Recension: House Of Lords "Saint of the lost souls" (Frontiers)

Elfte studioplattan från HOUSE OF LORDS har fått namnet efter en av plattan låtar, ”Saint of the lost souls” och släpptes från bandets skivbolag under de senaste tio åren, Frontiers Records för en månad sedan. Bandet, där sångaren James Christian är ende originalmedlemmen kvar sedan starten med det självbetitlade albumet från 1989, har levererat hela 8 album sedan 2004, när man släppte den ganska misslyckade återkomsten med albumet ”Power and the myth”, ett album som inte alls lät så som HOUSE OF LORDS gjorde under de korta år då bandet hade sina största framgångar. Det var keyboardisten Greg Giuffria som bildade HOUSE OF LORDS efter att ha haft stora framgångar med Angel och egna bandet Giuffria. Tillsammans med Lenny Cordola, Chuck Wright och Ken Mary så är debutalbumet och efterföljande ”Sahara” numera klassiker inom melodiös hårdrock.

Gregg Giuffria var också med när bandet återbildades och var den som ändrade inriktningen i HOUSE OF LORDS stil, vilket gav upphov till ”Power and the myth”, men han hoppade av i samband med att plattan släpptes. Nu blev det James Christian som tog över och idén var att återskapa det framgångsrika koncept som tidigare gjort att HOUSE OF LORDS nådde så många fans. Med godkännande från Giuffria så har Christian kört sin version av HOUSE OF LORDS sedan dess och de sju plattor som Frontiers tidigare släppt har varit några av bolagets mest omtyckta.

Och James Christian har inte ändrat något alls på sitt vinnande koncept, utan ”Saint of the lost souls” tuffar på i en bekväm och säker fåra, och det är egentligen inget som man kan klaga på. Förra albumet, ”Indestructible”, hade en hel hög med kanonspår, bland annat inledande ”killern” ”Go to hell” som än i dag snurrar när jag är ute och kör bil (blir bättre bilförare tror jag ;-) ).  Nya plattan inleder med låten ”Harlequin” som jag inte tycker alls håller samma standard och sedan fortsätter plattan med en ganska svag låt i ”Oceans divide”.

Som tredje spår kommer låten ”Hit the wall”, som är en lugnare och vackert halvtempo ballad med en snygg vers och en bra refräng. Den följs sedan av plattans titelspår, som jag också håller som ett av mina favoritspår på den här CDn. Kanske inte någon av de mest melodiösa på plattan, men jag gillar att det är en tyngre och råare struktur på låten. Det som jag tycker är lite synd med HOUSE OF LORDS årgång 2017 är att bandet väljer en väg mot en mer poprockanpassad väg mot hur bandets ursprungliga sound var.

Balladen ”The sun will never set again” går mig omärkt förbi och ”New day breakin’” är också ganska ljummen. Och det är märkvärdigt svårt för mig att komma ihåg låtarna på andra halvan av den är plattan, trots att det snurrat en hel del gånger i spelaren. Avslutande ”The other option” är dock ett undantag, för här hittar Ni en riktigt catchy refräng och en stark låt, där vi också hör ett riktigt härligt gitarrsolo som sticker ut.

HOUSE OF LORDS har skämt bort sina fans med massor av bra plattor under 2000-talet, men nya ”Saint of the lost souls” håller inte riktigt samma mått. Låtarna är inte helt igenom bra och James röst känns lite trött faktiskt. Inte så att det stör jättemycket, men det svagare låtmaterialet den här gången får mig att också undra över det här bandets framtid. Eller är det kanske bara en ”mellanplatta” månne?

Betyg: 6/10

Hardline ”—”

Bonfire ”—”

1.       Harlequin

2.       Oceans divide

3.       Hit the wall

4.       Saint of the lost souls

5.       The sun will never set again

6.       New day breakin’

7.       Reign of fire

8.       Concussion

9.       Art of letting go

10.   Grains of sand

11.   The other option

 Här kan du se videon till "Harlequin"!