Recension: White Widdow "Silhouette" (AOR Heaven)

Från Australien kommer WHITE WIDDOW som precis släppt sitt fjärde album ”Silhouette”. Jag har lyssnat lite grand tidigare på bandet, men inte riktigt fastnat för deras musik, trots att det handlar om rejält keyboarddränkt AOR, med en hel del influenser från klassiska band som Night Ranger, Giuffria, FM eller Survivor. Jag älskar klassisk AOR, speciellt om den kommer från USA, men WHITE WIDDOW har tidigare legat mer åt brittisk AOR och låtit mer åt FM, Heartland eller The Ladder. Nya albumet visar upp ett band som skruvat lite mer på retrorattarna och faktiskt så finns det en hel del riktigt sköna låtar.

Bandet släppte första plattan 2010, med en snabb uppföljare 2011 och båda plattorna fick bra recensioner i Europa, vilket medförde att man turnerade en del här, så också i Sverige. Under 2012 så turnerade man också som support åt engelska bandet Ten. Sedan tog bandet en längre paus, mest beroende på att trummisen Geroge Kristy dog i en olycka. Kvar från originalbandet är bröderna Jules och Xavier Millis, sång respektive keyboards, samt gitarristen Enzo Almanzi, och med ny trummis (Noel Tenny) och bassist (Ben Webster) så kom album nummer tre, ”Crossfire” under 2014. Nu två år senare så är samma kvintett ute på turné i Europa igen och supportar nya plattan.

”Silhouette” är WHITE WIDDOW bästa platta hittills och man har dels fått ordning på soundet och dessutom slipat en hel del på låtskrivandet. Det finns en hel del riktigt snygga låtar och jag kan rekommendera bland annat inledande ”Stranded” som inleder med synthar som har sound som är direkt hämtade från 80-talet. Även följande låt, ”Surrender my heart” skulle kunna vara hämtad från någon platta som släpptes för trettio år sedan, och även här så är refrängen riktigt snygg. Plus till snygga körer!

Riktigt snygg är power balladen ”Last chance for love” som har en grym refräng och det här är helt klart bästa spåret på albumet. Klart kompetent är även nästföljande låt, ”Wild at heart” där tempot har dragits upp igen. Snygga melodier både i vers och refräng och även här så är det ett stort plus för körerna.

Ytterligare ett spår tål att nämnas och det är ”Game of love” där gitarristen Enzo Almanzi får lite mer utrymme. Snyggt gitarr riff och en stark refräng.

Sångare Jules Millis har en något tråkig sångröst och trumsoundet är bedrövligt rakt genom hela plattan men det är inget fel på låtsnickeriet. WHITE WIDDOW har med nya albumet tagit ett steg upp i karriären. Det är inte ett perfekt album, men om bandet orkar ett tag till så kanske man är helt hemma på platta nummer åtta, eller nåt…

Betyg: 7/10

FM ”—”

Survivor ”—”

1.       Stranded

2.       Surrender my heart

3.       Living for the night

4.       Last chance for love

5.       Wild at heart

6.       Damage is done

7.       Game of love

8.       Smile for the camera

9.       Waited

10.   Sleeping with the enemy

 Här kan du se videon till låten "Surrender my heart"!

Recension: Maschine "Naturalis" (Inside Out)

Tre år efter debuten så står bandet MASCHINE där i kulisserna med en uppföljare, kallad ”Naturalis”. Tre år efter debuten så är gitarristen Luk Machin alltså tillbaka efter en längre tids sjukdom, där han också hunnit reflektera över vår världs respons på människornas oaktsamma vård av densamma. Efter debuten med ”Rubidium”, som tog nästa fem år att spela in, så har Machin ersatt hela bandet med nya människor och sedan två år tillbaka så består bandet av Daniel Mashal på bas, Marie-Eve de Gaultier på keyboards och sång, Elliott Fuller på gitarr och James Stewart på trummor. Troligen har han lärt sig att ombyte förnöjer och utvecklar av mästaren och tidigare bandledaren Andy Tillison i Tangent, som Luke var del av under tre år.

Debuten med MASCHINE var en ganska spretig historia där man kunde höra influenser från både It Bites, Tangent, Pain Of Salvation och Genesis och influenserna från It Bites förre sångare och gitarrist, Francis Dunnery, finns kvar även denna gång och då menar jag i första hand gitarrspelet, men också i viss mån arrangemangsmässigt i låtarna. Men Luke och kompani har jobbat hårt för att få ihop en platta som låter MASCHINE, där Luke är ansvarig för allt låtskrivande men där alla i bandet har varit med och arrangerat. De har lyckats riktigt bra tycker jag, dock så är även den här plattan lite ojämn.

Inledande ”Resistance” är en tolv minuter lång progressiv dröm där alla element är snyggt hopsatta och det här en perfekt öppning som sedan övergår i det kortare spåret ”Night and day”. Här låter det en hel del Francis Dunnery, trots att det är Marie-Eve som är den som sjunger huvuddelen av låten.

En av de bättre spåren är ”Make believe” där också Marie-Eve hörs mest i sången. Jag kommer att tänka på det nu avsomnade bandet Pure Reason Revolution när jag hör den här låten och det låter lite indie progressivt om Ni förstår vad jag menar. Sensuell sång är aldrig fel dock…

En betydligt popigare låt är ”Hidden in plain sight” där spelet mellan Lukes och Marie-Eves röster är nyckeln. Här låter det lite new wave pop möter jazz korsat med Magenta. Spännande låt fram till cirka två minuter innan slutet då det jazziga tar över för mycket.

Plattans två sista spår är också de bästa. Speciellt så gillar jag avslutande ”Megacyma” som inleder med vissa Pink Floyd influenser, för att sedan övergå till tyngre tongångar med snygga och härligt progressiva teman under de nästan tolv minuter som låten håller på.

Jag är lite ambivalent när det kommer till det här bandet, men det här är en betydligt mer homogen platta än debuten. Hade man dragit ner något på de jazzigare inslagen så kunde det här varit en kandidat till en av årets bättre progressiva rockplattor. Något ojämn men med ett par riktigt, riktigt härliga progressiva epos!

Betyg: 7/10

Francis Dunnery ”—”

Pure Reason Revolution ”—”

1.       Resistance

2.       Night and day

3.       Make believe

4.       Hidden in plain sight

5.       A new reality

6.       Megacyma

7.       Eye pt. 2 (Live in Veruno) (Bonus track)

8.       Rubidum (Live in Veruno) (Bonus track)

 Här kan se och höra låten "Megacyma"!

Recension: Enbound "The blackened heart" (Inner Wound Recordings)

Svenska bandet ENBOUND debuterade 2011 med albumet ”And she says gold”, en platta som hade sina ljusa stunder men som var ojämnt och inte riktigt homogent. Bandet består av fyra grabbar, varav två av dem troligen använder sig av artistnamn, ”Swede”, Mike Cameron Force och även en tredje medlem som kallar sig Marvin Flowberg kan ha en pseudonym. På debutalbumet hade även sångaren ett artistnamn, ”Lee Hunter”, men eftersom alla genomskådade honom redan på första plattan så används också hans riktiga namn här. Lars Säfsund, även känd som sångare i Work OF Art och som ofta figurerar i olika nöjesprogram i TV, såsom Let’s Dance och Melodifestivalen, har en av vårt lands absolut bästa sångröster och för Er som tidigare hört honom med Work Of Art vet denne mans kapacitet.

Men ENBOUND är ett band där musiken är betydligt hårdare än hos Work Of Art, men trots detta så är det Lars röst som imponerar. Nya albumet heter ”The blackened heart” och har nyligen släppts på lilla Inner Wound Recordings, som också släppte debutalbumet. Bandet har haft fem år på sig att göra uppföljaren och man har förvaltat tiden väl och gjort ett album som består av tio betydligt mer homogena låtar och ett sound som låter både modernt och tungt.

”Falling” inleder med flerstämmig sång från Lars och här påminner det mycket om Work Of Art…under cirka 15 sekunder, innan tunga gitarrer och trummor riktar om stilen helt. Men en sak som dessa båda band har gemensamt är betoningen på melodiösa melodislingor och vassa refränger. Just det här spåret påminner också en del om The Murder Of My Sweet, eller en metalversion av skånska bandet A.C.T. Värt att nämna är att sångerskan Linnéa Wikström (Kamelot, Therion) gästar.

Riktigt tungt blir det i nästa spår ”Give me light”, med nedstämda gitarrer och stundtals smattrande dubbla baskaggar, men de melodiösa melodierna finns ändå kvar. Och här sjunger Lars på toppen av sin förmåga och utan hans sång så skulle troligtvis inte ENBOUND vara speciellt intressant!

”Crossroad” är en mörkare spår som påminner en del om Kamelot och gitarrist Flowberg visar upp att han är riktigt bra. Snygg refräng och ett tungt driv.

En av plattans snyggaste och starkaste refränger hittas i låten ”Get ready for” där Lars står för en kanoninsats och även refrängen i ”Feel the flame” är lätt att ta till sig. Här gästar också bassisten Mike LePond som drar av något så ovanligt som ett bassolo i låtens mitt!

En annan av mina favoriter är den mäktiga ”Twelve” som byggs upp med svulstiga synthar, en grym gitarrvägg och tunga trummor och det här låter också en hel del Kamelot, med lite symfoniskt progressiva inslag.

I produktionen är ingen mindre än Jacob Hansen inblandad och resultatet är en platta med ett toppmodernt sound och det här albumet är betydligt bättre än debuten. Bandet har lagt ner mycket tid på att få ett eget sound där Lars naturligtvis är en av de viktiga delarna. En riktigt bra platta i det melodiösa metalfacket!

Betyg: 8/10

Kamleot ”—”

The Murder Of My Sweet ”—”

1.       Falling

2.       Give me light

3.       Crossroad

4.       Get ready for

5.       Feel my flame

6.       Twelve

7.       Holy grail

8.       HIO

9.       They don’t really know

10.   Make you so unreal

 Här kan du lyssnar och se videon till låten "Give me light"!

Recension: Roth Brock Project "Roth Brock Project" (Frontiers)

Två av den melodiösa rockens många älskade musiker har gått samman och bildat combon ROTH BROCK PROJECT och har nyligen släppt ett debutalbum via Frontiers Records. Bakom ROTH står gitarristen John ROTH som de flesta säkert förknippar med bandet Winger, men som 19-åring startade sin musikaliska bana med sydstatrockarna i Black Oak Arkansas. Han har därefter lirat med, bland andra, Jimi Jamison, Starship, Giant och är just nu på turné med Starships gamle sångare Mickey Thomas.

Bakom BROCK finns sångaren Terry BROCK som började sin karriär som körsångare på Kansas album ”Drastic measures”, gick vidare till bandet Strangeways och sjöng också med Steve Morse i hans eget band och på Mike Slamer’s soloalbum ”Nowhere land”. Han var också med i senaste versionen av bandet Giant, där också John ROTH ingick och där fattade dessa två rutinerade herrar tycke för varandra och insåg att de hade en hel del gemensamt i form av musikalisk inriktning och under åren sedan dess har de sporadiskt träffats för att skriva låtar tillsammans. Resultatet har jag nu lyssnat på under några veckor och man kan kort säga att influenser från vad dessa två herrar gjort tidigare ganska tydligt hörs genom hela albumet.

Ganska fantasilöst så har man döpt albumet till ”Roth Brock Project” och just ordet fantasilöst kanske kan beskriva den här plattan. Men det är inte direkt meningen att ge en negativ bild av den här plattan, för det är absolut inget dåligt album. För skivans styrka och svaghet är att det låter som man förväntar sig. Det här är snyggt producerad AOR och melodiös rock, där BROCKs röst som alltid är grym och ROTHs gitarr världsvant och melodiöst regerar.

Låtmaterialet är riktigt starkt, med ett fåtal mindre roliga spår, de två lugnare låtarna på albumet, ”I don’t know why” och ”Distant voices”, och för alla fans av klassisk melodiös hårdrock och AOR så är det här säkert ett välkommet tillskott.

Jag rekommenderar gärna att lyssna lite extra på låtar som ”Young gun”, ”Young again”, ”What’s it to ya”, ”We are” och min personliga favorit, den lite halvsmöriga ”My city”. Det är så klassiskt melodiöst som man kan komma och båda herrar ROTH och BROCK visar att de besitter låtskrivartalang! ”My city” får mig osökt att tänka på Pride Of Lions eller Survivor och refrängen är härligt episk och smittar gärna av sig.

Det är framförallt de låtar som drar mest åt AOR som tilltalar mig och där är de här båda musikerna mycket rutinerade och kan stilen efter många år med tidigare nämnda band. Man uppfinner absolut inte hjulet på nytt, men det här är en konstellation som jag hoppas att vi inte hört för sista gången.

Betyg: 7/10

Steelhouse Lane ”—”

Night Ranger ”—”

1. Young gun
2. What's it to ya
3. Young again
4. If that's what it takes
 5. I don't know why
6. Distant voices
7. We are
8. Fighter
9. My city
10. Never givin' up
11. Reason to believe

Här hittar du länk till låten "Young guns"!