”Sagan om den irländska älgen” såg dagens ljus redan 1984,
Halmstadkollektivet ISILDURS BANEs debutalbum, som bandet själva bekostade och
släppte på vinylskiva. Ända sedan den dagen så har all produktion av LP-skivor,
CD och DVD släpps på helt egen hand, utan inblandning av större skivbolag och
ISILDURS BANEs historia i musikvärlden är med fog unik och speciell. Inte bara
på sättet som man arbetat tillsammans under åren, utan och stilmässigt, då
ISILDURS musik inte alltid handlar om rock och modern musik, utan ofta
förknippas med klassisk musik och nutida klassiska kompositörer. Där har
bandet, eller numera kollektivet, ISILDURS BANE en del beröringspunkter med en
av världens största musikgenier genom tiderna, Frank Zappa. Och är det någon
som man kan sätta som referenspunkt till musiken så ligger herr Zappa ganska
nära till hands.
Nu är det fjorton år sedan ISILDURS BANE senast släppte
ifrån sig ny musik i form av fysisk CD-skiva och historien bakom den här nya
plattan uppstod i och med de, på senare år, årliga IB Expo dagarna, då man kan
bevista flertalet musikaliska workshops och där bandet bjuder in musiker från
hela världen. Detta avslutas med en mycket uppskattad och välbesökt konsert där
alla musiker tillsammans framför musik, både nyskriven och gammal. Här har namn
som trummisen Pat Mastellotto, keyboardisten Richard Barbieri, bassisten Tony
Levin, trummisen Marco Minnemann och gitarristen Adrian Belew medverkat genom
åren, bara för att nämna några.
2013 så tog Richard Barbieri med sig en ”kompis” till IB
Expo. Denna ”kompis” var ingen mindre än Marillions sångare Steve Hogarth, och
tycke uppstod direkt mellan Steve och framför allt ISIDURS BANEs
huvudkompositör Mats Johansson, vilket resulterade i att man förra året
framförde ett verk som kallades ”Colours not found in nature” under IB Expo.
Detta stycke var ett rent samarbete mellan Mats och Steve, som inte bara
skrivit all text och sång, utan också bidragit med musik. Nu har alltså hela
verket spelats in på skiva också och delats upp i sex stycken och en speltid på
dryga fyrtio minuter.
Mats har alltså inte komponerat någon ny musik sedan i
början av 2000-talet, så projektet blev en utmaning för honom att se om han
fortfarande hade förmågan att skriva och det är också första gången som han
gjort det tillsammans med någon annan, om jag fått rätt information. Så
uruppförandet inför ISILDURS BANEs 40-årsjubileum som grupp blev en succé, i
och med den nykomponerade musiken. De sex spår som verket består av är ganska
olika, men har en gemensam nämnare; det är gjort med kärlek och intresse för
att liera olika sorter och stilar av musik.
Mitt favoritspår på albumet är den vackra ””Diamonds and
amnesia” som låter extremt mycket Kate Bush i mina öron, med mycket stämning
och större delen akustiska instrument. Ovanpå det rör sig Hogarth röst som en jojo
i känslor och uttryck. Normalt så är jag faktiskt inte så förtjust i hans sätt
att sjunga, ofta med en ganska svårt sluddrig stil, men här är han alldeles
briljant och lysande. Jag är i och för sig ingen jättestor Marillion fantast,
utan gillar Hogarths tidigare material, framför allt i gruppen Europeans, som
levde ett ganska undanskymt liv i mitten av 1980-talet. Deras platta ”Recurring
dreams” från 1984 är ett mästerverk som kombinerar dåtidens synth-era med en
modern progressiv stil.
Albumets längsta spår är ”The love and the affair” och det
här är något av det snyggaste som ISILDURS BANE släppt på skiva någonsin. Och
samtidigt så låter det här ganska långt ifrån hur man är van vid att bandet
brukar låta. Här har kanske Hogarth haft en del att säga till om även när det
gäller musiken, vad vet jag. Faktum är att det tidigare inte var speciellt
vanligt med sång på ISILDURS BANEs plattor!
Ett annat spår där Hogarth troligtivs varit med och påverkat
musikaliskt kan mycket väl vara ”The random fires”, för det låter en hel del
engelsk 60-talspop i harmonierna, och jag vet att Steve är ett stort fan av bland
annat Lennon och McCartneys musik. Inslag finns naturligtvis från ISILDURS
klassiska art musik, speciellt efter första refrängen. En spännande och kul låt
med flera olika vändningar.
”Peripheral vision” är svidande vacker med smakfulla stråkar
som inslag i ljudbilden. Steves röst brister och det är ingen skönsång direkt,
men det hindrar inte att han lägger ner sin själ och inlevelse till fullo.
Låten har en melankolisk och grymt snygg refräng som byggs upp med mer
instrumentering för varje gång den återkommer.
”Colours not found in nature” är en mycket intressant platta
där lyssnaren bjuds på äkta progressiv rock/pop från två olika världar.
ISILDURS hybrid av Zappa, engelsk Canterburystil och klassisk kammarensemble
och Marillions mer moderna sätt att se på den progressiva rockens ställning i
världen. Kombinationen fungerar alldeles utmärkt och det här är ett album som
förhoppningsvis också kan få ut ISILDURS BANEs rykte till de som inte redan är
invigda. Trots att bandet funnits till i dryga 40 år så är det skrämmande få
som hört talas om dem, eller hört någon musik som bandet släppt. Detta lär det
säkert bli ändring på tack vare den här plattan.
Måste också kommentera omslaget som är ett av de bättre som
jag sett på länge. Designer Matti
Engdahl har nog hämtat en hel del inspiration från Storm Thorgerson och
Hipgnosis! Fantastiskt att titta på!
Betyg: 8/10
Marillion ”—”
Frank Zappa ”—”
1.
Ice pop
2.
The random fires
3.
Peripheral vision
4.
The love and the affair
5.
Diamonds and amnesia
6.
Incandescent
Här kan du höra det mäktiga spåret "The love and the affair"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar