
och jag själv, har gått och väntat på att en uppföljare skall komma, men de
inblandade musikerna har varit fullt upptagna med sina respektive band,
eftersom originalbandet bestod av redan etablerade musiker som var mer eller
mindre kända för många redan tidigare. På sång, gitarr och en av två
låtskrivare var och är John Mitchell, som synts i väldigt många sammanhang under
årens lopp, såsom Arena, It Bites, Frost* och det egna soloprojektet Lonely
Robot. Låtar skrivs också av en annan upptagen musiker, nämligen bassisten Pete
Trewavas ( Marillion, Transatlantic, Big Big Trin och The Winter Tree) och på
keyboard fanns John Beck (It Bites) och trummorna skötes av Chris Maitland
(ex-Porcupine Tree). John återfinns även på nya albumet, ”Radio Voltaire”, men
ny på trummor är Craig Blundell (Frost*, Lonely Robot, Steven Wilson och
Pendragon).
Faktum är att nya albumet med KINO egentligen var menad som
ett nytt Lonely Robot album, men bolaget Inside Out stoppade det, eftersom de
tyckte att det var för tidigt med en uppföljare till förra årets ”The big dream”.
Så under några månader i slutet av 2017 samlades John, Pete, John och Craig i
studio för att spela in det nya låtmaterialet, som faktiskt började skrivas så
sent som i augusti förra året. Nya KINO plattan har alltså inte tagit tretton
år att värka fram, utan kan mer ses som ett hastigt framarbetat album.
Och när jag nu lyssnat mig genom ”Radio Voltaire” under
några veckor så måste jag erkänna att jag tycker att det verkar gått lite för
fort i alla processer, speciellt när det kommer till låtskrivandet. Albumet ”Picture”
var en fantastiskt platta, med en variation av låtmaterial som innehöll starka
progressiva spår, som den långa ”Loser’s day parade”, som lånade både från It
Bites och Marillion, men också svidande vackra popiga spår, som den helt
underbara ”Letting go”, den nästan lika vackra ”All you see” och låten med den
helt underbara refrängen i ”Leave a light on”. Nya plattan har en mer popig
inramning och stilmässigt så ligger den här plattan närmare Loney Robot än
KINO.
Titelspåret inleder och är också plattans mest ”proggiga
spår”, tillsammans med den avslutande ”The silent fighter pilot” De här två
spåren är också plattans starkaste spår, tillsammans med den vackra balladen ”Idlewild”.
Dessa tre låtar kan jag ge mer än godkänt om jag skall göra jämförelsen med
debutplattan för 13 år sedan. Men mycket vatten har runnit under broarna och John
Mitchell har senaste åren sysslat med en marginellt mer popig form av
progressiv rock, där melodierna är viktigare än de långa solona. Det har jag
absolut inget emot och de två plattor som hittills släppts under namnet Lonely
Robot talar sitt tydliga språk att John är en skicklig låtskrivare, där han
hämtar mycket influenser från 60- och 70talets engelska pop/rock våg. Mest hör
man Beatles och 10 cc i Johns musik och dessa två klassiska band spökar väldigt
tydligt även här.
Övriga låtar på plattan är inte dåliga, men håller betydligt
lägre klass än vad det här bandet bjöd på på deras debut. Jag hade förväntat
mig en platta med mer lekfullhet och större utsvävningar, men ”Radio Voltaire”
är mer ordinär än så. En bastant och snygg platta, som jag säkert hade
uppskattat om det inte stått KINO som bandnamn. Missförstå mig inte, det här är
en bra poprock platta, men i jämförelse med ”Picture” så är det en stor
besvikelse…
Betyg: 6/10
Lonely Robot ”—”
10 cc ”—”
1.
Radio Voltaire
2.
The dead club
3.
Idlewild
4.
I don’t know why
5. I won’t break so easily any more
6. Temple tudop
7. Out of time
8. Warmth of the sun
9. Grey shapes of concrete fields
10. Keep the faith
11. The silent fighter pilot
Videon till låten "Grey shapes of concrete fields" kan Du se här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar