Recension: Lonely Robot "The big dream" (Inside Out)

Ett nytt kapitel skrivs i historien om LONELY ROBOT, gitarristen och sångaren John Mitchells (Frost*, Arena, Kino, It Bites) senaste projekt. Första plattan, ”Please come home” släpptes för två år sedan och som vanligt så levererade John kvalitativ progressiv rock med hans eget speciella signum, som flera av er säkert känner igen från framför allt plattan med Kino. Nya plattan har fått namnet ”The big dream” och det går inte att ta miste på Mitchell speciella sätt att skriva musik. Det finns en viss melankoli som passa perfekt till hans röst och projektnamnet LONELY ROBOT är också något som känns rätt.

Förra albumet utspelade sig ute i rymden men nya plattan tar sin start i en skog där LONEY ROBOT bland annat möter bisarra varelser i form av människor med djurhuvud, som också kan ses på omslaget. Ja, man kan ju tycka vad man vill om det. Samtidigt säger John att det inte finns något koncept på varken första plattan eller på den här, vilket kanske gör det något förvirrande för de flesta. Egentligen så spelar det inte så stor roll för nya plattan har rullat hos mig under ganska långt tid och det här är ett album som jag börjat älska på riktigt. ”Please come home” var ett ”vanligt” kanonbra album där John Mitchell var inblandad, nya plattan ”The big dream” är så nära ett mästerverk som man kan komma!

Allt från stämningen, låtmaterialet, framförandet, låtordningen och arrangemangen är perfekta. Plattan inleds med en prolog ”Deep sleep”, där någon pratar om olika sömnstadier och den går sedan över i låten ”Awakenings”, en lysande låt där alla beståndsdelar från Mitchells speciella låtskrivarteknik är representerade.

”Sigma” har det gjorts en video till och det här är också en typisk Mitchell komposition med starka melodier och en bra refräng. Enda nackdelen med låten kanske är att om man inte är så bra på engelska så kan titeln misstolkas. Min son frågade mig nämligen varför man sjöng ”Sieg heil” hela tiden, som han tolkade sången när John sjunger ordet ”Sigma” i refrängen….

”In floral green” är en vacker ballad med fantastiskt arrangemang. Rösten från prologen är tillbaka med fler inlägg om sömn bakom ett ödsligt piano och Mitchells melankoliska röst. När alla i bandet kommer igång så är det i den oerhört vackra refrängen, ett band som består av Frost*-trummisen Craig Blundell, bassisten Steve Vantsis (Fish, Tilt) och keyboardisten Liam Holmes.

Även ”Everglow” har det gjorts en video till och det här är en låt med ett tyngre tema i inledningen, men det är fortfarande en starkt melodiös låt där trummisen Craig Blundell visar upp sina bästa sidor!

Ett annat av de mer fantastiska spåren på plattan är ”The divine art of being” som påminner lite om Genesis runt ”Wind and wuthering”, svidande vacker och snyggt framförd.

Titelspåret är en dryg åtta minuter lång instrumental låt som skiljer sig en hel del mot den melodiösa progressiva rock som plattan annars bjuder på. Men det är en spännande resa mellan karga landskap och öppna vidder, en visuell upplevelse i toner skulle man kunna säga.

”Hello world goodbye” är i min mening plattans bästa spår, en ytterst vacker och melankolisk låt där Mitchell får hjälp av Kim Seviour med sången och deras röster kompletterar varandra perfekt.

Plattan avslutas med ett instrumentalt pianostycke, en epilog kallat ”Sea beams” och här låter det nästan som filmmusik. En något oväntad avslutning men riktigt vacker.

”The big dream” är fantastiskt vacker och snygg och flera klasser bättre än debuten. Kommer att hamna högt upp på min årsbästalista!

Betyg: 9/10

Genesis ”—”

Kino ”—”

1.       Prologue (Deep sleep)

2.       Awakenings

3.       Sigma

4.       In floral green

5.       Everglow

6.       False lights

7.       Symbolic

8.       The divine art of being

9.       The big dream

10.   Hello world goodbye

11.   Epilogue (Sea beams)

Bonus tracks:

12.   In floral green (Acoustic version)

13.   The divine art of being (Acoustic version)

14.   Why do we stay? ((feat. Kim Seviour)

 Här kan du se videon till låten "Sigma"!

Här kan du se låten "Everglow"!

Recension: House Of Lords "Saint of the lost souls" (Frontiers)

Elfte studioplattan från HOUSE OF LORDS har fått namnet efter en av plattan låtar, ”Saint of the lost souls” och släpptes från bandets skivbolag under de senaste tio åren, Frontiers Records för en månad sedan. Bandet, där sångaren James Christian är ende originalmedlemmen kvar sedan starten med det självbetitlade albumet från 1989, har levererat hela 8 album sedan 2004, när man släppte den ganska misslyckade återkomsten med albumet ”Power and the myth”, ett album som inte alls lät så som HOUSE OF LORDS gjorde under de korta år då bandet hade sina största framgångar. Det var keyboardisten Greg Giuffria som bildade HOUSE OF LORDS efter att ha haft stora framgångar med Angel och egna bandet Giuffria. Tillsammans med Lenny Cordola, Chuck Wright och Ken Mary så är debutalbumet och efterföljande ”Sahara” numera klassiker inom melodiös hårdrock.

Gregg Giuffria var också med när bandet återbildades och var den som ändrade inriktningen i HOUSE OF LORDS stil, vilket gav upphov till ”Power and the myth”, men han hoppade av i samband med att plattan släpptes. Nu blev det James Christian som tog över och idén var att återskapa det framgångsrika koncept som tidigare gjort att HOUSE OF LORDS nådde så många fans. Med godkännande från Giuffria så har Christian kört sin version av HOUSE OF LORDS sedan dess och de sju plattor som Frontiers tidigare släppt har varit några av bolagets mest omtyckta.

Och James Christian har inte ändrat något alls på sitt vinnande koncept, utan ”Saint of the lost souls” tuffar på i en bekväm och säker fåra, och det är egentligen inget som man kan klaga på. Förra albumet, ”Indestructible”, hade en hel hög med kanonspår, bland annat inledande ”killern” ”Go to hell” som än i dag snurrar när jag är ute och kör bil (blir bättre bilförare tror jag ;-) ).  Nya plattan inleder med låten ”Harlequin” som jag inte tycker alls håller samma standard och sedan fortsätter plattan med en ganska svag låt i ”Oceans divide”.

Som tredje spår kommer låten ”Hit the wall”, som är en lugnare och vackert halvtempo ballad med en snygg vers och en bra refräng. Den följs sedan av plattans titelspår, som jag också håller som ett av mina favoritspår på den här CDn. Kanske inte någon av de mest melodiösa på plattan, men jag gillar att det är en tyngre och råare struktur på låten. Det som jag tycker är lite synd med HOUSE OF LORDS årgång 2017 är att bandet väljer en väg mot en mer poprockanpassad väg mot hur bandets ursprungliga sound var.

Balladen ”The sun will never set again” går mig omärkt förbi och ”New day breakin’” är också ganska ljummen. Och det är märkvärdigt svårt för mig att komma ihåg låtarna på andra halvan av den är plattan, trots att det snurrat en hel del gånger i spelaren. Avslutande ”The other option” är dock ett undantag, för här hittar Ni en riktigt catchy refräng och en stark låt, där vi också hör ett riktigt härligt gitarrsolo som sticker ut.

HOUSE OF LORDS har skämt bort sina fans med massor av bra plattor under 2000-talet, men nya ”Saint of the lost souls” håller inte riktigt samma mått. Låtarna är inte helt igenom bra och James röst känns lite trött faktiskt. Inte så att det stör jättemycket, men det svagare låtmaterialet den här gången får mig att också undra över det här bandets framtid. Eller är det kanske bara en ”mellanplatta” månne?

Betyg: 6/10

Hardline ”—”

Bonfire ”—”

1.       Harlequin

2.       Oceans divide

3.       Hit the wall

4.       Saint of the lost souls

5.       The sun will never set again

6.       New day breakin’

7.       Reign of fire

8.       Concussion

9.       Art of letting go

10.   Grains of sand

11.   The other option

 Här kan du se videon till "Harlequin"!

Recension: Ayreon "The source" (Mascot Label Group)

Anthony Arjen Lucassen återvänder ännu en gång till sagan om AYREON när nya plattan ”The source” släpps i dagarna. Arjen anses av många vara den som återtog rockoperans status. De flesta avfärdade honom som smått galen när han mitt under grungens och den alternativa rockens storhetstid släppte albumet ”Ayreon: The final experiment”, en platta med ett science fiction tema som senare alltså har byggts på till en hel saga om Forever/Planet Y, mänsklighetens förfäder som brottas med liknande problem som vi på vår planet har i sikte att lösa inom kort. Det fanns ett klart avslut på storyn på albumet ”01011001” som släppte för tio år sedan, men det här kapitlet i serien har en handling som tidsmässigt ligger före det som tidigare hänt på AYREONs plattor, som en ”Rogue One” i Star Wars serien kanske?

Som vanligt så har Arjen massor av gästartister som tar roller i handlingen och redan i inledande spåret, ”The day that the world breaks down” får vi möta tretton av fjorton gästsångare som finns listade i rollistan, nämligen James LaBrie (Dream Theater), Tommy Rogers (Between The Buried And Me), Simone Simons (Epica), Mike Mills (Toehider), Floor Jansen (Nightwish), Hansi Kürsch (Blind Guardian), Michael Eriksen (Circus Maximus), Tobias Sammet (Edguy, Avantasia), Nils K. Rue (Pagan’s Mind), Tommy Karevik (Kamelot, Seventh Wonder) och Russell Allen (Symphony X), Den fjortonde sångaren är Zaher Zogarty (Myrath) som dyker upp lite senare i storyn. Jag såg för många år sedan en dokumentär om Arjen Lucassen och hans AYREON projekt och då fick han jobba en hel del för att få de sångare som han ville till att ställa upp och sjunga, men numera så är Arjen så etablerad och erkänd att folk står i kö för att medverka!

I vanlig ordning så är det Arjen som står för de mesta av musikinsatserna och han har naturligtvis skrivit all musik (förutom ett kort parti i första låten där sångaren Mike Mills skrivit sin egen sångstämma utifrån en text bestående av binära tal som Arjen gav honom!). Men det finns även några gästande musiker på plattan, såsom Paul Gilbert (Mr Big), Guthrie Govan (Aristocats, Steven Wilson) och Mark Kelly (Marillion) för att nämna de mest kända.

Inte heller när det kommer till musiken så är det något som är annorlunda, kanske att Arjen använt sig av gitarr lite mer än han brukar göra, men annars så handlar det om episk, symfonisk progressiv rock och metal som går från tung dubbeltrampande metal till folkmusikbetonad akustiska inslag med vackra melodier och inslag. Arjen är en mästare på att få ihop olika teman och gör det på ett sätt som får det att låta enkelt och lättlyssnat, för det mesta. Arjen har också en egen stil och han har en förkärlek för analoga synthar och hammond vilket gör att AYREON har ett varmt sound, även i de tyngre partierna.

Inledande ”The day that the world breaks down” har många av er säkert redan hört och det här är en av de bättre spår som Arjen någonsin gjort, magiskt magnifikt, bombastiskt med olika teman och stilar som sammanflätas på ett intelligent sätt och man märker knappast att låten är nästa tretton minuter lång!

Ett annat spår som jag fastnat för är första spåret på CD2, ”Aquatic race”, som har ett musikaliskt tema som är helt lysande och det här är också ett spår som är väldigt typiskt hur Arjen tänker när han skriver sin musik!

Gillar du AYREON sedan tidigare så lär du inte bli besviken. ”The source” är precis så bra som du förväntar dig, det vill säga att Arjen än en gång tar oss lyssnare med in i sin imaginära värld och han lyckas trollbinda alla oss som blir lite barnsligt förtjusta så fort vi hör ordet ”rockopera”. Jag älskar det här, jag älskar rockoperor och jag älskar AYREON. Punkt slut!

Betyg: 9/10

Ayreon ”01011001”

Ayreon ”The human equation”

CD1

1.       The day that the world breaks down

2.       Sea of machines

3.       Everybody dies

4.       Star of Sirrah

5.       All that way

6.       Run! Apocalypse! Run!

7.       Condemned to live

CD2

1.       Aquatic race

2.       The dream dissolves

3.       Deathcry of a race

4.       Into the ocean

5.       Bay of dreams

6.       Planet Y is alive

7.       The source will flow

8.       Journey to forever

9.       The human compulsion

10.   March of the machines

 Här hittar du länk till den mäktiga inledningslåten "The day that the world breaks down"!

Recension: Hidden Lands "Halycon (Progress Records)

Då var det dags för Uppsala bandet HIDDEN LANDS att släppa uppföljare till albumen ”In our nature” och ”Lycksalighetens ö”, två av senare års mest intressanta progressiva plattor släppta av ett svenskt band. Intressant på så sätt att HIDDEN LANDS skapat ett sound som på flera sätt är rätt så unikt. Hjärnan bakom bandet är keyboardisten Hannes Ljunghall, som skrivit nästan all musik, och som är mest dominerande i ljudbilden med sina analoga synthar, orgel och även gitarr. Gitarren var från början helt frånvarande men dök upp i små doser i och med förra albumet. På nya albumet ”Halycon” så använder sig Hannes av gitarren ännu lite mer, men det är fortfarande keyboarden som är huvudingrediensen i det här bandets musik.

Jag jämförde bandet med de stora giganterna Björn J:son Lindh, Janne Schaffer och Stefan Nilsson på förra plattan och det finns vissa likheter även på nya albumet. Kanske inte i stil men väl när det kommer till hur bandet, eller i första hand Hannes, ”tänker” musik. Jag hade också en referens till det gamla Svensk-finska fusionbandet Made In Sweden och speciellt i de instrumentala styckena så genomsyras musiken av 70-talssound med inslag av fusionjazz. ”Ulleråker” är ett exempel på detta där man inleder i en nästan improvisatorisk form där gränslandet mellan klassisk musik och jazz suddas ut. Spännande och intrigerande!

Efter den intrikata inledningen och udda takterna i ”The prince of goofs” så startat bandet upp soundtracket till den här plattan, den majestätiska ”Water spirit” där musiken tar oss med på en 10 minuter lång resa in i den ”gömda skogarna” beskrivet av Tolkien eller C.S. Lewis, fast tolkat av HIDDEN LANDS. Man kan föreställa sig troll, älvor och sagoväsen dansande en marsch mot en ännu inte namngiven händelse.

”No one is in this for love” låter väldigt mycket symfonisk rock al a 1970-talet, med vintage synthar, en varm ljudbild och vilda och vågade vägar när det gäller musikaliska idéer.

En annan mycket stark upplevelse är låten ”The silent service”, en vacker och känslosam låt, utan allför mycket taktbyten faktiskt, som är så varmt producerad men som samtidigt har en tungt vilande melankoli över sig. En magiskt känslofylld låt som visar HIDDEN LANDS storhet och styrka.

Flera av spåren sitter mer eller mindre ihop med varandra, utan avbrott, och det får mig att fundera på om det kanske finns en röd tråd, ett koncept, men informationen om musiken på albumet är ganska minimal så det är troligen så att det är lyssnaren som själv får avgöra. Jag tycker att det här albumet, från att inledningsvis inte alls klicka med mig, vuxit fram till att bli en lyxig trerättersmeny med både kaffe och avec. Det är få band förunnat att lyckas hitta en egen identitet men HIDDEN LANDS har verkligen hittat rätt och det är en fröjd att lyssna på det här bandet.

Plattan avslutas med den übervackra ”Rooftop farewell” som är det spår med HIDDEN LANDS som jag tror har minst keyboards någonsin. I den inledande versen verkar det inte finnas någon ton från keyboards alls. Däremot så hittar vi en hel del akustisk gitarr och en, vilket är allra viktigast, grymt snygg refräng.

”Halycon” är en egensinnig platta som samtidigt är lättillgänglig och innehåller mycket starka melodier och harmonier. HIDDEN LANDS förvaltar svensk progressiv rock med en kärlek och fantasi som är remarkabel. Snyggt och vackert!

Betyg: 8/10

Beardfish ”—”

Made In Sweden ”—”

1.       The prince of goofs

2.       Water spirit

3.       Ulleråker

4.       No one is in this for love

5.       The silent service

6.       Songbirds

7.       Octavius

8.       Rooftop farewell

 Här kan du lyssna till den fantastiska låten "Water spirit"!