Allt som oftast dyker det upp så kallade ”supergrupper”, som
består av redan kända och etablerade namn som av olika anledningar slår sina
påsar ihop och gör musik. Många musiker behöver nya utmaningar och vågar gå
utanför sin egen safetyzone och gör helt nya saker, medan andra finner nya
utmaningar inom samma område. Vissa slutar aldrig att söka sig till nya
samarbeten och en av dessa rastlösa själar är den ständigt aktuelle Neal Morse.
Supergrupper är också ett fantastiskt sätt för att hitta nya
fans, då i exemplet fans av Neal Morse får upp ögonen för Dixie Dregs när de
lyssnar på nya albumet med FLYING COLORS, där både gitarristen Steve Morse (som
inte har någon familjär koppling till Neal) och bassisten Dave LaRue finns med.
Och i många fall så gör en ”supergrupp” aldrig mer än ett album, medan andra,
såsom FLYING COLORS, hittar en naturlig gemenskap och gör flera album. FLYING
COLORS släpper i dagarna sitt tredje album, så kemin mellan de fem rutinerade
musikerna, kompletterade med trummisen Mike Portnoy (ex-Dream Theater,
Transatlantic, Neal Morse, WineryDogs) och sångaren och gitarristen Casey
McPhearson (Alpha Rev, Sea Within), är i högsta grad närvarande.
Nya plattan heter ”Third degree”, har tagit lite tid att
spela in, på grund av att medlemmarna har en hel del annat att göra i sina
respektive ordinarie band, men alla inbladade hade samma positiva inställning
och ambition att målet skulle genomföras. Nu är de åter aktuella, som sagt, och
plattans release kommer också att åtföljas av en kortare turné. Inspelningarna
började redan i Steve Morse studio 2016, för att avslutas hela två år senare, i
december förra året. Efterarbetet har sedan kunna göras via Skype och tio
inspelade spår, blev nio på den ordinarie varianten av plattan, med ett
bonusspår på en deluxe variant (som också innehåller fem instrumentala
versioner).
Debutplattan släpptes 2012 och blev genast en snackis hos
progfansen och två år senare dök uppföljaren, ”Second nature” upp, och fansen
blev inte mindre i antalet. Alla i bandet bidrar till FLYING COLORS speciella
sound, för det låter inte övervägande progressiv rock, som man skulle kunna tro
då Neal Morse, Mike Portnoy och Steve Morse är kända från band som i huvudsak
lirar i den ligan. Dock har Steve Morse de senaste dryga 2 decennierna spelar
med det klassiska hårdrocksbandet Deep Purple och inte ägnat sig så mycket åt
progressiv rock och sångaren Casey McPherson kommer från en helt annan
musikalisk värld. Därför är FLYING COLORS musik ofta rakare och mer melodiös än
vi normalt uppfattar progressiv musik.
Men lugn, alla Ni som ännu aldrig hittat till FLYING COLORS
musik, det här är säkert musik för dig ändå. Första singeln som släpptes från
plattan var ”More”, som är en dryga sju minuter lång, rockig sak, med en hel
del twist och skruv. Caseys röst är helt perfekt i sammanhanget och ger bandet
sitt speciella sound, med en ovanligt highpitched stämma som är fylld av mycket
känslor.
”Cadence” är ett bra exempel på hur stor betydelse Casey
har, då han tar över och resten av bandet ibland bara finns där när man njuter
av hans röst. Men arrangemanget till ”Cadence” är också genialt, med oerhört
snygga stråkar och en hel del luft där det behövs.
Bäst på albumet är den längre ”Last train home”, och som får
mitt progressiva hjärta att slå lite fortare, men även den Beach Boys
influerade ”Love letter” hör till mina favoriter. Det är också ett spår där
både Casey, Neal och Mike sjunger lead, och de sjunger gemensamt en fantastiskt
snygg stämsång! Och det är i de mindre progressiva stunderna som FLYING COLORS
briljerar med snygga melodier och refränger, såsom inledande ”The loss inside”
eller ”Geronimo”. Jag tror att FLYING COLORS är en supergrupp som är här för
att stanna, då alla medlemmar verkar trivas i sina respektive roller och att de
verkar ha kul tillsammans. Resultatet talar för att de har det i alla fall!
Betyg: 8/10
Kansas ”—”
1.
The loss inside
2.
More
3.
Cadence
4.
Guardian
5.
Last trainhome
6.
Geronimo
7.
Youare not alone
8.
Love letter
9.
Crawl
Här kan du njuta till plattans inledningsspår, "The loss inside"!
Albumet har sina ljusa stunder med vackra melodier också en del slätstrukna partier. Dem borde överraska och utmana åtminstone något mer. Mike Portnoy och Steve Morse använder bara en bråkdel av sin talang och sången är inte i harmoni med musiken i många delar. Känns mer och mer som detta är ett urvattnat projekt. Dem borde kunna mycket bättre även om det finns ljusglimtar. Första plattan klart bäst. Betyg 5/10.
SvaraRadera