En av rockens mest underskattade debutalbum kom 1992 och
bandet var UNRULY CHILD. Mitt i värsta grungevågen så drunknade detta
mästerverk i den nya, ångestfyllda, rocken, som spred sig som en kräftsvulst
över världen. En efterföljare spelades in, men släpptes aldrig och UNRULY CHILD
lades på is några år, innan de dök upp i en annan konstellation 1998, långt
ifrån den kvaliteten som debuten hade. 2010 släpptes så den ”riktiga”
uppföljaren till debutalbumet, där sångaren Mark Free (Signal, King Kobra) varit
en viktig del, nu tillbaka i bandet som Marcie Michelle Free, efter att
genomgått en könskorrigering i mitten av 1990-talet. Tiden var mogen för Marcie
att återgå till musikbranschen, efter många års frånvaro, och albumet ”Worlds
collide” visade att Mark/Marcie fortfarande besatt en enastående röst, som
många saknat.
2014 släpptes första delen av ”Down the rabbit hole”, ett
självfinansierat projekt, som vi ännu ej fått del två av, och 2017 var bandet
tillbaka med ett nytt, helt, album på Frontiers Records, ”Can’t go home”. Då
visade bandet upp en mognare sida, tempot var något lägre och låtarna mer åt
melodiös rock än svulstig AOR, men det är faktiskt UNRULY CHILD’s starkaste
platta sedan debuten, med en härlig samlig oerhört snygga låtar. Det har gått
ytterligare två år och det är redan dags för uppföljaren till 2017 års
mästerverk, ett album som fått titeln ”Big blue world”.
Nya albumet har en fortsatt stark profil när det gäller
välskrivna låtar, men jag förstår mig inte riktigt på ljudbilden. Det finns
ingen botten i produktionen och det låter ovanligt platt och komprimerat. De
här rutinerade grabbarna har skrivi tio nya grymt starka låtar, men av någon
anledning glömt att producera dessa med kärlek till sitt ursprung. Jag har
inget emot att bandet, redan på förra albumet, ”vuxit upp”, men oj vad jag saknar
ett svulstigt AOR sound som förgyller Marcies fantastiska stämma, Bruce Gowdy’s
läckra och smakfulla gitarr riff samt Guy Allisons sinne för keyboard harmonier.
”Living in someone else’s dream” inleder plattan och det är
en stark början, med en resa tillbaka till slutet av 80-talet, som är harmonierna
gyllene tid, men det saknas tryck i Gowdy’s gitarr och allt är så fasligt
lagom. Trummorna låter inte heller speciellt kul och Jay Schellen står inte ens
listad att spela på plattan i den information som jag har, så kanske är det
trummaskin (?) istället.
”All over the world” är också en stark låt med snygga
melodier och harmonier och Marcie sjunger fantastiskt, men det hade behövts ett
tyngre sound.
Därefter kommer ”Dirty little girl” som är en härlig
melodiös rocklåt lite åt Toto-hållet, men med en touch av bandet Signal, Mark
Free’s första band. Snygg låt med härliga harmonier och melodier.
En av plattans bättre spår är den lugnare ”Breaking the
chains”, med en akustisk gitarr i kompet på verserna. Smakfullt och vackert med
en refräng som fastar.
Även ”Are these words enough” är en lugnare låt som också är
smakfullt melodiös, men som kanske saknar en refräng som fastnar på samma sätt
som förgående spår.
”Will we give up today” går också i halvtempo till att börja
med men ökar mot refrängen, som är riktigt bra och har ett aktuellt tema i miljöns
tecken.
Tempot tas ner ytterligare ett snäpp när balladen ”Beneath
the steady rain” startar, och det är inte riktigt vad man behöver efter
flertalet lugnare spår. Dessutom så är det här inte någon speciellt bra låt och
känns onödig och jag brukar hoppa över den när jag lyssnar på albumet rakt igenom.
När man ökar tempot på plattans tre sista spår så tappar
plattan ändå lite fart eftersom dessa spår känns lite mer som utfyllnad och
inte håller samma klass som första delen av albumet. Bästa av de tre är den
lite bluesiga ”Down and dirty” son får beskrivas som plattans ”tyngsta” spår.
Jag hade inte förväntat mig att UNRULY CHILD skulle kunna
toppa förra albumet och det gör de heller inte. ”Big blue world” är helt okej
låtmässigt, trots att det svajar mot slutet, men största problemet är
produktionen som jag inte kan godkänna, med tanke på de tidigare presenterat
plattor som låter mycket bättre än så här…
Betyg: 7/10
Signal ”—”
Mr. Mister ”—”
1.
Living in someone else’s dream
2.
All over the world
3.
Dirty little girl
4.
Breaking the chains
5.
Are these words enough
6.
Will we give up today
7.
Beneath a steady rain
8.
The harder they will fall
9.
Down and dirty
10.
The hard way
Här kan Du se videon till låten "Will we give up today"!
Förvirrande recension: Förra plattan saknade AOR svulstighet men mästerverk. Nya saknar AOR svulstighet men svagare med samma argument b.l.a. Förvirrande!
SvaraRaderaHej Palmas!
SvaraRaderaTrist att du tycker att jag är förvirrad, men ibland så kanske man inte får fram budskapet tillräckligt tydligt och jag förstår om så är fallet denna gång.
Nåväl, en kortare sammanfattning:
Förra albumet;
Starka låtar, ett mognare sound, bra produktion
Nya albumet;
Inte riktigt lika starka låtar, ett mognare sound, mindre bra produktion
Hoppas det gör det mindre förvirrande :-)
Ha en fortsatt bra dag!
Hej! Tack för svaret och nu blev det tydligare! Det var ju inte riktigt så du skrev då jag uppfattade att du menade att båda produktionerna var likvärdiga. Jag däremot menar att båda plattorna har ungefärligen likvärdig slick produktion men håller med om att mera luft i produktionen skulle lyfta musiken. Sedan tycker jag också efter ett antal genomlyssningar att låtarna är starkare än på förra plattan. Men det är smaken. Keep up the good work! Palmas.
SvaraRadera