Recension: Theander Expression "Wonderful anticipation" (AOR Heaven)

Andrée Theander heter en norrländsk gitarrist som ganska tidigt bestämde sig för att satsa på musiken. Efter att gått klart gymnasiet i Piteå så var det Los Angeles och MI (Musicians Institute) som hägrade. Där träffade han ingen mindre än Jeff Lorber, som bjöd in Andrée att spela på sitt album, ”Galaxy”, som släpptes 2012. Strax efter drog Andrée hem till Sverige och samlade ihop en härlig samling musiker för att spela in ett eget album under namnet THEANDER EXPRESSION. Debutplattan hette ”Strange nostalgia” och släpptes 2013 på Avenue Of Allies och var fylld av härlig AOR med en touch av westcoast rock. Nu är THEANDER EXPRESSION aktuell med uppföljaren, albumet ”Wonderful anticipation”, och än en gång så gör Andrée det mest själv i sin studio men det finns en och annan intressant musiker som hjälpt honom till slutresultatet.

Trummisen heter Herman Furin och till vardags så hittar vi honom med bandet Work Of Art. Herman var också med på THEANDER EXPRESSION’s första platta och spelade trummor. Vi hittar också Kristofer von Wachenfeldt (Seven Tears, Care Of Night) på keyboards, Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T., bassisten Björn Lundqvist (Sunstrike, Twilight Force) och så Christian Eriksson (Sunstrike, Twilight Force) på sång, som också medverkade på förra plattan, men då som Christian Hedgren.

”Wonderful anticipation” bjuder på elva spår i AOR nära landskap, men den här gången så har Andrée struntat i westcoast influenserna. Inledande ”Anticipation anthem” är ett kort instrumentalt stycke som faktiskt känns ganska onödigt i mina öron, utan plattan börjar istället med den glada och positiva dängan ”You always ran away”, som är en snabb AOR låt med en hel del sommarfeeling, en stark refräng och helt okej sång från Christian.

Även titelspåret doftar av sommarblomster och det här är så nära som man kommer westcoast feeling den här gången, och text i refrängen kan säkert tolkas på mer än ett sätt!

Men allt är inte så kul på plattan och ”Ms. Trendy” är faktiskt riktigt dålig och jag är heller inte så förtjust i den bluesiga ”Into the valley”, kanske mest för att det handlar om en blues utan groove.

Då är det bättre när THEANDER hittar tillbaka med låtar som ”Never surrender”, som har en helt okej refräng och i den vackra ”The loner” visar Andrée upp sin briljanta teknik på sitt instrument när han drar iväg ett suveränt solo.

Lite lugnare är också ”Someday (I’ll be there to meet you) och det här en låt med en oerhört snygg och stark refräng. Och det är de lite lugnare spåren som är bäst på det här albumet, för avslutande balladen ”State of flow” håller jag faktiskt som plattans bästa spår.

Med tanke på hur bra debuten var så är nya albumet en besvikelse, dels låtmässigt men också soundmässigt, då jag tycker att det låter lite stelt och tunt. En okej platta men jag hade hoppats på ett bättre resultat.

6/10

Mecca ”—”

Toto ”—”

1.       Anticipation anthem

2.       You always ran away

3.       Wonderful anticipation

4.       Ms. Trendy

5.       Factoids & fallacies

6.       Into the valley

7.       Never surrender

8.       The loner

9.       Someday (I’ll be there to meet you)

10.   On my own

State of flow

Här hittar du ett smakprov på plattan!:
Album Teaser 

Recension: Last In Line "Heavy crown" (Frontiers)

LAST IN LINE är Dio’s andra platta som släpptes 1984. På den skivan fanns Vivian Campbell på gitarr, Jimmy Bain på bas och Vinnie Appice på trummor bakom Ronnie James Dio på sång. Detta är en numera klassisk sättning av bandet Dio, som också släppte albumen ”Holy diver” och ”Sacred heart”. 27 år efter att just den här sättningen av Dio upplöstes så träffades trion bakom Dio för att spela lite för skojs skull. Detta var i Los Angeles 2011. Kemin fanns där och suget fanns också kvar för att göra något gemensamt på allvar. Detta ledde senare till att Frontiers Records ställde en förfrågan om de kunde tänka sig att spela in ett album med nyskrivet material, och det var ett erbjudande som det var svårt att tacka nej till. Så nu är alltså debutalbumet med gruppen LAST IN LINE här och man har valt att kalla plattan ”Heavy crown”, kanske som en sorts statement att det samtidigt är en tung uppgift att bära Dio’s musikaliska budskap vidare.

För visst låter det en hel del Dio, trots att sångaren Andrew Freeman, en god vän till Vinnie Appice, inte är speciellt röstlik. Han låter faktiskt mer som Oni Logan från Lynch Mob, ett band som faktiskt Andrew frontat under en tid, då också Vinnie Appice fanns med på trummor. Freeman är annars inte någon större kändis i rocksammanhang, men hans röst är riktigt bra och kraftfull och passar in i LAST IN LINE’s koncept utan problem.

Tyvärr så hann bassisten Jimmy Bain så tragiskt gå bort, under en båtcruise där LAST IN LINE skulle ha uppträtt som en av flera ”förband” till Def Leppard. Enligt uppgift så dog Jimmy i sin hytt och dök aldrig upp när bandet skulle spela. Det har senare konstaterats att han hade långt gången lungcancer, något som hans läkare hade sagt bara var lunginflammation…

”Heavy crown” blir därför ett slags dödsruna över Jimmy Bain’s långa karriär och med band som Thin Lizzy, Rainbow, Wild Horses, Gary Moore och Dio, så var Bain en av de riktigt stora bassistprofilerna under många år. Och faktiskt så är det här en mycket värdig avslutning för honom. Bara synd att han inte kommer att få uppleva hur väl det här albumet troligen kommer att bli mottaget.

Plattan inleds med låten ”Devil in me” som är tidstypisk för rockplattor som ”Holy diver”, ”Heaven & hell” eller ”British steel” och det här är som en manual i hur brittisk hårdrock låter.

”Martyr” är ett kort spår med en hel del influenser från Rainbow eller Judas Priest, två band som var samtida med Dio och ”Starmaker” är också ett bra exempel på de här rutinerade herrarnas kunnande om hårdrockens historia.

”Blame it on me” har fått lite Black Sabbath stuk och det är ju också ett band som i allra högsta grad hade kopplingar till Ronnie James Dio.

Ett av mina favoritspår är den snabba ”Already dead”, som har ett bekant gitarr riff och det låter både Saxon, Judas Priest och Rainbow om det här spåret.

”Curse of the day” inleder lugnt men exploderar rejält i refrängen och här låter LAST IN LINE mer modernt i sitt musikaliska uttryck. En låt som sticker ut från den övriga retrometalen.

Och andra hälften av ”Heavy crown” är faktiskt snäppet bättre än inledningen, för lägg till spår som den sugande ”Orange glow”, det bluesiga titelspåret och avslutande ”The sickness”, som är en av plattans höjdare, så blir summan ett album som imponerar och som överraskar. Jag hade nämligen inte förväntat mig denna höga klass alls. Men alltid kul med bra plattor som man inte räknar med!

Betyg: 8/10

Dio ”—”

Saxon ”—”

1.       Devil in me

2.       Martyr

3.       Starmaker

4.       Burn this house down

5.       I am revolution

6.       Blame it on me

7.       In flames (Bonus track deluxe edition)

8.       Already dead

9.       Curse the day

10.   Orange glow

11.   Heavy crown

12.   The sickness

Här hittar du länk till låten "Devil in me" !!

Recension: Rick Springfield "Rocket science" (Frontiers)

RICK SPRINGFIELD är skådespelare och författare, men det är som musiker som de flesta känner till honom. I och för sig så har säkert många av Er sett honom i filmen ”Ricki and the Flash”, mot Meryl Streep, eller i TV-serier som ”True detective”, ”Californication” eller Rick’s genombrott i långkörarsåpan ”General hospital”, men låtar som ”Jessie’s girl”, ”An affair of the heart”, ”Love somebody” och ”Human touch” är numera klassiska melodiösa rockalster som tillhör allmänbildningen inom rockhistorien. Numera varvar RICK musiken med just filmandet, både framför kameran och även bakom då han nyligen också gjort en prisbelönt dokumentär om sin egen publik, kallad ”An affair of the heart”, efter sin stora hit.

Men sedan slutet av 1990-talet så har albumen kommit ganska sällan, runt fyra till fem år emellan släppen, men plattorna har varit oerhört vitala och RICK har varierat sin stil en hel del, från den arga postpunkiga ”Shock/Denial/Anger/Acceptance” till den briljanta ”Song for the end of the world”, där RICK uppgraderade sitt eget framgångrika 80-talssound till 2010-talet. Fyra år efter den plattan släpper RICK sitt nya album, kallat ”Rocket science” och det är ytterligare en Frontiers Records release som har hög prioritet i vår. När RICK släpper nytt så blir det per automatik en världsnyhet, för han har fortfarande en stor skara fans, trots uteblivna jättehits de senaste 29 åren. Det var faktiskt 1987 senast som han släppte plattan ”Rock of life”, som var den senaste riktigt, riktigt stora hiten.

Men, som sagt, SPRINGFIELD kan fortfarande skriva intressant och bra musik och för att vara 67 år gammal i år så ser han inte ut att vara en dag äldre än 45, och han låter också betydligt yngre på skiva. Men om jag säger att nya albumet är influerat av Nashville så vet jag att många fans kommer att rynka på näsan. RICK goes country? Ja, lite grand faktiskt, men inte så mycket så att det blir hästjazz, som tur är. Jag är allergisk mot country och var lite skeptisk när ryktena började florera om att RICK höll på med en countryplatta. Så illa är det inte för det låter först och främst RICK SPRINGFIELD, med cirka 5% countryinfluenser.

Låtar som inledande två minuter och trettio sekunder långa ”Light this party up” är en klassisk SPRINGFIELD komposition, ett spår som får vem som helst att börja partaja.

En låt som ”Down” är också så klassiskt RICK SPRINGFILED, men ljudbilden är något annorlunda på grund av slide gitarren och mandolinen och så bygger det på i resten av plattans tretton spår. RICK viker inte mycket från sin personliga rockstil i låtbyggande, men kryddningen av typiska countryinstrument, såsom steel guitar, fiol, banjo och mandolin, gör att RICK låter lite mognare, och det finns faktiskt lite fler lugnare spår än vad vi hört på länge.

Jag har alltid gillat RICK SPRINGFIELD och jag har aldrig mött någon som inte gör det, på någon nivå, och efter hans fantastiska show på Sweden Rock Festival 2013, så blev det många fler som förstår hans storhet. Då var han 64 och rockade loss mer än alla de yngre hårdrockarna tillsammans!

”Rocket scientist” är ännu en i raden av fantastiska album som RICK SPRINGFIELD släppt ifrån sig, men kanske inte riktigt lika fantastisk som det brukar vara. Jag kan bli lite trött på steel guitaren i längden och med en låt som ”All hand on deck” så blir det lite för mycket av alla countryinslag för min del. RICK är en sjuhelsikes låtskrivare och en vital musiker som alltid gör bra ifrån sig, även denna gång, trots lite för mycket country!

Bertyg: 8/10

Butch Walker ”—”

Sahara Snow ”—”

1.       Light this party up

2.       Down

3.       That one

4.       The best damn thing

5.       Miss mayhem

6.       Pay it forward

7.       Found

8.       Crowed solitude

9.       Let me in

10.   All hands on deck

11.   We connect

12.   (I wish I had) A concrete heart

13.   Earth to angel

Lyssna på "Light this party up" här!

https://www.youtube.com/watch?v=W7Lmq7MqxKs 

Recension: Inglorious "Inglorious" (Frontiers)

Det har surrat rejält runt ett av Frontiers Records stora prioriteter i vår, det brittiska bandet INGLORIOUS. Det här är ett band som består av handplockade musiker av bandets sångare Nathan James, som tidigare bland annat gjort sig ett namn med Trans-Siberian Orchestra och gitarristen Uli Jon Roth. Han bildade bandet 2014 med ett enda syfte i blicken; att återskapa det organiska rocksoundet från 70-talets stora brittiska band, såsom Deep Purple, Led Zeppelin och Bad Company. Till sin hjälp har han bassisten Colin Parkinson och trummisen Phil Beaver, två mycket meriterade musiker som är oerhört tunga tillsammans och bildar en perfekt stomme till INGLORIOUS klassiska hårdrock, och så gitarristerna Wil Taylor och Andreas Eriksson, Andreas som är katten bland hermelinerna då han ju kommer från Sverige.

INGLORIOUS har också fått med sig några mycket meriterade rocknamn på vägen mot att nya albumet släpps, i form av fantastiskt beröm och uttalanden från Queen’s gitarrist Brian May, som kallar bandet ett ”ungt och starkt Deep Purple”, från Glen Hughes som sägs älska bandets singel ”Until I die” och de har också fått en inbjudan av Toto’s gitarrist Steve Lukather för ett ”meet-and-great” backstage. Bandet har också kallats ”The future of British rock”, vilket engelsk press ofta använder och som man egentligen inte skall bry sig så mycket om. Men efter att ha lyssnat på bandets debut, så måste jag säga att jag inte alls är förvånad över att tre så meriterade herrar som May, Hughes och Lukather ställer sig i kö och vill spegla sig i glansen av dessa unga herrars framtida framgångar.

Det som imponerar på mig mest är det här bandets organiska sound, känslan, nerven och närvaron som river tag i mig och fascinerar. Det här låter så naturligt och analogt, vilket troligen beror på att de fem grabbarna levt, andats och spelat in sin musik i en studio i Buckinghamshire under en månads tid, precis som banden gjorde förr i tiden. Här finns inga autotunes (som om det skulle behövas på en så fantastisk sångare som Nathan James!), troligen minimalt med overdubs och bandet har verkligen spelat live i studion för att få den rätta känslan. Och vilken känsla de skapar!

Plattans elva spår är skrivna under den månad som man befann sig i studio, med lite hjälp av Al Pitrelli (Megadeth, Alice Cooper, Trans-Siberian Orchestra), Joel Hoekstra (Night Ranger, Whitesnake) och Neil Fairclough. Och det här är så lysande snyggt och så grymt bra att jag utnämner det här till 2016 års bästa platta redan nu!

Ni bara måste lyssna på den fantastiska, bluesiga ”Holy water” som suger sig fast med en magisk melodi, ett sugande gungande komp, smått fantastisk sång från Nathan och Andreas hypnotiska gitarr. Dessutom är bandets sound kompletterat med äkta hammondorgel här och på flera andra spår på albumet.

Inledande ”Until I die” får mig att tänka på Deep Purple’s comeback med ”Perfect strangers”, som inledde med Jon Lord’s numera klassiska hammondorgel. Även här så inleder hela albumet med detta underbara sound och Andreas tar sedan över i ett skönt riff innan hela bandet presenterar sig på allvar. Jag kan tänka mig att många kommer att skrika ut sin glädje när de hör det här för första gången!

”High flying gypsy” lånar en del från Led Zeppelin men vad gör det när bandet gör det här till en fantastisk låt där Nathan än en gång visar prov på sin grymma rockröst.

Men faktiskt så är det i de långsammare spåren som man hör bandets storhet. ”Bleed for you” är en grymt välskriven låt, med mycket närvaro och det här känns så äkta och genuint, fastän det inte är det minsta nyskapande.

Även ”Girl got a gun” är magnifik och här spökar David Coverdale i bakgrunden. Låten smyger sig fram i inledningen och under versen för att explodera strax innan refrängen, en refräng som är så grymt snygg och som fastnar hos mig för all framtid!

Och hur många band i dagens läge har så bra låtmaterial att man har råd att lägga sina två bästa spår sist? ”Unaware” inleder med en halv minuts piano innan man drar igång en lysande rocklåt med en alldeles fantastisk refräng och avslutande ”Wake” är näst intill helt akustisk, där Nathan än en gång visar upp sin nästan övernaturliga sångröst endast kompad av akustiska gitarrer. Och jag är helt övertygad om att bandet sitter i en ring i studion och spelar in låten helt utan pålägg för det låter så nära, så naket, så levande att man skulle kunna tro att bandet står i mitt vardagsrum och spelar.

INGLORIOUS är bandet som du bara måste kolla in. Det här är fantastiskt, nästan lika magiskt som när jag hör Deep Purple’s ”Who do we think we are” första gången. Men bara nästan. Med dagens mått mätt så är det här redan en klassiker!

10/10

Deep Purple ”—”

Bad Company ”—”

1.      Until I Die

2.      Breakaway

3.      High Flying Gypsy

4.      Holy Water

5.      Warning

6.      Bleed For You

7.      Girl Got A Gun

8.      You’re Mine

9.      Inglorious

10.  Unaware

11.  Wake

Här kan du se och höra två av bandets låtar!

Unaware 

Until I die 

Recension: Last Autumn's Dream "Paintings (AOR Heaven)

Under ganska många år så skulle jag ha kunnat återanvända gamla recensioner när, numera, helsvenska melodiösa rockarna i LAST AUTUMN’S DREAM varje år släppt ett nytt album. Ända tills förra året, när bandets elfte album, ”Level eleven” släpptes. Med ny gitarrist, i egenskap av svenske Peter Söderström som ersatte originalgitarristen Andy Malacek (Fair Warning), så verkade det som om bandet fick en liten nytändning och det albumet snurrade faktiskt en hel del i min CD-spelare. Ett år senare så är det alltså dags för bandets tolfte album, kallat ”Paintings”, och än en gång så är det Mikael Erlandsson på sång, Jamie Borger på trummor, Nalle Påhlsson på bas och Ulf Wahlberg på keys och som producerat, som står för musiken.

”Paintings” låter precis så som man förväntar sig att en LAST AUTUMN’S DREAM platta ska låta och visserligen är Mikael Erlandsson en sångare av rang, men han låter lite trött här och där, speciellt i ett spår som ”Out of love”. Men låtskrivandet är det inget fel på och med lite enkel överslagsräkning så har han till dags dato varit med och skrivit cirka 120 låtar enbart till det här bandet. Visserligen så brukar man också ha med en cover på nästan varje album, men om man räknar med de bonusspår som japanerna kräver så ligger nog låtantalet ganska rätt. Undrar hur många av dessa som Mikael fortfarande kommer ihåg?

Cover på nya albumet är REO Speedwagon’s gamla klassiker ”Take it on the run” och ärligt talat så är den inte speciellt lyckad. Då är de egna spåren, såsom den härligt tunga ”Bring out the heroes” och den snygga ”Too late” betydligt bättre. Jag gillar även ”Won’tcha stay the night” som i inledningen visar prov på skillnaden mellan Andy’s och Peter’s gitarrstil och även ”Bitter blue” är en cool låt med en bluesigare touch där Peter lägger mycket feeling i sitt gitarrspel.

Men LAST AUTUMN’S DREAM’s största problem är att de släpper plattor för ofta, och att dessa plattor är så lika. Ofta är plattorna ojämna med en hel del ”utfyllnadslåtar” och då vore det bättre med skivsläpp vartannat år istället. Det är vad jag tycker, men bandet har en stor fanskara i Japan som är bandet trogna och troligtvis så trivs de här grabbarna bra tillsammans eftersom det varit få medlemsbyten under vägens gång. Varför ändra på ett vinnande recept?

”Paintings” når inte upp i samma klass som ”Level eleven”, men bandet tuffar på och gör det fansen förväntar sig av dem. Jag kan tycka att det blir lite enformigt i längden och det är få av bandets plattor som är riktigt bra. Snygg, om än något tråkig, kvalitativ melodiös rock med typisk svensk touch!

Betyg:6/10

Lover Under Cover ”—”

Fair Warning ”—”

1.       My mistake to make

2.       Bring out the heroes

3.       Out of love

4.       Too late

5.       Take it on the run

6.       Won’tcha stay the night

7.       An eye for an eye

8.       Bitter blue

9.       In case of landing on water

10.   Rock star crazy

 Här hittar du länk till låten "Bitter blue" som är från nya albumet!:

https://www.youtube.com/watch?v=9frAkNbRFNo