Det som startade som ett jam projekt slutade med ett helt
album på italienska Frontiers Records och en enig skara människor världen var
eniga i sina hyllningar till bandet som en gång stod bakom några av
metalvärldens största klassiker. Plattorna heter ”Holy diver”, ”Sacret heart”
och ”Last in line”, tre album som för evigt satt spår i musikhistorien. Jag
talar naturligtvis om Ronnie James Dio och hans band Dio, som bestod av
trummisen Vinnie Appice, gitarristen Vivian Campbell, och bassisten Jimmy Bain
bakom sångaren själv.
2011, ett år efter Dio’s tragiska bortgång, samlades Appice,
Campbell och Bain i en replokal för att återuppleva gamla minnen, vilket sedan
ledde till ytterligare ett rep och de rutinerade musikerna tyckte det var så
roligt att man började spåna på att göra något tillsammans. Valet av sångare
föll på den unga och färska sångaren Andrew Freeman som man råkat höra riva av
en gammal Dio låt på ett sådant sätt att alla var eniga om att han var rätt man
för jobbet.
Inledningsvis blev det ett fåtal lokala gig i Los Angeles,
som sedan utökades till även Japan och England, som ett sorts tributeband till
just Dio, men snart hade man också skrivit lite nytt material och i februari
2016 släpptes ”Heavy crown”, debutalbumet med gruppen LAST IN LINE (namnet
naturligtvis taget från Dios album). Det blev en platta mycket i Dios anda, med
riktigt snyggt låtmaterial, en metalplatta som många hade högt upp på sina
”best of”-listor det året.
Nu har LAST IN LINE släppt album nummer två och eftersom
Jimmy Bain gick bort strax efter det att debutalbumet släppts så var man
tvungen att snabbt hitta en ersätta för kommande turné. Valet föll på ex-Ozzy
Osbourne bassisten Phil Soussan, och han har stannat kvar i bandet sedan dess.
Nytt blod har också gett ett lite annorlunda sound på nya albumet, kort och
gott kallat ”II”, och det har resulterat i ett mer varierat album.
Det låter mindre Dio och mer åt Lynch Mob i inledande
”Blackout the sun”, en lysande inledning där Andrew sjunger med stor pondus och
trion musiker är grymt tajta. ”Landslide” är också grymt bra och ett spår som
är ganska typiskt för inriktningen som det här bandet tagit. Varje låt har
mycket mer detaljerade och intrikata arrangemang, där Vinnys trumspel sticker
ut som ett starkt exempel, då det är få stunder han spelar ett rakt rocktempo.
Kanske kan det skrämma bort en del som älskade den rakare metalen som debuten
bjöd på, men jag tycker det här är en mycket intressant utveckling.
”Gods and tyrants” driver på med samma, nästa progressiva,
anda och det är fantastiskt att höra en platta där allt låter så genomtänkt och
självklart. Jag gillade debuten men det här var en positiv överraskning och det
finns ytterligare en del riktigt bra spår här, såsom ”Give up the ghost” som
låter lite Audioslave faktiskt, eller den annorlunda ”The unknown” som har en
lugnare vers innan en explosiv och melodiös refräng brakar lös. En klart
progressiv favorit på denna starka platta!
”Sword from the stone” är plattans längsta spår, men
faktiskt inte längre än strax över sex minuter, vilket kan tyckas ovanligt, men
det här är en låt med en stark refräng och ett härligt groove, trots ett
”hackigt” gitarr tema. Jag gillar också det tunga gitarr temat i ”Love and war”
och Vivan är en fantastisk gitarrist, det visste jag sedan tidigare, men här är
han i sitt esse.
LAST IN LINE har gått vidare soundmässigt och visar att det
här bandet nu står på egna ben. En riktigt, riktigt bra platta!
Betyg: 9/10
Lynch Mob ”—”
Winger ”—”
1.
Intro
2.
Blackout the sun
3.
Landslide
4.
Gods and tyrants
5.
Year of the gun
6.
Give up the ghost
7.
The unknown
8.
Sword from the stone
9.
Electrified
10.
Love and war
11.
False flag
12.
The light
Här kan Du se videon till "Blackout the sun"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar