Recension: Kayak "Seventeen" (Inside Out)

I Holland är symfonisk och progressiv rock oerhört stort och många av dagens band har Ekseption och Focus, samt rockband som Shocking Blue, Earth & Fire och Golden Earring att tacka för framgångarna. Men det finns ett band som egentligen är större än alla dessa och vars historia går tillbaka ända till 1972. Det är bandet KAYAK, som, med undantag för en period mellan 1982 och 2000, har varit mycket aktiva och har fortfarande en stor skar fans över hela världen. Deras genombrott internationellt kom med albumet ”Starlight dancer”, som släpptes 1977. Därefter har bandet släppt klassiker som ”Periscope life”, ”Merlin” och ”Nostradamus-The fate of man”, de två sistnämnda konceptplattor som uppförts på scen som rockopera.

Enda kvarvarande originalmedlemmen är keyboardisten Ton Scherpenzeel, som numera skriver all musik, och som han skriver! För Er som är bekant med KAYAK sedan tidigare så förstår Ni vad jag menar. Han är en kompositör som gör musik med stora, vackra melodier, samtidigt som han gärna skriver längre stycken, som små historier som berättas med musik. Han har, men sitt KAYAK, hittills skrivit fyra rockoperor, och sammanlagt släppt sexton plattor. Nu kommer album nummer sjutton, kort och gott kallat ”Seventeen”.

Under årens gång så har det passerat flera intressanta musiker i bandet, men trummisen Pim Koopman, var den som var med och grundade KAYAK en gång i tiden och han är minst lika skyldig till KAYAKs sound och framgångar, som Ton är. Tyvärr gick han bort mycket hastigt 2009, mitt under turnerandet med albumet ”Letters from Utopia” och det var mycket nära att KAYAK också hade försvunnit bort i glömska. Efter ytterligare en rockopera, i form av ”Cleopatra” 2014, så drabbades bandet av ett nytt bakslag, då bandets två dåvarande sångare hoppade av samtidigt, strax innan man skulle framföra ”Cleopatra” från scen.

Men skam den som ger sig. Ton har sedan dess bytt ut hela bandet och dessutom skrivit kontrakt med tyska Inside Out för att släppa nya albumet, och numera består bandet av sångaren Bart Schwertmann, en grym gitarrist vid namn Marcel Singor, svenske Kristoffer Gildenlöw (Pain Of Salvation, Neal Morse European Live Band) på bas och den fantastiske trummisen Collin Leijenaar (Affector, Neal Morse European Live Band), men på nya albumet finns varken Kristoffer eller Collin med. Dessa har Ton plockat in efter det att albumet spelades in, av den anledningen att dessa två herrar inte fanns tillgängliga. Kristoffer finns i och för sig med på spåret ”Cracks”, men övrig bas står Ton själv för.

”Seventeen” är en blandning av kortare, popigare spår, som samsas med längre progressiva symfoniska stycken, såsom ”Cracks”, ”Walk through fire” och plattans bästa spår, den makalöst imponerade ”La peregrina”, som du kan hitta länk till längst ner i recensionen. Och det är så som KAYAK brukar vara, en samling mycket bra låtar, oavsett om de är långa och komplicerade, eller, som i fallen ”All that I want” eller inledande ”Somebody” intelligenta popstycken som det är lätt att sjunga med till.

”La peregrina” var en ”Hallelujah-moment” när jag hörde plattan för första gången. Jäklar vilken låt, där mycket händer på nästan 12 minuter. Låtens inledning påminner lite om engelska Camel, ett band som Ton under en tid spelade med, för att sedan dra lyssnaren med på en musikalisk resa som man aldrig vill ska ta slut.

”Cracks” är den andra av mina favoriter, ett stycke musik som berör mig oerhört, med snyggt arrangemang och flera grymt melodiösa teman.

Av de kortare spåren så är det ”All that I want” som fastnat mest hos mig med en envist melodiös refräng som gärna får stanna kvar länge.

Jag gillar också den korta ”Love, sail away” som har en touch av folkmusik i botten. En vacker sång, nästan lika vacker som den avslutande ”To an end”, som är en perfekt avslutning.

Tilläggas kan att Camel’s Andy Latimer gästar på den instrumentala ”Ripples on the water”, ett annat vackert spår som är skrivet just med Andy i tankarna. Första delen av låten spelar Andy akustisk gitarr, men när han tar den elektriska guran i slutet av låten så känns Andys specialle sounf igen direkt.

”Seventeen” släpps fyrtiofem år efter debuten ”See see the sun”, men Ton Scherpenzeel’s musik är fortfarande lika vital, om inte än mer vital, än i början av 1970-talet. En grymt bra inledning på det nya progressiva året!

Betyg: 9/10

Camel ”—”

Enid ”—”

1.       Somebody

2.       La peregrina

3.       Falling

4.       Feathers and tar

5.       Walk through fire

6.       Ripples on the water

7.       All that I want

8.       X marks the spot

9.       God on our side

10.   Love, sail away

11.   Cracks

12.   To an end

 Här kan Du se och njuta till låten "La Peregrina"!