Power metal är en genre som jag sällan eller aldrig brukar
befatta mig med. Det är sällan som denna snabbfotade form av hårdrock berör mig
över huvud taget. Det går för snabbt och det är sällan som man satsar på melodier
utan det är just dubbeltrampet på bastrummorna, tempot och spelskickligheten
som står i fokus i denna genre. Jag har jättesvårt med detta. Det får gärna gå
snabbt, men gitarrister som onanerar fram sina licks och trummisar som slår på
trummorna tills hjärtat arbetar i farligt tempo är så osexigt och ointressant
att jag hellre låter bli att lyssna på musik alls.
Italienska LABYRINTH är en av de klassiska banden i genren,
åtminstone nere på kontinenten och naturligtvis i sitt hemland och bandet
startade redan 1991 och har till dags dato släppt sex studioalbum. Men det nu
sju år sedan vi hörde något alls från LABYRINTH och faktum är att om inte
Frontiers CEO Serafino Perugino börjat påverka originalmedlemmarna Olaf Thorsen
och Andrea Cantarelli, tillsammans med sångaren Roberto Tiranti, att än en gång
spela musik tillsammans så kanske LABYRINTH förblivit tysta. Under 2016 spelade
bandet på Frontiers Metal Festival och då bestod bandet också av trummisen John
Macaluso (TNT, Ark, Riot .m.), bassisten Nik Mazzucconi och keyboardisten Oleg
Smirnoff (Vision Divine, Edritch), en konstellation som också bestått när man
nu är aktuella med sitt nya studioalbum, ”Architecure of a god”.
Som sagt, jag hade inte stora förhoppningar att den här
plattan skulle tilltala mig. Och med tanke på att jag inte gillat något som
LABYRINTH gjort tidigare så blev jag ändå relativt positivt överraskad när jag
lyssnat genom plattan några gånger. Tempot är faktiskt betydligt lägre än vad
jag förväntat mig. Låtar som ”Take on my legacy” och ”Stardust and ashes” är
inget för mig, supersnabb power metal a la Rhapsody (On Fire) är alltför tråkig
och det blir bara ett evinnerligt bankande och smattrande på gitarrer och
trummor som saknar känsla och intellekt. Sedan kanske det inte var ett
alltigenom genomtänkt drag att göra cover på Robert Miles technoklassiker
”Children”, då den inte alls fyller något syfte här.
Men när LABYRINTH drar ner på tempot så kan det stundtals
bli riktigt bra. En vacker ballad som ”Those days” fungerar alldeles utmärkt
som en melodiös paus mellan de mer snabba numren. Och bland de snabbare numren,
som inte alls är speciellt snabba utan traditionella metal/rocklåtar, som jag
lånat ett extra öra till så finns ”Still alive” som har riktigt snygga melodier
och en vass refräng.
”A new dream” är också exempel på en låt som har en snygg
refräng och som är paketerad på ett intressant sätt.
Bästa spåret på plattan är det långa, mer progressiva
titelspåret, där bandet går från vackert svävande, via snabbare tempo tillbaka
till lite lugnare partier. Snyggt arrangemang och det låter betydligt bättre än
vad jag förväntat mig.
”Architecture of a god” är inget album som jag kommer att
lyssna speciellt mycket på i framtiden, men en och annan låt kan komma att
hamna i bilen på mina långresor. Varierat och halvintressant album som jag inte
alls skulle placera i power metal facket, faktiskt.
Betyg: 6
Fates Warning ”—”
Queensryche ”—”
1.
Bullets
2.
Still alive
3.
Take on my legacy
4.
A new dream
5.
Someone says
6.
Random logic
7.
Architecture of a god
8.
Children
9.
Those days
10.
We belong to yesterday
11.
Stardust and ashes
12.
Diamond
Här kan du höra låten "A new dream"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar